marcus tallberg

"Hej, snygging, gillar du att suga?".
   En man som står framför mig, putar med läpparna och stirrar rakt in i mina ögon. Hans andedräkt stinker av sprit och hans kroppsspråk är vinglande. Jag ger honom en menande blick tillbaka och vänder på klacken.
   Är jag för pryd för att svara på den frågan, eller var mannen alldeles för frisspråkig för sitt eget bästa? Ur min synvinkel kan jag berätta att om han hade varit lite smidigare och pratat om något annat hade han kanske klarat några minuter till. Men en sådan fråga gör mig inte kåt eller intresserad över huvud taget.
   I fredags träffade jag även en underbar kvinna, hetero och några år äldre än mig. Vi träffades på en trång gayklubb i Gamla Stan. Hon var i chocktillstånd och kunde inte förstå hur vi i homovärlden kunde prata så fritt om sex och sexualiteter. Vi hade en jättebra diskussion om det men kommer egentligen inte på något bra svar.
   Hon berättade att bland hennes heterovänner diskuterades det sällan vad man själv gör inom sex. Vilket jag inte förstår egentligen, för hur kan man då få inspiration, hur kan man annars berätta sitt usla (eller helt underbara) ragg. Man behöver inte lägga till detaljer. Är det för att jag själv är bög för att jag tycker så? Så kanske hon har rätt? Att vi bögar och flator är mer beroende av sex än andra. Bara det vi kallas märker oss med "sex". Jag pratar om homosexualitet. Sexualitet, för det är ju det vi är.
   Heterosexuella behöver inte komma ut på samma sätt som vi och därför pratas det sällan om Heterosexualitet. Men egentligen är vi alla sexuella varelser med organiska behov. Det är ingen skillnad på heterofjollor och machobögar eller femmeflator.
   För inte så länge sedan gick jag ut med mina straighta vänner. Vi hamnade på en bar på Götgatan. Dansgolvet fanns i källaren så jag och min tjejkompis gick dit för att vara en del av rytm. Men till vår förvånelse var dansgolvet tomt! I ena hörnet satt alla killar och spanade på tjejerna som satt i det andra hörnet. Jag och min vän försökte mjuka upp stämningen och började bugga. Men Gud, vad jag nästan ångrar mig att vi gjorde det. Vi blev iakttagna som apor på ett zoo.
   Efter den erfarenheten är jag glad att tillhöra den frispråkiga homovärlden där man får lov att vara frank och där det är bra om man går mot heteronormen. Det är så mycket roligare än strikta regler och normer som säger att man måste vara på ett visst sätt.
   Så egentligen borde jag ha gett den där fulla mannen som frågade mig om jag gillar att suga en andra chans. Världen är inte perfekt och jag är definitivt inte perfekt. Och det är bättre att be om förlåtelse än om tillstånd.

   Rummet är rökfyllt och fullt med människor som stöter till varandra i all hast. Musiken dånar högt och gör att man knappt hör sina egna tankar. Discolamporna lyser snabbt i olika färger och former. Överallt finns det män, män som dansar, män i baren, män på toaletterna, män i sofforna och män som hånglar.

   Det är en stor bredd på åldrar här. Jag lyckades skymta en kille som precis hade lagom ålder att komma in på klubben och i baren sitter det fyrtioåriga gubbar. Det är även stor bredd på utseenden här, vackra, fula, smala, tjocka, långa, korta, blonda och snobbar.

   Jag tar en klunk av min Cosmopolitan och känner hur min kropp blir varm. Jag spanar ut över dansgolvet och ser hur männen där har händerna och armar överallt, ovanför huvudet, runt någon annan eller så knäpper de enkelt med fingrarna i takt med musiken.

   Jag rycks med i rytmen, ställer ifrån mig min drink och går ut till manshavet.

   ---

   Var är jag?

   Jag reser mitt huvud men stoppar på grund av en ond smärta som åskar bakom min panna. Jag lyckas vrida på mitt huvud och ser på mitt nattduksbord.

