marcus tallberg

När du träffar någon vill du vara till lags med den du träffar. Antingen döljer du en del av dig själv, som exempelvis din favoritlåt för att du råkar veta att det är inget den han/hon gillar, eller så trycker du på en annan del som du vet går hem. Redan där tappar du en pusselbit.

Det sker över en lång period och till slut känner du inte igen dig själv. De självklara valen du skulle gjort för en månad sen är inte särskilt självklara längre. Trots att du inser det hindrar det dig inte från att fortsätta ge ifrån dig bitar. Hur mycket är du villig att offra för den rätta?

Säg att du lever i ett stadigt förhållande. Du berättar att du ser er om tio år med en stor villa, barn och en hund. Din partner är inne på samma spår förutom att hon/han verkligen inte vill ha barn. Stannar du kvar?

Vad händer när man har tappat alla sina pusselbitar? Går det att hitta tillbaka till sig själv?

Det går även om det tar tid. Kärlek gör oss svaga och chansen finns till upprepning. Den här gången har du ett nytt pussel som utgångspunkt. Du är medveten från början och kan börja lära dig från dina misstag. Misstag är något alla måste få göra. Hur ska vi annars kunna pussla ihop oss själva?

I slutändan är det bara vi som kan bestämma över vilka pusselbitar som ska ges bort? ingen annan. Kan du klara dig rökfri? Kan du stå ut med jazzmusiken som din partner spelar? Vad är det du absolut inte klarar dig utan och vad kan du ge upp? Det är val vi måste göra.

Glöm inte bort att Du också tar bitar från andra. Samma val som du gör, gör alla andra. En pusselbit i taget. Precis som din partner gör du inte det medvetet, men du gör det. Vi formar varandra så att vi ska passar in i varandras flikar. Hela proceduren gör att vi till slut ska formas till ett och samma pussel, med de bästa bitarna från båda.

Tänk bara på att inte tappa bort dig helt i atmosfären. Vi alla är unika av en anledning. Glöm inte bort din historia och var du kommer ifrån. Glöm inte heller bort nuet och vem du är, men framförallt ska du komma ihåg ditt mål och var du är på väg. Små bitar som formar oss. Små detaljer av oss själva som skapar en helbild. Kan du se den?


Marcus Tallberg
TTELA, 5 juni 2005

Jag såg på min absoluta favoritfilm Love Actually häromkvällen. Det finns en scen där som jag faktiskt inte lagt märke till så mycket förut, men som jag nu lade lite extra fokus på. Det är på en personalfest och historiens huvudkaraktärer (Love Actually har ju flera historier) dansar. Inte så intressant kanske om man inte känner till deras berättelse, så jag ska faktiskt berätta den nu.

   Det handlar om Sarah och Karl. De har jobbat på samma ställe i två år, sju månader, tre dagar och cirka två timmar när historien börjar. Sarah har varit kär i Karl i ungefär två år, sju månader, tre dagar och cirka en och en halv timme.

   På personalfesten är det första gången deras blickar möts på riktigt. Och jag tänkte efter när jag såg de stå där på dansgolvet. Stämningen de hade mellan sig måste faktiskt ha varit så otroligt nervös, och spännande. Om det hade varit jag som varit den kärlekskranka hade jag inte velat att stunden skulle ta slut. Speciellt inte när han jag är kär i börjar röra vid mitt hår.

   Att ha någon så intimt nära, någon man verkligen tycker om, som det pirrar i magen varje gång man ser denne och som man blir alldeles svettig och darrig av när man är nära, är ju faktiskt en så underbar känsla. Som jag sade: man vill inte att stunden ska ta slut och man är så rädd att göra något fel att man tappar greppet och förlorar honom för alltid. Man blir så nervös att i slutändan blir allt fel ändå.

   Trots allt är den där första stunden, de första blickarna, den första beröringen är det i alla fall jag faktiskt längtar till.

   Och så jämför man det på det med verkligheten och den ser ju inte alls ut sån. Kalla mig bitter (ja, tack) men sånt där händer aldrig. I dagens samhälle är man faktiskt så inspirerad eller så tagen av all media som finns runt omkring att man börjar leva i en slags fantasivärld och tror att man kommer få en prins på en vacker vit springare. Jag säger bara: var glad om han så skulle komma på världens mest deprimerande åsna. (dock inte Ior - för tyvärr är det faktiskt också en påhittad karaktär).

   Vårda stunderna som kommer till dig, men försök att vara lite mer jordnära i din jakt på den första stunden. Tänk på att alla inte sjunger "Come Josephine, In My Flying Machine" längst fram på en båt, även om det är en väldigt söt bild att ha i bakhuvudet.

   Däremot har jag inget emot att fly in i filmernas värld ibland och drömma mig bort och hoppas, hoppas, hoppas att det där sagan blir verklighet. Tänk bara på att hitta tillbaka till Moder Jord och faktiskt leva ditt verkliga liv. Det gör faktiskt skillnad.

Verkligheten är en skrämmande plats. Förutom att det är vår vardag är den existerande. Den finns, vi kan ta på den, dofta den, se den, känna den. Varje gång man lyckas fly undan från den kommer man på ett eller annat sätt alltid tillbaka. Jag hatar det men det är inget man kan göra åt det. Det är bara att ta ett djupt andetag, sätta sig på bussen och åka tid man nu måste vara.

