Den elaka styvmodern
Har du någon gång i ditt liv undrat hur det vore att leva i en saga? Och hur underbart det vore att leva i en sagovärld? Jag ska berätta för dig att det inte är speciellt trevligt, rent av läskigt. För vem skulle vilja bli uppäten av vargen även om man vet att jägaren kommer i slutet och skär upp vargens mage? Eller vem skulle vilja stöta på den elaka styvmodern?
En av mina närmsta vänner levde ett helt normalt liv för två år sedan. Han bodde tillsammans med sin familj och allt var väl så bra man kunde ha. Inga som helst problem med fadern i huset trots att det småkivades med modern.
Så kom den dagen då fadern bestämde att han ville skiljas. Mamman flyttade ut och pappan var snabb nog att starta ett nytt förhållande med en yngre kvinna. Gräl började uppstå mellan familjemedlemmarna och livet blev förjävligt rent ut sagt. Allt blev overkligt och händelser som inte förekommer i vanliga, dödliga människors liv började plötsligt bli en vardag.
Nåja, det gick väl inte att hjälpa. Men min vän och hans syster mådde inte bra under den här perioden. Deras psyke blev allt mer och mer belastat och tillslut så fick min vän nog.
Han konfronterade sin pappa och bad honom att lyssna. Men faderns öra tillhörde nu någon annan, sin nya älskarinna. Den nya älskarinnan förhäxade honom med sina ord och till slut tillhörde även faderns ögon kvinnan.
Förgäves försökte min vän komma åt sin pappas själ, men gång på gång misslyckades han. Inte ens andra människor runt omkring fadern kom inom räckhåll. Detta ledde eventuellt till att min vän började få ont av styrka och han hittade ingen utvägar eller lösningar till sveken fadern kom med.
Ett mörker växte inom honom och hans kropp började en dag i taget att ge upp. Det kom gånger då hans liv hängde på sköra trådar, skolarbetet gick utför och relationer med sina andra vänner kom till sin spets.
Då hörde min vän en röst från ovan, att han måste ta tag i sitt liv oavsett vad.
Han tog kontakt med sin far, satte honom ned. Konversationen spårade ur och vände upp och ned på helvetet.
Ni kan väl gissa vad detta har lätt till?
Hans kontakt med sin far har kommit till ett minimum och hatet för sin far har växt enormt. Detta vill jag påstå är den elaka styvmoderns fel. För precis som i sagornas värld får hon fadern för sig själv och bryr sig inte om hans ättlingar. De tillhör nämligen det förflutna, och det förflutna vill hon inte röra om i, för det bränns.
Ja, sagornas värld kan verka intressant och fängslande, men akta dig för att komma för nära. Det kan sluta med förödelse.
november 2007
Homofobi - skräck för främmande varelser
Fobi som kommer från grekiskans fobos eller phobia betyder fruktan eller skräck i vanlig tunga. Det är en frekvent återkommande, irrationell, upplevelse av rädsla, oro eller ångest inför en händelse eller sak.
Arachnofobi är rädsla för spindlar och klaustrofobi är rädsla för trånga utrymmen. Men, homofobi? Är det rädslan för människor? Nej, för tydligen är homofobi en form av xenofobi som är skräck för främmande varelser eller människor.1
Vad är det Svenska Akademin vill säga med det? Att homosexualitet inte är mänskligt? Sist jag kollade så är jag en människa av kött och ben, med ludd i naveln. Borde jag inte känna mig åsidosatt när någon kallar mig för en främmande varelse? Någon som inte platsar på vår jord.
Homosexualitet är precis lika normalt som heterosexualitet eller någon annan sexuell läggning för den delen. Bara för att något inte stämmer överens med den norm vi är vana vid i samhället betyder det inte att man ska smutskasta eller behandla någon annorlunda.
Jag träffade en person på årets Pridefestival i Stockholm. Han kom fram till mig och mina vänner när vi satt och tog det lugnt. Han presenterade sig och berättade att han en gång i tiden hade varit homofob. Han hade torterat och misshandlat bögar för att han ogillade dem så mycket, för det var nämligen mycket underhållande när bögarna grät som små flickor när de hängde i källaren upphängda i kedjor. Allt fick en vändning när hans syster kom ut som lesbisk. Då fick han en helt annan bild av det hela.
Samma syster som han hade älskat, lekt med och känt hela sitt liv var tydligen en homosexuell person. Hur gick det ihop? Han fruktade ju homosexuella. Skulle han då vara rädd för sin egen syster? Nej, han mognade och tänkte om. Några månader efter kom hans andra syster ut som lesbisk och då tog han emot henne med öppna armar.