   01:26 visar min klocka. Är jag hemma? Vad mörkt det är. Hur kom jag hem?

   Plötsligt rycker jag till! En man kommer gåendes emot mig, iklädd min morgonrock. Han ler mot mig med en mystisk min. Han viftar med mitt morgonrocksbälte innan han slänger av sig rocken och blottar sig.

   Hans kropp är något av det vackraste jag har sett. Smal men med muskler. Lagom mycket muskler som alla framhävs av det dova ljuset och skenet från gatlamporna utanför.

   Jag öppnar min mun för att finna ord, men han hyschar mig. Mannen kryper upp i min säng och låter sin kropp vidröra min. Jag upptäcker att även jag är naken. Tusen tankar spinner i mitt huvud, men jag finner inga svar.

   När hans läppar nuddar mina fylls min kropp med känslor. Känslor av att någon rör vid mig, en känsla som känns så långt borta men som nu är tillbaka. Jag tar upp handen och greppar tag om hans nacke.

   Med smidiga rörelser lyckas vi vända på oss så att jag är överst.

   Varför är jag ens med på det här? Vem är han?

   ---

   En remixad trancelåt ljuder från högtalarna och musiken tar tag i min kropp och får den att röra sig i takt med tonerna. Jag blundar och låter mig fängslas av den odödliga magin. Jag greppar tag i mitt svettiga hår och gör några danssteg.

   Jag känner att någon annan än musiken har närmat sig mig och dansar runt mig. Det är en blond kille som putar med läpparna och juckar mot min kropp. Jag följer hans exempel och vi dansar som jag aldrig dansat förut. Vi flyger fram och erövrar land efter land.

   Jag ser djupt i hans blåa ögon och ser en själ. Jag ser en vacker man som dansar med mig och jag känner mig fast i himmelsriket. De mjuka molnen lyfter upp mig från marken och vi svävar. Jag ser allt och har allt under mina fötter. Jag är Gud.

   ---

   Jag stönar tyst. Mannen rör vid min kropp med sensuella rörelser och tar mig till en plats långt borta. Han särar på mina ben och stoppar ett finger i mig. Jag rycker först till och sedan skakar hela kroppen. Det gör ont i början, men det går över efter en stund. Snart har han två fingrar i mig och så småningom tre.

   Att ha hans fingrar i mig ger mig en kick eftersom det är ett förbjudet område. En känsla som är större än någon annan fysisk känsla just nu.

   Han rör fingrarna fram och tillbaka och jag skakar till varje gång. Min andning blir tyngre och högre. Jag greppar tag i hans hud och trycker mina naglar i honom.

   Vi kysser och jag känner mig extatisk.

   Mannen tar plötsligt ut fingrarna och torkar lätt av sig med hushållspappret som är på nattduksbordet. Han river upp en kondom och trär den på hans kuk samtidigt som han kletar på extra glidmedel både på kuken och mitt anus.

   När han tar sin kuk där bak blir det plötsligt en helt annan sak. Först gör det ont, samtidigt som det är skönt. En konstig känsla, jag vill att han ska gå längre in trots att det smärtar till. Det smärtar inte mycket och snart har hålet tänjts ut, bara den sköna känslan finns kvar.

   Varje gång han trycker in i mig fylls jag av extrem kåthet, hela jag vibrerar. Jag svettas och andas och fylls av njutning.

   Plötsligt går han djupare och når G-punkten. Det är då allvaret börjar. Jag ger ifrån mig högre och högre stön, svett forsar ned och allt är så jävla skönt!

   ---

   Jag är alldeles våt efter den häftiga dansen och helt utmattad att jag behöver sätta mig ned. Jag går tillbaka till min drink och tar ännu en klunk. En kille sitter i soffan där drinken stod, jag ler mot honom och han vinkar stelt tillbaka.

   Mannen från dansgolvet gör mig sällskap och vi börjar prata. Vi pratar om allt, om dansen, musiken, drinkarna, klubben, vi pratar om arbete, fritiden och om bögar. Ja, bögar, kvällens största ämne.