   Att vara omringad av barn är verkligen som en fräsch morgonkaffe. Man sätts in i nya tankar och sätter sig själv i ett helt annat perspektiv. Jag var och besökte Trollhättan nu i veckan, min hemstad där jag levt i 19 år. Under de fyra senaste åren var jag handbollstränare för ett pojklag. Nu när jag var hemma passade jag på att besöka dem eftersom jag hade lovat dem detta. De var så fantastiska mot mig och tappade total fokus på träningen - vilket kanske inte var så kul mot Caroline, deras tränare, men jag gladde mig åt det. De bad mig komma tillbaka som tränare till hösten och jag förklarade för dem att det går inte. Jag bor i Stockholm.

   "Men flytta tillbaka hit då", sade dem gång på gång. Allt låter så enkelt i deras huvuden. Vilket det kanske egentligen är. Det är bara vi vuxna som gör allt mycket svårare än vad det är.

   Verkligheten är egentligen inte så skrämmande när man tänker efter. För den är fylld med så mycket bra saker att glädja sig åt. Som de här pojkarnas leenden när de fick syn på deras gamle tränare. Eller vårsolen som har hittat tillbaka hit till dystra, vintriga Sverige. Och alla de här hemska måsten man är tvungna att stå ut med är egentligen ingen börda alls om man bara väljer att vara medveten om det som finns runt omkring och se saker mer positivt.

   Varje dag finns det ett tillfälle vi kan fly undan och vara för oss själva. Som morgonen när vi kanske bara för en sekund inte vet var vi är, vem vi är eller vad vi ska göra. Sekunden innan allt flödar tillbaka och man minns. Det är åtminstone en sekund.

   Jag vet att man tänker att "fy, nu måste jag göra det och det och det", jag gör det för ofta. Men om man istället tänker på vad man får ut av att göra det eller vad som kommer dagen efter. Först då kan man uppskatta saker och ting mycket mer än vad man gör.

   Det är i högsta grad livsviktigt att njuta så mycket man kan av livet. Ta en promenad och ta för dig av vår värld. Den är till för dig och mig att gå på. Och tillsammans går vi mot en ljusare verklighet.

Vi har alla en mental bild av oss själva, hur vi ser ut, hur vi är, våra svagheter och styrkor. Det börjar redan som barn och den utvecklas med tiden. Den här mentala bilden av oss själva kallas i slutändan för självförtroende och har stor betydelse för våra liv.

   Det finns mycket som påverkar vår bild av oss själva. I huvudsak är det hur andra ser oss och hur vi ser oss själva. Speciellt när vi är små barn är det auktoriteterna som utgör grunden för hur vi utvecklar vårt självförtroende, som tränare, lärare och föräldrar. Om de oftare kritiserar än berömmer kommer man att utveckla dåligt självförtroende.

   Därför är det viktigt att för dig som är en auktoritetsfigur inte bara fokuserar på det som kan förbättras utan även på det som är bra. Det mår både du och andra bra av.

   Självförtroendet tar oftast stryk då man söker ett accepterande och inte får det, eller får det på ett annat sätt än förväntat. Men det behöver dock inte komma från andra personer, utan den som kritiserar mest är den inre rösten man har i huvudet.

   Till exempel när man sitter och gör matteläxan tänker man "jag kommer aldrig att klara det här, jag är så dålig".

Det känns oftast som att det är lättare att lyssna på den kritiska rösten inne i huvudet, men om man istället bestämmer sig för att bara lyssna till den konstruktiva kritiken kan man återfå kontrollen av sig själv.

   Till exempel att när man sitter med matteläxan tänker man "okej, matte är inte min starkaste sida, men jag är ju grym i historia, jag får göra mitt bästa".

   Varför det är viktigt med självförtroende är för att det bestämmer hur vi lever våra liv. De som känner att de omtyckta och älsklingsvärda har oftast bättre relationer, de ber oftare om hjälp och de stöttar sina vänner och sin familj när det behövs.   
Alltså man lever livet till fullo.

   Att förbättra sin självbild handlar egentligen bara om en stark vilja. Om man bestämmer sig för att inte tänka negativt om sig själv, om man ser sina misstag som lärning och om man siktar på mål kommer ens självförtroende att byggas snabbt. Det är en utvecklande process.

   Det finns enormt många olika sätt att bygga upp sitt förtroende för sig själv, men viktigast är att man tror på sig själv.

   Ta kontroll över din inre röst, ta kontroll över din vilja, ta kontroll över ditt liv.

Livet.
Ett ord med så stor betydelse. Det innehåller så många känslor att jag inte ens kommer ihåg hälften. Livet är hårt. Det är grymt. Det är tufft. Det innehåller besvikelser och hat. Men det innehåller också kärlek och skratt. Men det förstnämnda är inte direkt en dans på mjuka rosblad, ånej, det är ett rent helvete ska jag tala om - i alla fall innan man har hittat rätt. 
   Vägen till det lyckliga är en lång och slitsam process. Speciellt när det handlar om mig.
   Nu, så här i slutet av januari 2009, har jag aldrig känt mig slitnare än vad jag gör nu. Min kropp är alldeles svag och känns som att den ska falla ihop när som helst. Jag glömmer saker, händelser som jag gjorde förra veckan är inte ens ett minne längre och jag måste verkligen tvinga mig att komma upp på morgonen.  Det får egentligen vara nog nu, men det går inte. På fredag till exempel har vi äntligen premiär med Tolvskillingsoperan, som ändå känns för tidig.
   Men det värsta av allt är alla besvikelser jag har fått smaka på de senaste tre åren, framförallt i början och nu i "slutet". Jag är besviken på mig själv, på folk runt omkring och jag är framförallt besviken på min förmåga att hoppas på saker och ting. Det känns som att jag blivit förvandlad till en dryg, cynisk, bitter man som jag inte längre kan identifiera mig med. Jag kan verkligen komma på mig ibland att vara dryg och det är något jag absolut inte vill vara. 

