Är det för sent?
Det var en tid då jag kunde känna doften av kärlek från mina kuddar. Det var en tid då jag bara log och skrattade. Det är passé, tiden är över, borta, försvunnen ut i intet. Nu är min säng fylld med oro istället. Och trots det billiga IKEA-täcket är så jävla mysigt saknar jag någon att dela det två meter breda täcket med.
Lite mer än ett halvår har gått sedan jag flyttade till Stockholm och det är inte riktigt vad jag hade väntat mig. Visst, jag hade räknat med att jag skulle få kämpa som ett djur att hitta bostad och jobb men inte att när jag väl hittat det skulle pressen vara så enorm. Dessutom saknar jag mina närmsta vänner från mina hemtrakter. Jag saknar fredagsbruncherna med Emma där vi åt gröt, frukter, flingor, yoghurt, te, oboy, juice, mackor, våfflor och pannkakor. Jag saknar kvällsmackorna med spralliga Sara och dessutom känns det som om jag träffade mer killar i småstaden Trollhättan än huvudstaden Stockholm.
Här uppe träffar jag alla möjliga typer, från båda könen, men jag är trött på alla dessa ytliga kontakter. Jag vill ha en ny bästa vän. Någon jag kan lite på i vått och torrt. Jag vll kunna ha övernattningar, middagsbjudningar, bakdagar - ja, allt det där jag hade i Trollhättan.
Och av mina drygt 300 telefonkontakter, varav minst 80 är från Stockholm, borde det finnas åtminstone EN som man alltid har lust att ringa till. Men jag känner bara att jag är i vägen och stör. Hur många gånger har jag inte ringt dig och frågat om vi ska ta en fika, ja, eller dig med förfrågan om vi ska se på film? När man har hört N-ordet ett visst antal gånger ger man upp.
Jag kan inte låta bli att känna mig så ensam - och just nu väldigt EMO, tydligen. Men hur mycket "tycka synd om mig själv"-aktigt den här texten är kan man inte hjälpa hur man känner. Jag skulle bli så glad om någon kom hem till mig för frukost eller en fika på stan eller hos dig för lite TP.
KUK!
Det är ett ord jag aldrig använder, men skulle vara ett ypperligt bra ordval för att uttrycka mina aggressioner. Min hjärna är ett slagfält för alla - alla - känslor som finns. Ilska och ledsamhet är de dominanta.
Jag vill bli av med dem och ha en anledning att gå upp på morgonen, förutom jobb och åtaganden som är det enda jag lever för just nu.
Låt mig få le och skratta igen. Låt mig få känna din doft från mina lakan. Än är det väl inte för sent?
Lite mer än ett halvår har gått sedan jag flyttade till Stockholm och det är inte riktigt vad jag hade väntat mig. Visst, jag hade räknat med att jag skulle få kämpa som ett djur att hitta bostad och jobb men inte att när jag väl hittat det skulle pressen vara så enorm. Dessutom saknar jag mina närmsta vänner från mina hemtrakter. Jag saknar fredagsbruncherna med Emma där vi åt gröt, frukter, flingor, yoghurt, te, oboy, juice, mackor, våfflor och pannkakor. Jag saknar kvällsmackorna med spralliga Sara och dessutom känns det som om jag träffade mer killar i småstaden Trollhättan än huvudstaden Stockholm.
Här uppe träffar jag alla möjliga typer, från båda könen, men jag är trött på alla dessa ytliga kontakter. Jag vill ha en ny bästa vän. Någon jag kan lite på i vått och torrt. Jag vll kunna ha övernattningar, middagsbjudningar, bakdagar - ja, allt det där jag hade i Trollhättan.
Och av mina drygt 300 telefonkontakter, varav minst 80 är från Stockholm, borde det finnas åtminstone EN som man alltid har lust att ringa till. Men jag känner bara att jag är i vägen och stör. Hur många gånger har jag inte ringt dig och frågat om vi ska ta en fika, ja, eller dig med förfrågan om vi ska se på film? När man har hört N-ordet ett visst antal gånger ger man upp.
Jag kan inte låta bli att känna mig så ensam - och just nu väldigt EMO, tydligen. Men hur mycket "tycka synd om mig själv"-aktigt den här texten är kan man inte hjälpa hur man känner. Jag skulle bli så glad om någon kom hem till mig för frukost eller en fika på stan eller hos dig för lite TP.
KUK!
Det är ett ord jag aldrig använder, men skulle vara ett ypperligt bra ordval för att uttrycka mina aggressioner. Min hjärna är ett slagfält för alla - alla - känslor som finns. Ilska och ledsamhet är de dominanta.
Jag vill bli av med dem och ha en anledning att gå upp på morgonen, förutom jobb och åtaganden som är det enda jag lever för just nu.
Låt mig få le och skratta igen. Låt mig få känna din doft från mina lakan. Än är det väl inte för sent?
Marcus Tallberg
december 2008
december 2008