   Ikväll handlar det om oss, bögarna. Ikväll är det bara vi i hela världen.

   Mannen heter John och arbetar på Swedbank. Någon slags konsult vill jag minnas.

   Vi utbyter nummer och tar kort på varandra med våra mobiler. Han är sparad, ett säkert val. Han kommer jag säkert att träffa någon mer kväll.

   Innan han ger sig av kommer vi överens om att ses här på fredag. Jag spanar in hans rumpa när han går ifrån mig. Den är otroligt sexig, tro mig, jag har känt den. Överallt.

    Plötsligt blir världen suddig. Jag behöver vatten, så jag reser mig upp och vajar bort till toaletterna. Jag slår på alla kranar innan jag hittar en stråle som passar mig.

   Jag föser händerna under vattenstrålen och försöker stanna upp vatten så att jag kan dricka. Jag slänger vattnet i ansiktet på mig och ser mig själv i spegeln. Mascaran rinner.

   Det är det sista jag minns innan jag slår i golvet.

   ---

   Himmelskt är det bästa ordet jag kan komma på. Som en lätt elektronisk stöt fyller min kropp. Mannen har fått upp en rytm nu och jag känner den gång på gång på gång. Det blir helt brutalt skönt när han runkar av mig och knullar mig i samma takt.

   Jag faller liksom i trans och glömmer av vad som egentligen händer, vart jag är och vad jag gör. Allt som händer mig är den extremt sköna känslan av både fysisk och psykisk åtrå som fyller mig. Jag vill aldrig att det ska ta slut.

   Då kommer jag. Jag skjuter iväg en jävla massa som hamnar på väggen ovanför mitt huvud. När jag andas ut, stannar mannen upp och drar sin kuk ur mig. Han tar loss kondomen och förflyttar sig så att hans kön är framför mitt ansikte.

   Den stora mansslemmen ser otroligt frestande ut och jag greppar tag i den.

   ---

   Knark. Det måste ha varit en slags drog som fick mig till det här.

   Bilder kommer tillbaka till mig. Jag minns att en man lyfter upp mig från golvet och tar mig ifrån klubben. Minnet försvinner då och då och hoppar fram och tillbaka i tiden. Men jag är mycket säker på att den här mannen som nu är i mitt hem, i min säng, bara har utnyttjat min situation. Men vad fan, han får mig att känna känslor som ingen annan har gjort förut, så jag skiter i vilket.

   Vilken jävla idiot jag är.

   ---

   Jag börjar kyssa kuken överallt, långsamt. Jag slickar skaftet upp och ned, försiktigt retar jag ollonet med min tunga. Sedan slukar jag det och suger mjukt. Det färdas fram och tillbaka i munnen och jag känner smaken av hud.  Därefter börjar jag suga upp och ned till hälften av det styva könet, och börjar samtidigt smeka ollonet med min tunga.

   Hela tiden försöker jag slicka och röra vid det så mycket som möjligt, så att han verkligen känner mig.

   På samma gång börjar jag runka av honom i samma takt som jag suger, för en maximal känsla. Allt blir häftigare och häftigare och mannen skriker "MER!" och "Fortare!". Jag försöker så gott jag kan och plötsligt känner jag något varmt som fyller min mun.

   Vi båda stannar upp och han tar tillbaka sin kuk medan jag sväljer vätskan. Det smakar salt.

   ---

   Jag börjar se klart nu. Jag känner mig naken, blottad och förnedrad. Mannen som sitter mitt emot mig reser sig upp, klär på sig och går mot dörren.

   När han tar tag i handtaget vänder han sig om. "Tack..." säger han och öppnar dörren. Innan han försvinner vänder han sig en sista gång och säger: "Förlåt..."

   Och det är sista gången jag någonsin får se mannen, eller får känna dessa känslor igen.