   Jag minns den tiden då folk kom ihåg mig som den glade, varma killen som alltid fanns där till hjälp. Var är han nu? Borta med vinden? Begraven långt under jord? Men framförallt: Hur hittar jag honom igen?
  Det senaste har jag slutat tro och hoppas på folk i min närhet. För när de gång på gång sårar mig eller gör mig besviken orkar jag inte engagera mig längre. Till och med jag har en botten i kistan. Till slut finns det ingen mer energi att hämta. Det spelar ingen roll hur många promenader i frisk luft jag tar, eller hur många chokladbitar jag äter, eller tekoppar jag dricker. Det spelar ingen roll hur många gånger jag ser på Den Lilla Sjöjungfrun, jag kommer till slut att tyna bort. Jag känner det och det är inte trevligt.
   Om det bara fanns någon som kunde sträcka sig en hjälpande hand till mig för en gångs skull, istället för tvärtom som det alltid annars är. Om det fanns någon som kunde ta sig en tid och hålla om mig, stryka mig över håret när jag mår dåligt eller hålla mig i handen när jag behöver styrka.
   Tack och lov är jag inte på Emo-stadiet än, trots att det känns (speciellt när man läser den här krönikan) riktigt nära.

   Jag hatar att medge det, speciellt när folk runt omkring ser mig som totala motsatsen, men jag är en jävligt svag person. Det spelar ingen roll hur många hinder jag kommer över, för det känns alltid som att jag lämnar en del bakom mig efter varje gång. Det spelar ingen roll hur många killar jag dejtar, ingen duger, ingen är tillräckligt "värdig". Och vad är det för jävla skitsnack? Dessutom, när man väl hittar någon som jag känner en gnutta hopp över är han alltid upptagen eller helt ointresserad.
   Nu orkar jag inte mer. Jag behöver komma bort. Resa till Frankrike till en liten vingård, leva lugnt och bara ägna mig åt en syssla. Eller varför inte resa till Afrika och bygga en brunn? Vad som helst, bara jag slipper all den här stressen att hitta en person som kan tycka om mig en gnutta.

Ja, det eller "jag känner kärlek för en viss person" som det egentligen betyder. Att vara kär är det jobbigaste jag har varit med om på väldigt länge, och det säger mycket med tanke på allt jag fått utstå det sista tre åren.

   Nja, det kanske är en överdrift. Men det tar upp väldigt mycket av mina tankar nu förtiden. På tre år, sen jag avslutade ett förhållande med äkta känslor, har jag inte känt så här för någon. Och på grund av att det gått så lång tid har jag inte en susning på vad jag ska ta mig till eller hur jag ska göra.

   Inte nog vill jag ha kontakt med honom varje dag, jag vill även träffa, se, prata, höra, lyssna, röra honom hela tiden. Au secours!

   Hur ska man ha tid att träffas, när båda är så helt upptagna. Men framförallt. Hur vet man att den andre vill träffas och ses? Det är ju inte så att man pratar om det, när man inte sett varandra så speciellt länge. Allt jag minns är att det klickade till och att magkänslan var helt fantastisk. Men hur vet man om det är ömsesidigt?

  
   Som jag skrev i min förra krönika: Kärleken är blind. Eller snarare, den förblindar oss. Den får oss att tro saker, den får oss att hoppas på att något ska hända och till slut lever man i en illusionsvärld utan ett enda grepp om verkligheten... och man är förlorad.

   Jag hatar att en enda liten känsla kan väcka så otroligt mycket tankebanor och få mig att känna mig som den minsta människan på jorden. Jag känner mig hjälplös, för jag vet att jag kommer att sabba allt! Jag vet inte hur jag ska bete mig överhuvudtaget!

   Och när vet man att det här påståendet jag skrev som rubrik verkligen är sant? Tänk om det bara är något temporärt? Fast å andra sidan så dök den här killen bara upp av en ren slump och egentligen äger han inte något av mina kriterier.  Det är det som är det lustiga i hela den här röran. Men sen är det ju alltid att den man minst anar det om överraskar tusenfaldigt.

   Jag känner mig som en hjälplös fjortonårig flicka fast med en fantasi jag inte blir av med. Hur går jag vidare ifrån den här rutan? Vad ska jag göra för att slippa hamna tillbaka på ruta ett?

Kärleken är blind. Det är sant, trots att jag egentligen skulle uttrycka att kärleken gör oss blinda. Hur många gånger har man inte fallit i den fällan? Låtit sig själv bli spelad eller levt i en fantasivärld?

För sex månader sen träffade min kompis en kille. De dejtade fram till den här veckan i stort sett. Under de sex månaderna träffade inte min kompis någon annan och levde monogamt. Under de här sex månaderna uppstod känslor för killen, det var nästan oundvikligt.

   Men det var något som inte riktigt kändes rätt. De träffades bara på killens villkor och när de träffades var det alltid intimt. De hade alltid sex.
   För någon månad sedan frågade min kompis killen om vad han ansåg att de var. KK, vänner eller något mer.  Killen svarade så klart, och jag menar så klart, "inte kk, mer än vänner men inte tillsammans". 