En kväll när de skulle ut och festa tillsammans med systrarnas kompisar, som bara råkar vara bögar och flator, mötte de ett så kallat skin-heads-gäng. Den här killen som hade torterat och misshandlat bögar så länge stod nu helt plötsligt och försvarade en bög som det här gänget började ge sig på. Kvällen slutade med att ex-homofob-killen hamnade på sjukhus med en sprucken näsa.
För att återgå till ämnet vad homofobi är så handlar det om ovisshet. Man tror för mycket på medier och på de stereotyper som vi i samhället ger varandra. Alla bögar är ju fjolliga, klär sig i glitter och rosa och dessutom lyssnar de bara på schlager. Det finns inga flator som inte är manliga, snaggat hår och klär sig i herrkläder. FEL, FEL, FEL!
Självklart finns det dem också, men de är en minoritet i HBT-världen. Homosexuella är precis som alla andra. Naturligtvis finns det de som skiljer sig mot mängden, men gör inte vissa heterosexuella det också? Varför ger vi oss inte på dem istället?
Nej, vi får helt enkelt ta att acceptera att alla är olika. För det finns inget vi kan göra åt det ändå förutom att lära sig att leva tillsammans.
Marcus Tallberg
november 2007
1 homO.se
Varför ska allt vara så märkvärdigt?
Helt ärligt! Vem av er föräldrar där ute tycker inte att leksaker är alldeles för dyrt? Jag blir helt galen när jag tänker efter vad det är jag egentligen kan köpa till mina små kusiner i julklapp utan att själv bli bankrutt. Strumpor ligger nog i en bra prisklass men det kanske inte är så uppskattat.
Barn vill ha leksaker, lego, Barbies (eller är det Bratz som gäller numera?) och annat smått och gott som kostar på rak arm för mycket. Men varför?
Är det för att företagen som gör leksakerna vet att föräldrarna betalar vad som helst för deras barn och höjer då priset lite extra? Eller? I så fall blir jag galen på vår giriga värld.
Jag hörde från min moster att skulle hon köpa en fejk-Bratz till min kusin skulle hon bli mobbad i skolan. Är det så vi vill uppfostra våra barn? Att är det inte äkta vara platsar du bannemej inte i vårt umgänge! Gå till dem som låtsas vara något på andra sidan gatan.
Fisher-Price är bara ett av leksaksföretagen som hör till prisklassen för dyrt. Köper föräldrarna av företaget för att det är ett välkänt märke? Som Gucci eller Björn Borg? Varför ska allt vara så märkvärdigt?
- Se, Mitt barn leker minsann med det dyraste märket!
Eller hur låter argumenten där hemma? Jag skulle vilja veta om barnen märker någon skillnad om det är Fisher-Price eller Bellino de leker med.
Sen hörde jag den absurda idén att det nu finns barnvagnar med plasmateve inbyggd för att barnen ska ha något att göra under tiden. Då tappade jag huvudet när jag fick höra det. Mig veterligt ska barn inte sitta framför teven när de är veckor gamla. När föräldrar frågar om det verkligen är nödvändigt med alla funktioner och tillbehör får de tillsvar:
- Skulle ditt barn klara dig utan dem?
Sen när behövs det stötdämpare till hjulen eller luftkonditionering i barnvagnen? Och vad har barnen att jämföra med? Det är ju inte så att de testligger barnvagnarna innan de bestämmer sig för vilka de ska ha.
Ska dagens barn bli alldeles för bortskämda? Eller är det ett faktum att barn i dag inte klarar sig utan alla bekvämligheter? Jag menar, min generation har allt klarat sig bra utan det ena eller det andra - varför ska inte nästa generation göra det också?
Jo, det ska jag tala om för dig: för att det finns folk som vill tjäna pengar. Det finns ingen annan förklaring utan den att vi lever i en alldeles för girig och bortskämd värld. Sen kanske det hör till saken att vi konsumenter, och då framförallt föräldrarna, är medskyldiga till allt det här. Vi låter ju faktiskt företagen lura oss att spendera pengar.
För att motstå detta borde vi vara mer uppmärksamma och tänka igenom ordentligt innan vi bestämmer oss för att köpa en viss pryl. Är den här verkligen nödvändig? Kommer jag eller mina barn använda den här om ett halvår? I de flesta fallen kan du lägga pengarna på något bättre.
GP, oktober 2007
Undvik att stressa genom livet
Någon sade en gång till mig att det bara finns tjugofyra timmar på ett dygn. Ja, mer sanning än så går det väl inte att få? Vad han menade var att det inte går att göra två-tre saker samtidigt, såvida du inte är Superman eller någon som kan dela sig själv i flera personer.