   Sommarens mitt, det är midsommarnatt och graderna ligger på närmare trettio grader. Överallt kan man känna doften av sju sorters blommor, jordgubbar och vispgrädde. Människorna är glada och går minst tre och tre på gatorna. Skratt och fyrverkerier fyller luften.

   Inne i centrum, vilket inte är så långt ifrån där jag är, hör man partymusik ljudligt. Det är som om de har en högtalare precis vid mitt öra. Stackars folk som dansar där borta, tänker jag. De måste ha förlorat hörseln för flera timmar sedan.

   Mina vänner är där inne, i lägenheten, och festar de också. De är nog också döva vid det här laget och alldeles för berusade. Jag var tvungen att ta ett avbrott så jag tog min drink och satte mig här på balkongen där jag njuter av den här midsommarnatten.

   Dörren öppnas och ut kommer det en kille; han ser ut att vara i tjugoårsåldern, plus minus ett år. Han sätter sig på stolen bredvid mig, sätter händerna bakom huvudet och suckar nöjt. Killen, som inte har hälsat än, blundar och man ser hur han njuter lika mycket som jag över den här underbara atomsfären.

   Trots att det är natt har solen inte riktigt lagt sig än, det varma ljuset värmer allas hjärtan och fyller våra kroppar med välbehag. Jag ser hur han andas - killen som gjorde mig sällskap på balkongen. Hans bröstkorg åker upp och ned, upp och ned och fortsätter i samma rytm hela tiden.

   Jag beundrar hans utseende, det första jag lägger märke till efter hans rytmiska bröstkorg är de smala läpparna. Jag lockas att ta på dem, känna hans fuktiga läppar mot mina fingrar, men tar mitt förnuft till fånga. Eftersom att han blundar ser jag inte hans ögon, men jag föreställer mig dem alldeles blå och klara som safirer. Hans mörka hår ligger perfekt trots att det är halvlångt. Säkerligen har han i rakt för mycket produkter men det gör ingenting.

   Han öppnar ögonen och upptäcker att jag stirrar på honom. Jag ber om ursäkt och han ler.

   "Erik", hälsar han och jag presenterar mig.

   Det känns naturligt för mig att falla för Erik, trots att jag vet att det är fel. Känslan av otrohet dyker upp snabbare än ljusets hastighet och jag är tvungen att gå försiktigt fram. Men man är inte otrogen om man inte har gjort något än? Det är vad jag inbillar mig själv åtminstone.

   Vi pratar hela natten, vi märker inte ens att solen har gått ner och att natten blir någon grad kyligare. Han tänder ett ljus och ställer det på bordet som är mellan oss. Hans ansikte fylls med skuggor och man ser att hans ögon verkligen gnistrar i ljusskenet. Han förför mig inombords på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt.

   När det så småningom börjar ljusna igen meddelar Erik mig att han måste gå. Vi tar adjö och jag undrar när jag någonsin får se honom igen.

   ---

   Det är egentligen det sista sommarlovet, för alla mina vänner utom mig. Jag måste hjälpa pappa med hans fik mitt i stan. Fiket är alltid fyllt med doften av nybakat bröd och nybryggt kaffe. Dem dofterna är min enda tröst i dagens eländiga arbete. Dag ut och dag in får jag slita och se glad ut mot alla kunder.

   Fru Rikardsson är stamkund hos oss och när jag har hjälpt henne med hennes vanliga beställning (tre kanelbullar och dagsfärsk limpa) tar jag rast. Livet på gatan doftar inte lika underbart som slitet där inne, men det är på något sätt ändå behagligare.

   Jag ser mig omkring på allt folk som går förbi, en del tanter hälsar glatt när de ser mig och jag får för mig att jag måste se väldigt ensam ut här ute. På andra sidan gatan går ett gäng killar och spänner sina muskler för varandra, antagligen för att bevisa deras maskulinitet; vad nu det är.

   När jag får syn på honom hoppar mitt hjärta rekord i höjdhopp och landar mjuk på mattan i mitt bröst. Där, precis där, några meter bakom de tuffa killarna ser jag Erik. Han har nog inte sett mig än, så jag ställer mig upp och försöker göra mig så synlig jag bara kan.