Anledningen till att de slutade dejta den här veckan var för att min kompis fick reda på att killen hade dejtat och haft sexuellt umgänge med andra personer och det kändes mer och mer som att han hade blivit utnyttjad. Att det bara hade handlat om sex i alla fall.

   Hur ska man urskilja bad boys från de andra? För trots att man har det på känn i början hoppas man att man har fel och varje gång han gör något som talar om för en att han inte är en "bra" person ignorerar man det för varje gång han kommer igenom och överraskar dig vinner han dig tillbaka och du förlorar det enda argumentet för att han inte är den för dig.

Man känner sig liten och obetydlig som människa och det gör ont på ställen man inte visste att man har inom sig. Det spelar ingen roll hur många gånger du ändrar utseende eller hur många glas vin du tar med dina vänner. Du går ändå till sängs varje kväll och går igenom varje liten obetydlig detalj och undra vad du gjorde för fel eller hur du kunde missförstå och hur man kunde inbilla sig själv att man var lycklig.

   Och efter allt det, oavsett hur länge det än varar, hamnar du någon annanstans och träffar nya människor som får dig att känna dig hyfsat hel igen. De små bitarna man har förlorat kommer till slut att falla på plats och allt suddigt, alla månader man har förlorat, kommer så småningom att tona bort.

Jag hatar att allt ska vara en lek och att man måste vara strategisk i alla sina beslut. Jag hatar att man blir cynisk när man fortfarande är under tjugo och jag önskar att människor kunde vara med öppna med vad de vill så att de inte förblindar oss med falskhet.

Det ligger frost på gatorna nu. Det är kallt ute och vi har till och med ställt om klockorna till vintertid. Trots att det redan är november har vi levt i korta dagar ett bra tag nu.Det innebär att hösten, som knappt börjat, är snart över.
   Egentligen tycker jag om hösten. Träden får granna och vackra färger, man får ta på sig snygga höstkläder, mysiga ulltröjor och allt vad höstkollektionen nu har att erbjuda. Men djupt under den här vackra fasaden ligger en depression. Som ett dolt och mörkt hot som lurar.
   Enda sedan jag flyttade till Stockholm har jag i stort sett bara jobbat. Och när jag inte har jobbat har jag träffat kompisar och andra typer av människor. Det är väldigt sällan jag har fått en stund för mig själv, och visst, jag har gillat det. Men efter ett tag klarar inte kroppen av sena nätter och tidiga morgnar. Kroppen måste få vila ut ibland också, man måste få unna sig några dagar helt för sig själv. Men hur ska man ha tid med det?
   Är det inte tvätt som ska göras är det städning. Eller så ska man handla mat, eller så måste man kontakta läkaren för att foten har en inflammation. Vardagssysslor som egentligen inte ska vara en börda. Det ÄR INTE en börda egentligen. Men släng på scenariot att du blir hemlös över en natt, eller att du måste söka nytt jobb för att säsongsjobbet du hade är över. Släng på att du måste leta ny bostad samtidigt som du ska balansera jobbet så att du får ut pengar. För att du måste ha pengar för att överleva.
   Med livsfilosofin "Allt löser sig" klarar man det alltid. Man får helt enkelt ha tillit i sig själv för att lyckas. Man måste vara driftig och våga ta en risk för att sedan kunna njuta. Men när har man kämpat klart? När kan man slå sig till ro? För om sju månader är du utan bostad igen och måste göra om samma process igen. Jag kan i alla fall trösta mig med att jag fortfarande har minst ett av mina nuvarande jobb kvar då.
   Det känns som att man bara faller och faller och faller hela tiden och att man gång på gång måste kravla sig uppåt. Strävan uppåt och framåt är det enda man kan göra. Jag vägrar ge upp, packa mina saker, sluta på jobben, svika mina åtanganden för att flytta hem till mamma och bli omhändertagen ett tag. Det är som att säga farväl till mina drömmar.
   Jag har stött på så många motgångar de sista fem månaderna då jag har bott i Stockholm. Alldeles för många kan jag tycka. Men. Om jag inte hade mött dem, hade jag då varit där jag är? Kanske inte. Det gäller att hitta lyckoträffar. Som den gången min kompis frågade mig om jag kunde städa på hans kompis café en dag för att de saknade personal. Först sa jag nej eftersom jag skulle jobba eftermiddag på Gröna Lund. Men, så tänkte jag, jag behöver verkligen de här extra pengarna och det kanske till och med kan bli roligt! Så jag ringde caféföreståndaren och frågade om vi kunde börja tidigare så att jag hann till mitt andra jobb efteråt. Det gick. Tre månader senare flyttar vi ihop. Vi fick nycklarna i måndags och ska storstäda Vår lägenhet på söndag. Ibland slår det rätt och jag är så djupt tacksam för allt stöda jag har fått av mina vänner här uppe som har hjälpt mig i vått och torrt.
   Jibberish. Det kanske är det du ser när du läser den här texten. Men det finns ett djup även här. Det handlar om att man inte ska ge upp. Att man måste skapa kontakter, hitta vägar i livet men framförallt att man inte ska låta den här höstdepressionen ta kål på dig.
   Förra veckan blev det nästan för mycket för min del. För att jobba i stort sett varje dag, och sen när du inte jobbar går ut och klubbar eller träffar folk eller gör dina fritidsintressen flera månader i rad blir till slut för mycket. Och jag har inte gråtit en enda gång sen jag flyttat hit. Inte en enda. Och det tycker jag är så fruktansvärt irriterande med tanke på allt negativt jag varit med om. Jag ringde min mamma i fredags efter att nästan ha gått in i väggen. Jag visste inte vad jag gjorde, knappt var jag var. Jag var så grymt trött och min kropp gjorde så ont. Alla känslor jag hade inom mig borde ha utlöst ett vattenfall, eller i alla fall en tår. Men nada. Torr som en vedbit är jag. Var är mina tårar? Och när kommer dagen då allt bara kraschar?
   Jag hoppas aldrig. Men den kommer att komma. Och förhoppningsvis en dag då jag är ledig.