Jag är uppbokad sju dagar i veckan. Tisdagar, onsdagar och söndagar spelar jag teater och har rollen som Ralph i Flugornas Herre. Måndagar och fredagar spelar jag rollen som handbollstränare vilket även följer upp de flesta lördagar och söndagar med matcher och cuper. På det har jag varannan vecka möte med vår redaktion och varje vardag är det skola.
Är jag trött? Ja, visst! Men jag äter rätt och somnar vid bra tider för att göra så bra ifrån mig som möjligt.
Ett annat problem när man har ett så hektiskt schema är att det finns risk för utbränning, men det löser jag genom att försöka ta mig dagar då jag bara tillbringar med mig själv, titta på en film och slappa.
Stress är ett vanligt problem. Människor stressar av naturen, och det blir inte bättre när man slänger på en massa jobb och skola på våra redan hektiska liv. Jag är bara glad att jag inte är en mamma till fyra ungar som ska uppmärksammas dagligen, för det hade blivit för mycket för min del.
Du tror att du hinner med väldigt mycket när du stressar runt från plats till plats, men faktum är att du missar det som är viktigt med livet. Du får svårt att koncentrera dig på att läsa, du talar fortare och har svårt att lyssna på andra, du börjar glömma småsaker och ibland viktigare saker som möten eller födelsedagar, du blir rastlös och blir lättirriterad.
För att undvika stress bör du tänka igenom alla projekt du vill genomföra och se till att du verkligen prioriterar det viktigaste. Det viktigaste är kanske att ta hand om dig själv? Du behöver dessutom inte göra allt på en och samma gång, planera och ta en sak i taget - gör ett beteendemönster som passar dig!
Ta dig tid att gå omkring, långsamt, och uppmärksamma allt omkring dig. Visste du att himlen var blå och solen alldeles klar i tisdags? Har du tänkt på att hösten är på väg och att löven redan har börjat skifta färg? Känn efter hur vinden smeker din kind och ta åt dig åt stillheten.
Slösa inte energi på att vara arg på något du inte kan göra något åt - som en lärare som du vet aldrig kommer att ändra på sig eller en förälder som klagar i onödan. Ta istället hand om din egen kropp, ät rätt, andas djupt och slappna av.
I och med att man stressar blir sömnen mycket sämre också. För då blir kroppen inställd på att vara aktiv hela tiden och glömmer bort att man måste varva ned ibland. En vuxen person behöver sex till nio timmars sömn per natt så se till att du får de timmar sömn du behöver.
Tänk på att det bara finns tjugofyra timmar på ett dygn.
TTELA, oktober 2007
"I-landsproblem"
I-landsproblem är alltid roliga att prata (eller skriva) om. Nu ska det handla om mat. Ja, den vi stoppar i oss dagarna i ända, nyttig som onyttig. Tänk er egentligen hur otroligt lyckligt lottade vi i Sverige är när det gäller mat. Vi har "för" mycket mat att välja mellan att det blir problematiskt att bestämma sig för vilken typ av maträtt man ska tillaga.
Sjukt.
Jag stod i matkassan häromdan och lyckades överhöra ett samtal som ett ungt par hade.
"Fy, det kommer att gå på cirka tvåtusen kronor allt som allt. Fan, vad mat är dyrt!" sade en utav dem. Jag vände mig diskret om för att se ned i deras kundvagn och skrattade för mig själv när jag såg vad som fanns däri.
Det är klart att det blir dyrt när man köper potatis för tvåhundra kronor i form av chips och dessutom köper färdiglagad mat som det bara är att stoppa in i mikrovågsugnen och värma - det är ju någon annan som har lagat den maten åt dig eftersom du är för lat att laga din egen mat. Naturligtvis ska de ha betalt för sitt arbete. Eller?
Dessutom var jag i London nu i sommarn och bodde på ett vandrarhem där man fick laga sin egen frukost.
Fy, varje morgon längtade jag tillbaka till Sverige där jag skulle få äta god och bra frukost. Och jag önskade varje gång jag gick in i den lokala supermarketen att jag skulle hitta "riktig" mat.
Frukterna var övermogna, brödet smakade inte bara illa utan var även inpackad i likadant material som vi har korv och kött i (förutom att vårt hårda, svarta var vanlig hårdplast).
En sista sak jag blir galen över när det gäller mat är att varje gång jag kommer hem till en kompis och deras föräldrar säger: "det finns mat att värma till dig i mikron" och kompisen svarar - efter att ha upptäckt vilken mat det är: "oh, den maten vill jag ju inte ha. Jag gör något annat istället."