   Men vänta lite, vad håller jag på med? Har jag inte gått igenom det här förut? Otrohet är fel, varför ska jag då slänga mig i hans famn?

   Precis när jag är på väg in igen känner jag en hand på min axel. Jag vänder mig förskräckt om och upptäcker att han står där bakom mig. Han med sitt leende och sina smaragdgröna ögon (ja, jag hade fel angående blåa safirer). De tittar på mig och jag tittar på dem. Hans ögon förför mig återigen och jag måste sansa mig innan jag kan hälsa på honom.

   Han undrar vad jag gör och jag berättar om mitt dagliga arbete i pappas fik. Lustigt, säger han för han undrade om vi skulle ta en fika. Jag visar honom in och bjuder honom på en kaka. Där sitter vi igen, precis som vi gjorde den där natten för så många år sedan.

   År? Har det gått så lång tid redan? Det känns som evigheter sen jag såg de där ögonen och de där läpparna i ljusskenet från ljuset han tände åt oss.

   Erik berättar att han har kommit hem igen, han klarade inte slutprovet och kunde därför inte ansöka om det sista året på högskolan. Jag tröstar honom men han berättar att det är okej.

   Efter en stund måste han gå vidare, men innan han går lämnar han en lapp till mig. En lapp med hans telefonnummer och adress "ifall jag har tråkigt en dag". Jag tackar för lappen och fortsätter arbetet.

   På kvällen hemma ligger jag på rygg i min mjuka säng. Det är bara min sänglampa som lyser, överallt annars är det mörkt. Jag hör ljud från någon uggla eller något annat hoande djur. Kanske är det en katt? I min hand håller jag lappen från i förmiddags; lappen med Eriks telefonnummer och adress. Jag läser lappen om och om igen tills jag kan den helt utantill, då läser jag den många gånger till.

   Vad var hans syfte? Vad ville han? Varför vågar han ta stegen när jag är för rädd för att fortsätta. Otrohet är bara dumt, jag kan inte vara otrogen mot någon annan än mig själv. Kan man ens vara det? Jag är ändå ensam, singel, vem är jag otrogen mot och varför dyker den känslan fram så fort jag tänker på Erik? Vem är jag otrogen mot?

   ---

   Dagarna blir veckor och veckorna blir månader, snart har det gått ett halvår och vintern regerar utomhus. Alla glada sommardagar förvandlas till en vinterdepression som ingen riktigt trivs med. Kylan gnager in till våra ben och isar varje lem i kroppen.

   Lappen med Eriks telefonnummer och adress sitter fast på min korktavla ovanför skrivbordet. Jag tittar på den, granskar hans handstil och tycker att den är mycket fin. Runt omkring mig är det tyst. Tystnaden är ännu en nackdel vintern kommer med.

   Jag har inte utnyttjat varken numret eller adressen på grund av brist på mod. Vad skulle jag säga om jag ringde honom? Vad skulle han göra om jag bara kom och hälsade på honom plötsligt en dag? Frågor som jag är nyfikna på svaret, men som jag inte har vågat sätta i praktiken. Vad är jag rädd för? Fast, jag känner honom knappt och ändå har han nästlat in sig inom mig. Han har virat in sig i varje sena på mina muskler, framförallt på min viktigaste muskel i kroppen; hjärtat.

   Jag tar upp min mobil från min högra byxficka och tittar på den en sekund, sen tittar jag på lappen och sedan på min mobil igen. Jag tar ett djupt andetag och öppnar sms-funktionen. Jag skriver smset noggrant, för att det inte ska bli några missförstånd eller felaktigheter i texten.

   När jag har skrivit om det nio gånger och är hyfsat nöjd med min mening skickar jag iväg det.