Spela svårflörtad? Spela lätt byte? Spela dum? Spela smart? Spela tillitsfull för att sedan slänga bort all när man väl fått det man vill? Varför spela något över huvud taget? Varför kan man inte bara vara sig själv och se vad som händer efter det?

   Att dejta är redan svårt som det är. Först och främst måste man hitta någon som är tillräckligt intressant, någon man är nyfiken på och vill lära känna mer. Tydligen är det den enklaste biten. För när man väl har hittat "den där" ska man bete sig på rätt sätt så att man behåller honom eller henne. Minsta lilla felsteg kan innebära slutet för en början.

   Är det därför man spela svårflörtad? Så att den andra verkligen måste kämpa med att "vinna" ett intresse som tydligen redan finns där? That's just mean! Och varför gör man det egentligen? Är det för att se hur långt den andra kan gå innan de förlorar lusten?

   Om man fortsätter spela på det viset skulle i alla fall jag inte se någon framtid där. För hur vet man säkert att den man dejtar inte fortsätter spela sen?

Hur vet man när rätt ögonblick för att göra stöten är? När ska man ha sex för första gången? Och det viktigaste: hur långt ska man dejta innan det känns rätt?

   Jag tycker att det beror helt på individen, men ett förhållande ska man inte kasta in sig i förrän båda är säkra på sin sak. Visst kan man vara kär de första dagarna/veckorna och känna att "ja, men visst, det här är den rätta". Men vänta ytterligare en eller två dagar för att se om det fortfarande känns så.   

   En viktig sak i dejtningsprocessen är att när det väl har gått några veckor ska man ta en tid ifrån varandra och göra något på varsitt håll. Då kan du ifrågasätta dina känslor och se hur du verkligen känner. Längtar man tillbaka eller är det nog?

   Sen är kommunikation otroligt livsnödvändigt. Om man inte kommunicerar vet man ju aldrig hur den andra känner, eller hur? Och även om man klarar sig utan sex är det en viktig del för förhållandet, tycker jag. Ska man ha sex efter tredje dejten, fjärde, första? Det beror helt på hur du och den andre känner, eller hur? Det finns inga regler för att avgöra sånt!

   Lägg in en stöt när det känns rätt för dig och hoppas på det bästa. Om inte.. baby, here I am.

Vi alla bär masker. Vi alla har något att dölja. Vi alla har två sidor, en vi visar till världen och en vi håller oss för oss själva. Men vad skulle hända om vi alla tog av våra masker? Vad skulle hända om vi delade med oss av våra hemligheter? Och vad skulle hända om vi började va oss själva?
   För lite mer än tre år sedan, kring juletiden 2005, började mitt liv sakta men säkert krossas. Jag var tvungen att förlita mig på mina inre styrkor för att försöka överleva mig själv och alla hinder som sattes på min väg framåt. Jag tänker inte gå in i detalj i allt det här eftersom ni alla kommer att kunna läsa det i en antologi som publiceras någon gång nästa år. Men allt som hände gjorde till slut att jag fick allvarliga problem, både skola, arbete, vänner men framförallt familjen blev lidande. På något sätt var jag tvungen att hitta en styrka för att klara av vardagen så jag vände mig till det man absolut inte ska vända sig till i nödens tid: nämligen alkohol. 
   Jag har aldrig varit den personen som vill be om hjälp. Jag är envis och jag ska kunna klara av allt själv. Men det går inte. Det har jag lärt mig nu. Man måste be om hjälp om det krävs. Varje dag jag gick till skolan bar jag en mask. För att inte mina medmänniskor skulle misstänka att jag inte mådde bra eller att jag hade det jobbigt och svårt bar jag den masken och kämpade med att vara glad hela tiden. Så klart genomskådade mina vänner det i alla fall och jag var fruktansvärt naiv som trodde att de inte skulle göra det.
   Men hur hade det varit om jag inte bar den här masken, och att jag istället bad om hjälp? Hade jag fortfarande vänt mig till alkoholen då? Nej, det tror jag inte. Så istället för att pimpla vin, ensam, hemma kunde jag ha fått umgåtts med folk som hade uppfyllt samma syfte fast mycket hälsosammare.
   Livet är ett skådespel, tänker man bara titta på kommer livet rusa förbi utan sig själv. Så det är därför jag är så öppen med allt. Vi alla bär på historier och vad är det för mening att ha de historierna om man inte kan dela med sig av dem till andra?
   Ta av dig din mask och skriv gärna din historia till mig och få upp den här som en gästkrönika. Alla förtjänas att synas, för alla är vi viktiga och intressanta.