Jag gapar varje gång och märker hur ett svart moln sakta dundrar fram ovanför mitt huvud. De får ju i alla fall mat färdigserverad och de har inte behövt betala för den. Var tacksamma istället! Jag menar, vi som bor ensamma måste för det första betala vår egen mat och dessutom tillaga allt själv varenda dag.
Ta för dig medan du kan, är väl mitt råd till dig som fortfarande bor hemma. Klaga mindre och njut av den färdiglagade maten.
Med det sagt vill jag bara påpeka att jag älskar mat. Nja, jag älskar god mat. Och bara att jag skriver så tyder på att jag är alldeles för bortskämd med mat. Om jag bara hade fått äta ris varje dag hade jag inte klagat ett dugg över att få ett fat spenat serverat eller blodpudding, eller grislever, eller.. ja, ni fattar.
Så, en sista uppmaning: Slösa inte med maten!
TTELA, september 2007
Stora förväntningar och Små förhinder
När vi tänker på hur våra liv kommer att se ut i framtiden hoppas vi att allt kommer att bli helt okej. Vi blir fyllda med förväntningar och hopp om att vi kommer att lyckas med något och att vi kommer att leva ett bra liv.
Visst har vi förväntningar att bidra med något till världen och visst hoppas vi att vi klarar av våra utbildningar för att få bra jobb? Vi har förväntningar på hur våra liv kommer att se ut och vi har förväntningar på våra olika mål.
Vägen dit är lång, men tillslut... lyckas vi.
Visst blir vi ledsna eller arga när vi inte når upp till våra förväntningar. Men ibland är våra förväntningar alldeles för höga eller för svåra att nå.
Vem har inte stött på hinder här i livet? Vem har inte varit med om att du som hyresgäst i en lägenhet inte kan tvätta på flera veckor för att tvättschemat är fullt, eller att du inte kunde vara med på en händelse som du förväntades att medverka i för att man var sjuk eller bortrest?
Det bästa med hinder är att det är meningen att man ska komma över dem, att man får sträcka sig för att nå till höjder man aldrig trodde var möjligt. Är det fullt i tvättstugan har du säkert föräldrar eller vänner som har en tvättmaskin du kan få låna, det vill säga om du verkligen har så brått med att tvätta, och är du sjuk eller bortrest vid ett tillfälle vet du att det alltid kommer nya händelser du kan vara med på längre fram.
När man stöter på ett hinder och faller, ska man alltså resa sig upp och försöka igen, och igen, och igen, tills man till slut lyckas. För du kommer att lyckas.
Varför hänger vi oss fast vid våra förväntningar? Kanske för att det är förväntningarna som för oss framåt i livet och håller oss kvar med båda fötterna på jorden. Kanske för att det är hoppet om något gott som bidrar med glädje.
Om vi håller hoppet uppe vet jag att vi inte bara kommer närmare våra mål, utan att vi dessutom lyckas ta oss ända fram. Det kan vi alla räkna med
Det vi inte räknar med, är bara början på en lång väg och är något som förändrar våra liv.
När någon dör, är ett exempel. Döden påverkar oss mer än vad vi vill tro. Vi förväntar oss att de som står oss nära alltid kommer att finnas nära till hands och stötta oss. När dessa människor, som vi förväntar oss det av, plötsligt försvinner är det bara naturligt att man förändras.
Förändringar är något vi måste vänja oss vid, för oavsett hur mycket du kämpar för att inte ändra dig kommer det ske av sig själv. Det kan du förvänta dig.
TTELA, augusti 2007
Ta inget för givet
Det är många saker i livet vi är vana vid att ha: en bostad, familj, vänner, skola, mat och så vidare. Väldigt få av oss stannar upp och tänker på det vi har runt omkring oss, utan vi fortsätter att vandra på jorden utan den minsta tanke på det vi delar.
För någon vecka sedan var jag på ett seminarium nere i Prag, det var i KFUM-KFUKs regi. Där nere träffade jag trettio andra människor från arton olika europeiska länder och lärde mig av deras kulturer, språk och livsstil.
Bland annat blev jag påmind om att man tillsammans med sina vänner bildar man ett enastående lag som kan åstadkomma storartade saker, men även att vi här i Sverige är väldigt lyckligt lottade. Jag träffade en tjej från Slovakien som berättade att hennes månadsinkomst är ca 1500 svenska kronor och hon kämpar för att överleva.
Under seminariet fick jag dessutom ett sms från en av mina närmsta vänner där denne berättade att han eventuellt hade blivit smittad med HIV. Jag läste smset om och om igen, för att försäkra mig om att jag hade läst fel. Men tyvärr så kunde jag inte sudda bort det.