   Hjärtat gör ännu ett rekord i sin favoritgren höjdhopp och jag är tvungen att lägga mig ned. Det dröjer inte länge förrän jag får ett svar. Jag vågar inte titta på mobilen men beslutar mig för att göra det ändå. Han har avslutat meddelandet med en glad smile-gubbe och en kram. En kram.

   Jag ler för mig själv och lägger mig ned i sängen återigen. Fast den här gången är det av glädjerus. Jag kramar om mig kudde glatt och skrattar kärleksfullt.

   Jag vandrade genom Göteborgs lugna gator härom söndagen. Jag hann med två kaféer och en lång morgon i strålande väder, trots att det fortfarande blåser kyliga vintervindar. När jag gick där på kullerstenarna slog det mig att framtiden står för dörren och började fundera på allt vad det innebär.

   Framtiden är det enda man inte riktigt kan planera in i minsta detalj - som jag gör med allt annat. Hur kommer mitt liv att se ut om tio år? Hur kommer mina vänner att leva och kommer du fortfarande att läsa mina krönikor?

   Man kan i alla fall önska sig saker som ska hända. Som att backpacka runt i världen, skaffa intressanta jobb som delfinskötare i Australien eller apelsinplockare i Spanien, få dykarcertifikat, besöka Tokyos nattliv och kanske någon massajby i Kenya. Eller för min egen del att jag jobbar med en stor film som jag både regisserar och medverkar i.

   Yes, jag ska och då menar jag ska jobba som regissör och jobba som det under minst de tio år jag bor i Stockholm. Där jag förstås bor i en mysig lägenhet på Söder.

   Ska man tänka ännu längre fram kommer familj in i bilden. Det är min dröm att när jag har ordnat en bra ekonomisk grund ska jag slå mig till ro på Upper East Side, Manhattan, tillsammans med ett litet liv. Jag dagdrömmer om de sju första åren då vi har picknickar i någon park, mysiga stunder på vårt stamkafé eller när jag läser sagor jag hittat på själv varje kväll.

   Jag tror att det är på grund av den kommande studentexamen dessa tankar bubblar inom en.

   För när du väl har tagit studenten finns det inte längre något nät som fångar upp dig när du faller. Då är det bara du och världen som ska komma överens. Du får ta hand om alla ansvarsuppgifter som kommer med vuxenlivet; du måste skaffa jobb, få en ordnad ekonomi, betala räkningar till ditt ett rum och kök på 20 kvadrat och inte längre få maten färdigserverad på bordet när du kommer hem. Då kan du inte längre ta dina föräldrar för givet.

   En annan sak som är svår, är att säga "hej då". Hur ska man kunna klara av att lämna allt man har haft kärt så länge utan att känna sig vemodig? Det går inte. Jag tror att det kommer bli det värsta för mig. Bland annat att ta farväl till handbollskillarna jag har fostrat i fyra år, sett växa och utvecklas både som personer och som spelare. Ta adjö till vännerna som har stått mig nära och stöttat mig i vårt och torrt.

   Men man kan inte offra sina drömmar på grund av att man inte är stark nog att göra uppoffringar. Se det som de här klassiska dörrarna: stänger man en öppnas två andra. Det gäller bara att välja rätt dörr.

   Förhoppningsvis ordnar allt sig och du kan sikta in dig på dina drömmar. Skulle det inte lösa sig kan du alltid slå mig en signal så kan du säkert bo ett tag i min alldeles för stora lägenhet i Stockholm, tills du landar på fötterna igen.

   Det kommer antagligen att lösa sig och jag tror att det finns hopp om du bara vågar drömma. För kom ihåg: gräset kan alltid bli grönare.

Marcus Tallberg

   1993 begick två tioåriga pojkar ett mord. De hade tagit en knappt treårig pojke från ett köpcentrum och slog ihjäl honom med tegelstenar och ett järnrör Detta skapade mycket uppståndelse och uppenbarligen är det fortfarande aktuellt. I Niklas Rådströms De Onda berör han detta ämnet i en grym diskussion.