[email protected]

Tisdag, dagen efter veckans hårdaste dag. Eftersom man har en miljon sysslor att göra försöker man vakna till i lugn och ro. En kopp te framför mailboxen, mjukisbrallor och ett par gäspningar. Helt plötsligt från ingenstans får jag ett meddelande på en av mina Communitys: "UUUUSCH! Du är inte alls snygg!" står det stort och tydligt.
   Med en sån kommentar blir man bara helt ställd. Ska man bli ledsen? Ska jag bli berörd? Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte ens om jag borde uppmärksamma det här, men vad jag däremot vet är att efter att den här artonåriga killen (för det var en kille, som dessutom skrev att han var kåt i sin lilla textruta) slängt ut sig kommentaren ignorerar mig. Alltså, han trycker på "ignorera"-knappen som gör att om jag hade svarat skulle han inte fått svaret och det gör också att jag inte kan kolla hans bilder eller ens se vem det är.
   Hursomhelst måste man ha seriösa självinsiktskriser när man skriver något sånt till andra. Antingen tror han alldeles för högt om sig själv, eller så måste han bevisa något för andra.
   Jag berättade naturligtvis det här för mina vänner och en av dem kände igen nicknamnet. För ett tag sedan hade samma person skrivit något i stil med: "Hej, du är snygg, vill du knulla, jag bor ensam i xxx så vi kan vara ostörda, jag är diskret".
   Jag känner mig då otroligt ledsen att jag inte håller hans illusion av skönhet. Otroligt ledsen. Men å andra sidan kan man inte passa in hos alla, för vi alla är så olika (och tack och lov för det). Det du tycker är snyggt tycker kanske inte jag tycker är snyggt. Men det innebär inte att man ska gå och klanka ned på andra. Det tjänar inget till och det hela är så onödigt.
   Jag undrar också hur den här killen, som uppenbarligen tycker att jag är den fulaste han sett, tänker. Hur mår han? Och vad är det som gör att han känner sig manad att uttrycka sin åsikt? Jag menar, självklart finns det människor jag inte känner någon attraktion till (så fint formulerat) men jag säger det inte rakt ut till dem. Såvida inte de försöker något på/med mig, men det är sällan någon tafsar på internet.
   Är det på grund av internet som vi har blivit så framåt? Jag menar, hade samma kille sagt samma sak om han sett mig ute? Det tror jag inte, och det hoppas jag inte för hans skull. För alla är inte lika snälla som jag och hade han sagt det till fel person hade det nog inte funnits mycket kvar.
   Är högstadietiden aldrig förbi?  

   Sommarens mitt, det är midsommarnatt och graderna ligger på närmare trettio grader. Överallt kan man känna doften av sju sorters blommor, jordgubbar och vispgrädde. Människorna är glada och går minst tre och tre på gatorna. Skratt och fyrverkerier fyller luften.

   Inne i centrum, vilket inte är så långt ifrån där jag är, hör man partymusik ljudligt. Det är som om de har en högtalare precis vid mitt öra. Stackars folk som dansar där borta, tänker jag. De måste ha förlorat hörseln för flera timmar sedan.

   Mina vänner är där inne, i lägenheten, och festar de också. De är nog också döva vid det här laget och alldeles för berusade. Jag var tvungen att ta ett avbrott så jag tog min drink och satte mig här på balkongen där jag njuter av den här midsommarnatten.

   Dörren öppnas och ut kommer det en kille; han ser ut att vara i tjugoårsåldern, plus minus ett år. Han sätter sig på stolen bredvid mig, sätter händerna bakom huvudet och suckar nöjt. Killen, som inte har hälsat än, blundar och man ser hur han njuter lika mycket som jag över den här underbara atomsfären.

   Trots att det är natt har solen inte riktigt lagt sig än, det varma ljuset värmer allas hjärtan och fyller våra kroppar med välbehag. Jag ser hur han andas - killen som gjorde mig sällskap på balkongen. Hans bröstkorg åker upp och ned, upp och ned och fortsätter i samma rytm hela tiden.

   Jag beundrar hans utseende, det första jag lägger märke till efter hans rytmiska bröstkorg är de smala läpparna. Jag lockas att ta på dem, känna hans fuktiga läppar mot mina fingrar, men tar mitt förnuft till fånga. Eftersom att han blundar ser jag inte hans ögon, men jag föreställer mig dem alldeles blå och klara som safirer. Hans mörka hår ligger perfekt trots att det är halvlångt. Säkerligen har han i rakt för mycket produkter men det gör ingenting.

   Han öppnar ögonen och upptäcker att jag stirrar på honom. Jag ber om ursäkt och han ler.

   "Erik", hälsar han och jag presenterar mig.

   Det känns naturligt för mig att falla för Erik, trots att jag vet att det är fel. Känslan av otrohet dyker upp snabbare än ljusets hastighet och jag är tvungen att gå försiktigt fram. Men man är inte otrogen om man inte har gjort något än? Det är vad jag inbillar mig själv åtminstone.

   Vi pratar hela natten, vi märker inte ens att solen har gått ner och att natten blir någon grad kyligare. Han tänder ett ljus och ställer det på bordet som är mellan oss. Hans ansikte fylls med skuggor och man ser att hans ögon verkligen gnistrar i ljusskenet. Han förför mig inombords på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt.

   När det så småningom börjar ljusna igen meddelar Erik mig att han måste gå. Vi tar adjö och jag undrar när jag någonsin får se honom igen.