"En av mina vänner? HIV-positiv? Det går ju inte..."
Hela min tankevärld stannade upp för ett ögonblick och jag blev otroligt upprörd, rädd och ledsen. Men jag vet inte vad jag var upprörd över, rädd för eller varför jag var ledsen. Min vän skulle ju inte dö om han var smittad, det finns bromsmediciner och folk kan leva ett bra och långt liv även om de har HIV.
Den här lilla händelsen skakade om mitt liv lite. Även det här påminde mig om att man inte ska ta sina vänner för givet, för helt plötsligt en dag så finns de inte där längre. Kanske är det här lite väl dramatiskt tänkt, han kanske inte ens har HIV och ändå börjar man reagera som om han hade det. Varför gör man det? Är det för att förbereda sig för det värsta?
Hur som helst fick jag några dagar senare reda på att hans blodresultat var negativa och jag kunde andas ut igen.
Så jag tänkte avsluta med lite råd, för att förhoppningsvis få dig att stanna upp lite och tänka. Ta inget för givet här i livet, inte din familj, inte dina vänner, inte din utbildning eller att du får mat och har ett tak över huvudet. Ta dessutom vara på alla glada stunder.
Alldeles för många här i världen saknar familj, är ensamma, har inte råd med utbildning, mat eller bostad. Alldeles för många svälter och dör i ensamhet.
Och trots att det här är ganska mörka tankar, är det viktiga tankar.
Kämpa för det som är rätt och för en bättre värld.
Du är unik.
TTELA, maj 2007
Jag har en dröm
Hur börjar man skriva? Hur tar en berättelse eller ett stycke text form? Man har ju det klassiska exemplet: "Det var en gång..." eller "I sjumilaskogen bodde" eller något helt annat.
Jag ska börja med att citera en väldigt känd fras: "Jag har en dröm."
Jag har en dröm, precis så sade Martin Luther King för ett antal år sedan och precis som han önskade, vill nog de flesta människor i dagens samhälle också att det ska vara: Rättvisa och jämlikhet.
Det jag pratar om handlar om att alla ska behandlas på lika villkor och att allas röster ska få bli hörda. Alla är vi olika och det är något vi inte kommer ifrån. Därför tycker jag att man ska kunna acceptera varandras olikheter och uppskatta varandra för det var och en är eller står för.
Mobbning och utfrysning som till slut leder till hemska öden är allt för vanliga företeelser i dagens samhälle.
Skolan kommer ingen undan. Det är det enda ställe där man har obligatorisk närvaro som ungdom. Tycker ni inte att det då är viktigt att man trivs där? Att när man kommer hem från skolan så ska man fortfarande må lika bra som innan man kom dit?
Det tycker åtminstone jag.
Speciellt under grundskoletiden. Det är då man börjar lära sig om livet, utveckla en personlighet eller olika personligheter och det är även då man listar ut vem man är och var man hör hemma.
Högstadieperioden är, enligt min men även enligt många av mina vänner, de värsta åren i hela utbildningen. Redan på mellanstadiet börjar grupper bildas och man börjar umgås med vissa människor.
Grupper går inte att undvika, däremot kan man undvika mobbning eller utfrysning genom att så tidigt som möjligt lära barn om alla olikheter och om acceptans mot andra människor som inte är likadana som man själv. Jag tycker det är hemskt när folk blir utfrysta av sina klasskamrater eller när man slutar på dagen och finner sin cykel slängd i rabatterna eller när folk försöker göra sig lustiga genom att kalla mobboffren för hemska ord.
Vad finner man för mening i det?
Och vad kan man göra för att det ska bli bättre? Måste alla klä sig på ett visst sätt? Klippa sig på ett visst sätt? Lukta eller gå på ett visst sätt? Vad är det som krävs?
Jag svarar: Inget av det ovanstående. Alla människor ska kunna få en chans att vara sig själva. Det handlar om rättvisa och jämlikhet.
Du är inte annorlunda för att du är tjej och har snaggat hår; du är inte annorlunda bara för att du är svart och pratar ett annat språk. Vi är alla lika.
Jag tycker att man ska kunna vara annorlunda och våga vara annorlunda. Samhället idag bygger tillräckligt mycket på att man ska vara stark, att det inte ska behövas i skolan. Skolan ska vara det ställem, dit man kommer för att lära sig saker och prata med sina vänner. Man ska inte gå dit för att hamna i fack eller oroa sig för något annat än sin utbildning.
Hur många kan svara att de tycker att skolan är en rolig plats att vara på?
Min dröm är att alla ska kunna göra det.
TTELA, januari 2007