   När jag kom hem efter att ha sett Rådströms föreställning reflekterade jag över det dem hade sagt. Men även på hur livet efter mordet kan ha sett ut för de båda barnen. Pojkarna blev dömda till fängelse, men efter att en Europadomstol la sig i blev de frigivna. De lever under skyddad identitet idag och en av dem är till och med pappa.

   För mig är det inte alls en självklarhet att vem som helst kan döda. Visst kan det finnas stunder ibland man önskar att man kunde smälla till någon rejält, men man tar sitt förnuft till fånga håller sig tillbaka. Varför?

   Är det för att jag tänker på att jag väntar mig fängelsestraff om jag råkar döda någon? Nej, men däremot skräcken att en dag när jag tjänat mitt straff och kommer ut för att träffa min familj.

   Orden: "Mitt barn, pappa är en mördare" skulle vara så svåra att uttala om näst intill omöjliga.

   Hur känner sig den där pojken som nu är pappa? Det måste vara det jobbigaste som finns. Ett mord som begicks för femton år sedan kommer han aldrig att bli av med. Den upplevdes då, den uppleves nu och den kommer att upplevas för alltid.

   De Onda behandlar ämnet för att beröra publiken. Den vill att vi ska förstå att det kan hända vem som helst. De återupprepar hela tiden att vem som helst kan bli utsatt. "Det kan vara ditt barn, det kan vara mitt barn, det kan vara det barn vi tänker på när vi tänker på barn."

   Vikten i berättelsen ligger dock inte i offret. Offrets namn nämns inte ens förrän en kvinna som påstås vara offrets mamma får ordet. Vikten ligger i de två pojkarna, de tio år gamla mördarna.

   38 människor hade sett pojkarna med tvååringen och ingen hade ingripit. Det var en dam som var väldigt, väldigt nära att gå över gränsen och göra något. 38 människor.

   Man kan aldrig spekulera i hur det hade varit om någon hade gjort så eller si. Däremot kan man tänka på det i framtiden och för att poängtera vad jag menar kan jag förklara ytterligare: Om någon av de här 38 människorna hade tagit sig tid och frågat vad pojkarna hette och hur de kände tvååringen istället för att anta att de skulle ta honom till mamman. Ja, då kanske det hade sett annorlunda ut. Men vem säger att pojkarna inte skulle ta en annan tvååring och göra likadant med den?

   Det vet man inte. Det är en fråga man aldrig kan svara på.

   Jag undrar vad det är för känslor i sig när man väl begår ett mord på någon. Är man ens medveten om att man gör det? Vad är det som gör att man handlar? Ligger det i ens uppväxt? Samhället? Val av vänner?

   Men framförallt känslorna efter måste vara outhärdliga att bära. Skulden man känner måste vara enorm. Eller hur? Speciellt för dessa två tioåringar.

   Tänk att vara tio år och döda någon. Du som läser och jag som skriver kan inte ens föreställa oss hur det kan kännas. Och framförallt. Du och jag behöver inte berätta för våra barn att vi en gång i tiden har dödat ett annat barn.

   Jag ska skriva om toaletter nu. Känns lite skumt, men det jag har att säga måste bli sagt. Häromdan satt jag och skällde på herrtoaletter inför mina klasskamrater och en av dem gav mig idén att skriva en krönika om det, så det gör jag nu.

   Varför är alltid lika vidrigt på herrtoaletter? Varför ska det alltid stinka urin och varför ska det alltid finnas ett brunt lager i bottnen på toalettstolen? Är det så att män har en starkare odör på sin urin än kvinnor, hos katter fungerar det ju så - men är det så för människor?

   Och är män okapabla att använda en toalettborste? Som om det vore världens svåraste sak?

   Jag är mållös.

   Vilken toalett man än går in på är det samma visa. Sen besöker man damernas toalett där det doftar gott och alltid är lika rent. Är det könsrollerna som spelar in här? Att män är grisar och kvinnor är pedanter?