   ---

   Det är egentligen det sista sommarlovet, för alla mina vänner utom mig. Jag måste hjälpa pappa med hans fik mitt i stan. Fiket är alltid fyllt med doften av nybakat bröd och nybryggt kaffe. Dem dofterna är min enda tröst i dagens eländiga arbete. Dag ut och dag in får jag slita och se glad ut mot alla kunder.

   Fru Rikardsson är stamkund hos oss och när jag har hjälpt henne med hennes vanliga beställning (tre kanelbullar och dagsfärsk limpa) tar jag rast. Livet på gatan doftar inte lika underbart som slitet där inne, men det är på något sätt ändå behagligare.

   Jag ser mig omkring på allt folk som går förbi, en del tanter hälsar glatt när de ser mig och jag får för mig att jag måste se väldigt ensam ut här ute. På andra sidan gatan går ett gäng killar och spänner sina muskler för varandra, antagligen för att bevisa deras maskulinitet; vad nu det är.

   När jag får syn på honom hoppar mitt hjärta rekord i höjdhopp och landar mjuk på mattan i mitt bröst. Där, precis där, några meter bakom de tuffa killarna ser jag Erik. Han har nog inte sett mig än, så jag ställer mig upp och försöker göra mig så synlig jag bara kan.

   Men vänta lite, vad håller jag på med? Har jag inte gått igenom det här förut? Otrohet är fel, varför ska jag då slänga mig i hans famn?

   Precis när jag är på väg in igen känner jag en hand på min axel. Jag vänder mig förskräckt om och upptäcker att han står där bakom mig. Han med sitt leende och sina smaragdgröna ögon (ja, jag hade fel angående blåa safirer). De tittar på mig och jag tittar på dem. Hans ögon förför mig återigen och jag måste sansa mig innan jag kan hälsa på honom.

   Han undrar vad jag gör och jag berättar om mitt dagliga arbete i pappas fik. Lustigt, säger han för han undrade om vi skulle ta en fika. Jag visar honom in och bjuder honom på en kaka. Där sitter vi igen, precis som vi gjorde den där natten för så många år sedan.

   År? Har det gått så lång tid redan? Det känns som evigheter sen jag såg de där ögonen och de där läpparna i ljusskenet från ljuset han tände åt oss.

   Erik berättar att han har kommit hem igen, han klarade inte slutprovet och kunde därför inte ansöka om det sista året på högskolan. Jag tröstar honom men han berättar att det är okej.

   Efter en stund måste han gå vidare, men innan han går lämnar han en lapp till mig. En lapp med hans telefonnummer och adress "ifall jag har tråkigt en dag". Jag tackar för lappen och fortsätter arbetet.

   På kvällen hemma ligger jag på rygg i min mjuka säng. Det är bara min sänglampa som lyser, överallt annars är det mörkt. Jag hör ljud från någon uggla eller något annat hoande djur. Kanske är det en katt? I min hand håller jag lappen från i förmiddags; lappen med Eriks telefonnummer och adress. Jag läser lappen om och om igen tills jag kan den helt utantill, då läser jag den många gånger till.

   Vad var hans syfte? Vad ville han? Varför vågar han ta stegen när jag är för rädd för att fortsätta. Otrohet är bara dumt, jag kan inte vara otrogen mot någon annan än mig själv. Kan man ens vara det? Jag är ändå ensam, singel, vem är jag otrogen mot och varför dyker den känslan fram så fort jag tänker på Erik? Vem är jag otrogen mot?

   ---

   Dagarna blir veckor och veckorna blir månader, snart har det gått ett halvår och vintern regerar utomhus. Alla glada sommardagar förvandlas till en vinterdepression som ingen riktigt trivs med. Kylan gnager in till våra ben och isar varje lem i kroppen.

   Lappen med Eriks telefonnummer och adress sitter fast på min korktavla ovanför skrivbordet. Jag tittar på den, granskar hans handstil och tycker att den är mycket fin. Runt omkring mig är det tyst. Tystnaden är ännu en nackdel vintern kommer med.

   Jag har inte utnyttjat varken numret eller adressen på grund av brist på mod. Vad skulle jag säga om jag ringde honom? Vad skulle han göra om jag bara kom och hälsade på honom plötsligt en dag? Frågor som jag är nyfikna på svaret, men som jag inte har vågat sätta i praktiken. Vad är jag rädd för? Fast, jag känner honom knappt och ändå har han nästlat in sig inom mig. Han har virat in sig i varje sena på mina muskler, framförallt på min viktigaste muskel i kroppen; hjärtat.

   Jag tar upp min mobil från min högra byxficka och tittar på den en sekund, sen tittar jag på lappen och sedan på min mobil igen. Jag tar ett djupt andetag och öppnar sms-funktionen. Jag skriver smset noggrant, för att det inte ska bli några missförstånd eller felaktigheter i texten.

   När jag har skrivit om det nio gånger och är hyfsat nöjd med min mening skickar jag iväg det.

   Hjärtat gör ännu ett rekord i sin favoritgren höjdhopp och jag är tvungen att lägga mig ned. Det dröjer inte länge förrän jag får ett svar. Jag vågar inte titta på mobilen men beslutar mig för att göra det ändå. Han har avslutat meddelandet med en glad smile-gubbe och en kram. En kram.

   Jag ler för mig själv och lägger mig ned i sängen återigen. Fast den här gången är det av glädjerus. Jag kramar om mig kudde glatt och skrattar kärleksfullt.

