Livet är ett skådespel
Vi alla bär masker. Vi alla har något att dölja. Vi alla har två sidor, en vi visar till världen och en vi håller oss för oss själva. Men vad skulle hända om vi alla tog av våra masker? Vad skulle hända om vi delade med oss av våra hemligheter? Och vad skulle hända om vi började va oss själva?
För lite mer än tre år sedan, kring juletiden 2005, började mitt liv sakta men säkert krossas. Jag var tvungen att förlita mig på mina inre styrkor för att försöka överleva mig själv och alla hinder som sattes på min väg framåt. Jag tänker inte gå in i detalj i allt det här eftersom ni alla kommer att kunna läsa det i en antologi som publiceras någon gång nästa år. Men allt som hände gjorde till slut att jag fick allvarliga problem, både skola, arbete, vänner men framförallt familjen blev lidande. På något sätt var jag tvungen att hitta en styrka för att klara av vardagen så jag vände mig till det man absolut inte ska vända sig till i nödens tid: nämligen alkohol.
Jag har aldrig varit den personen som vill be om hjälp. Jag är envis och jag ska kunna klara av allt själv. Men det går inte. Det har jag lärt mig nu. Man måste be om hjälp om det krävs. Varje dag jag gick till skolan bar jag en mask. För att inte mina medmänniskor skulle misstänka att jag inte mådde bra eller att jag hade det jobbigt och svårt bar jag den masken och kämpade med att vara glad hela tiden. Så klart genomskådade mina vänner det i alla fall och jag var fruktansvärt naiv som trodde att de inte skulle göra det.
Men hur hade det varit om jag inte bar den här masken, och att jag istället bad om hjälp? Hade jag fortfarande vänt mig till alkoholen då? Nej, det tror jag inte. Så istället för att pimpla vin, ensam, hemma kunde jag ha fått umgåtts med folk som hade uppfyllt samma syfte fast mycket hälsosammare.
Livet är ett skådespel, tänker man bara titta på kommer livet rusa förbi utan sig själv. Så det är därför jag är så öppen med allt. Vi alla bär på historier och vad är det för mening att ha de historierna om man inte kan dela med sig av dem till andra?
Ta av dig din mask och skriv gärna din historia till mig och få upp den här som en gästkrönika. Alla förtjänas att synas, för alla är vi viktiga och intressanta.
Augusti, 2008
Jag tror att många väljer att hålla inne på sina livshistorier eftersom de vet att majoriteten inte bryr sig det minsta om att höra dem. Dessutom är man inte sin historia, vill jag tro. Man är vad man är just nu, även och det såklart är summan av all historia, men det är väl summan som är intressant? Och jag skulle inte säga att folk sätter på sig masker.. men vi har olika sidor. Vi är väl alltid oss själva, även om vi inte beter oss likadant mot/med alla människor? För vi är flera identiteter i en personlighet.