   Om det skulle vara så... vilken kategori sjunker jag in i då? Sist jag kollade mellan mina ben var jag en man? Dessutom känner jag en och annan kvinna som inte använder toalettborsten efter sig och ett fåtal killar, förutom mig, som faktiskt använder den.

   Varför funkar det inte likadant i allmänheten undrar jag?

   Ursäkta min finkänslighet, men det är faktiskt väldigt ofräscht och rent av äckligt att besöka smutsiga toaletter. Ärligt talat! Det är nästan som att man inte vågar uträtta sina behov på grund av ovanstående exempel, men när nöden kallar så kan det vara svårt att undvika ibland.

   En annan sak är skäggstubb. På vissa vandrarhem med gemensam toalett har det hänt att jag upptäckt skäggstubb i handfaten, och det var likadant när jag bodde sambo med en kille. Är det svårt att tvätta bort sitt eget smuts eller hår?

   Är vi människor verkligen så olika att vi inte tänker på andra människor? För visst, i sitt eget hem och sin egen toalett får man göra precis vad sjutton man vill. Men jag tycker att när man använder andras toaletter eller när man gör det i allmänheten så får man faktiskt städa upp efter sig. Det är ren hyfs det är frågan om, inget annat.

   Hur vore det om man tänkte på dem som kommer efter dig?

   Pust. Det kändes skönt att skriva av sig om toaletter må jag säga, testa det hemma!

   Nej, men tänk inte bara på en sak när du går på toaletten, tänk även på att lämna det fräscht - för det var förhoppningsvis fräscht när innan du kom!

   Dag in och dag ut får jag runt omkring mig höra det att den personen har gjort så och att den personen har gjort si. Skitsnack och skvaller är något som är alltför vanligt. Varför? För att det enar folk.

   Jag hade en middag för ett tag sedan med två helt olika grupper av individer. Jag tycker om och trivs i båda grupperna, men de fungerar inte riktigt med varandra. De delar inte varandras intressen och de är två helt olika grupper av människor. Jag å andra sidan har hittat mina länkar med varenda en av dem.

   Det enda vi pratade om under middagen var - kan ni gissa? Jo, precis: skitsnack. Visst fanns det samma människor som de störde sig på, lärare som är som stressmoment och klasskamrater som de hatade i smyg.

   Är skitsnack nödvändigt kan säkert många tycka? Jag önskar att det inte vore det, men å andra sidan är det ett sätt att ventilera. Plus är ju ifall den andra håller med och tycker likadant. Då blir skitsnacket något helt annat, nämligen ett ämne båda brinner för.

   Mitt i veckan samlades en grupp människor på lektionen och startade en konversation om en speciell person de alla känner. Personen i fråga hade betett sig illa efter att ha druckit lite för mycket på en efterfest och handlat fel. Därför fick en hel grupp människor som pratar om hennes missöde bakom hennes rygg.

   Jag vet inte om den sorts skitsnack egentligen är acceptabel. Visst, hon gjorde ett fel - eller flera stycken ska tilläggas - men genom att gång på gång på gång återberätta vad som hände och prata om hur inkompetent hon är löser väl inga problem?

   Har ett problem uppstått ska man ta itu med det direkt och inte spela en falsk Britta som viskar och knivhugger en i ryggen. Det däremot tycker jag är fel.

   Innan du får för dig att jag är någon ängel eller att min pappa är präst (vilket han inte är) så ska du veta att även jag pratar skit. Jag pratar så jävla mycket skit att det finns inga gränser. Men jag pratar inte illa om mina vänner eller klasskamrater. Stör jag mig på något säger jag till och det är väl anledningen att många blir sura på mig.

   Skitsnack är tillåtet så länge det inte skadar någon annan. Rensa luften till exempel ifall du tycker att någon inte sköter sitt jobb eller att du stör dig på en person. Se ifall andra tycker som du och återigen: ta itu med problemet.

   Skitsnack är alltså tillåtet till en viss gräns, se var gränsen sitter och vad du än gör: korsa den inte. Se även till att du inte blir beroende av skitsnacket för då ligger du risigt till.