   Jag vandrade genom Göteborgs lugna gator härom söndagen. Jag hann med två kaféer och en lång morgon i strålande väder, trots att det fortfarande blåser kyliga vintervindar. När jag gick där på kullerstenarna slog det mig att framtiden står för dörren och började fundera på allt vad det innebär.

   Framtiden är det enda man inte riktigt kan planera in i minsta detalj - som jag gör med allt annat. Hur kommer mitt liv att se ut om tio år? Hur kommer mina vänner att leva och kommer du fortfarande att läsa mina krönikor?

   Man kan i alla fall önska sig saker som ska hända. Som att backpacka runt i världen, skaffa intressanta jobb som delfinskötare i Australien eller apelsinplockare i Spanien, få dykarcertifikat, besöka Tokyos nattliv och kanske någon massajby i Kenya. Eller för min egen del att jag jobbar med en stor film som jag både regisserar och medverkar i.

   Yes, jag ska och då menar jag ska jobba som regissör och jobba som det under minst de tio år jag bor i Stockholm. Där jag förstås bor i en mysig lägenhet på Söder.

   Ska man tänka ännu längre fram kommer familj in i bilden. Det är min dröm att när jag har ordnat en bra ekonomisk grund ska jag slå mig till ro på Upper East Side, Manhattan, tillsammans med ett litet liv. Jag dagdrömmer om de sju första åren då vi har picknickar i någon park, mysiga stunder på vårt stamkafé eller när jag läser sagor jag hittat på själv varje kväll.

   Jag tror att det är på grund av den kommande studentexamen dessa tankar bubblar inom en.

   För när du väl har tagit studenten finns det inte längre något nät som fångar upp dig när du faller. Då är det bara du och världen som ska komma överens. Du får ta hand om alla ansvarsuppgifter som kommer med vuxenlivet; du måste skaffa jobb, få en ordnad ekonomi, betala räkningar till ditt ett rum och kök på 20 kvadrat och inte längre få maten färdigserverad på bordet när du kommer hem. Då kan du inte längre ta dina föräldrar för givet.

   En annan sak som är svår, är att säga "hej då". Hur ska man kunna klara av att lämna allt man har haft kärt så länge utan att känna sig vemodig? Det går inte. Jag tror att det kommer bli det värsta för mig. Bland annat att ta farväl till handbollskillarna jag har fostrat i fyra år, sett växa och utvecklas både som personer och som spelare. Ta adjö till vännerna som har stått mig nära och stöttat mig i vårt och torrt.

   Men man kan inte offra sina drömmar på grund av att man inte är stark nog att göra uppoffringar. Se det som de här klassiska dörrarna: stänger man en öppnas två andra. Det gäller bara att välja rätt dörr.

   Förhoppningsvis ordnar allt sig och du kan sikta in dig på dina drömmar. Skulle det inte lösa sig kan du alltid slå mig en signal så kan du säkert bo ett tag i min alldeles för stora lägenhet i Stockholm, tills du landar på fötterna igen.

   Det kommer antagligen att lösa sig och jag tror att det finns hopp om du bara vågar drömma. För kom ihåg: gräset kan alltid bli grönare.

Marcus Tallberg

   Jag ska skriva om toaletter nu. Känns lite skumt, men det jag har att säga måste bli sagt. Häromdan satt jag och skällde på herrtoaletter inför mina klasskamrater och en av dem gav mig idén att skriva en krönika om det, så det gör jag nu.

   Varför är alltid lika vidrigt på herrtoaletter? Varför ska det alltid stinka urin och varför ska det alltid finnas ett brunt lager i bottnen på toalettstolen? Är det så att män har en starkare odör på sin urin än kvinnor, hos katter fungerar det ju så - men är det så för människor?

   Och är män okapabla att använda en toalettborste? Som om det vore världens svåraste sak?

   Jag är mållös.

   Vilken toalett man än går in på är det samma visa. Sen besöker man damernas toalett där det doftar gott och alltid är lika rent. Är det könsrollerna som spelar in här? Att män är grisar och kvinnor är pedanter?

   Om det skulle vara så... vilken kategori sjunker jag in i då? Sist jag kollade mellan mina ben var jag en man? Dessutom känner jag en och annan kvinna som inte använder toalettborsten efter sig och ett fåtal killar, förutom mig, som faktiskt använder den.

   Varför funkar det inte likadant i allmänheten undrar jag?

   Ursäkta min finkänslighet, men det är faktiskt väldigt ofräscht och rent av äckligt att besöka smutsiga toaletter. Ärligt talat! Det är nästan som att man inte vågar uträtta sina behov på grund av ovanstående exempel, men när nöden kallar så kan det vara svårt att undvika ibland.

   En annan sak är skäggstubb. På vissa vandrarhem med gemensam toalett har det hänt att jag upptäckt skäggstubb i handfaten, och det var likadant när jag bodde sambo med en kille. Är det svårt att tvätta bort sitt eget smuts eller hår?

   Är vi människor verkligen så olika att vi inte tänker på andra människor? För visst, i sitt eget hem och sin egen toalett får man göra precis vad sjutton man vill. Men jag tycker att när man använder andras toaletter eller när man gör det i allmänheten så får man faktiskt städa upp efter sig. Det är ren hyfs det är frågan om, inget annat.

   Hur vore det om man tänkte på dem som kommer efter dig?

   Pust. Det kändes skönt att skriva av sig om toaletter må jag säga, testa det hemma!

   Nej, men tänk inte bara på en sak när du går på toaletten, tänk även på att lämna det fräscht - för det var förhoppningsvis fräscht när innan du kom!