marcus tallberg

   1993 begick två tioåriga pojkar ett mord. De hade tagit en knappt treårig pojke från ett köpcentrum och slog ihjäl honom med tegelstenar och ett järnrör Detta skapade mycket uppståndelse och uppenbarligen är det fortfarande aktuellt. I Niklas Rådströms De Onda berör han detta ämnet i en grym diskussion.

   När jag kom hem efter att ha sett Rådströms föreställning reflekterade jag över det dem hade sagt. Men även på hur livet efter mordet kan ha sett ut för de båda barnen. Pojkarna blev dömda till fängelse, men efter att en Europadomstol la sig i blev de frigivna. De lever under skyddad identitet idag och en av dem är till och med pappa.

   För mig är det inte alls en självklarhet att vem som helst kan döda. Visst kan det finnas stunder ibland man önskar att man kunde smälla till någon rejält, men man tar sitt förnuft till fånga håller sig tillbaka. Varför?

   Är det för att jag tänker på att jag väntar mig fängelsestraff om jag råkar döda någon? Nej, men däremot skräcken att en dag när jag tjänat mitt straff och kommer ut för att träffa min familj.

   Orden: "Mitt barn, pappa är en mördare" skulle vara så svåra att uttala om näst intill omöjliga.

   Hur känner sig den där pojken som nu är pappa? Det måste vara det jobbigaste som finns. Ett mord som begicks för femton år sedan kommer han aldrig att bli av med. Den upplevdes då, den uppleves nu och den kommer att upplevas för alltid.

   De Onda behandlar ämnet för att beröra publiken. Den vill att vi ska förstå att det kan hända vem som helst. De återupprepar hela tiden att vem som helst kan bli utsatt. "Det kan vara ditt barn, det kan vara mitt barn, det kan vara det barn vi tänker på när vi tänker på barn."

   Vikten i berättelsen ligger dock inte i offret. Offrets namn nämns inte ens förrän en kvinna som påstås vara offrets mamma får ordet. Vikten ligger i de två pojkarna, de tio år gamla mördarna.

   38 människor hade sett pojkarna med tvååringen och ingen hade ingripit. Det var en dam som var väldigt, väldigt nära att gå över gränsen och göra något. 38 människor.

   Man kan aldrig spekulera i hur det hade varit om någon hade gjort så eller si. Däremot kan man tänka på det i framtiden och för att poängtera vad jag menar kan jag förklara ytterligare: Om någon av de här 38 människorna hade tagit sig tid och frågat vad pojkarna hette och hur de kände tvååringen istället för att anta att de skulle ta honom till mamman. Ja, då kanske det hade sett annorlunda ut. Men vem säger att pojkarna inte skulle ta en annan tvååring och göra likadant med den?

   Det vet man inte. Det är en fråga man aldrig kan svara på.

   Jag undrar vad det är för känslor i sig när man väl begår ett mord på någon. Är man ens medveten om att man gör det? Vad är det som gör att man handlar? Ligger det i ens uppväxt? Samhället? Val av vänner?

   Men framförallt känslorna efter måste vara outhärdliga att bära. Skulden man känner måste vara enorm. Eller hur? Speciellt för dessa två tioåringar.

   Tänk att vara tio år och döda någon. Du som läser och jag som skriver kan inte ens föreställa oss hur det kan kännas. Och framförallt. Du och jag behöver inte berätta för våra barn att vi en gång i tiden har dödat ett annat barn.

Jag är handbollstränare, två gånger i veckan tränar jag ett pojklag. När vi hade teorilektion skulle vi lära känna varandra bättre genom att ställa frågor till varandra. En av mina spelare frågade om jag hade en tjej och då svarade jag ärligt att "nej, det har jag inte, för jag vill inte ha någon tjej".
 - Varför inte? Är du gay, eller? frågade han och tyckte att det var skitkul.

   Både han och alla andra började skratta som om de hade svalt en clown till frukost. Jag svarade "visst är jag det" och fick konstiga blickar. Först trodde de mig inte och frågade om och om igen, men fick åter svaret "ja".

Då säger de:
- Men du ser inte ut som en sån.
- Hur ser de ut då, undrar jag.
- Som Peter Jöback! 
    Åter skratt.

   Då tänker jag så här: har HBT-världen inga förebilder? Om det första en 11-åring tänker på är Peter Jöback när de hör ordet "bög"?

   Jag ska försöka motarbeta de här stereotyperna och visa att det finns bögar som inte alls är som Mr Jöback (inte för att det är något fel på honom, han är ju som han är). Det finns faktiskt lastbilschaufförer, bönder, lärare, advokater, föräldrar, syskon, kassörer, politiker och så vidare som också är bögar.

   Men sen får vi inte heller glömma bort att det finns lesbiska tjejer också. Det känns som om de hamnar mer utanför samhället än bögarna. Man hör aldrig att någon pratar om det och det är sällan kändisar kommer ut som flator. Och om de skulle göra det är det inga stora rubriker, vill jag lova.

   Varför då? Är kvinnor så ointressanta? För lesbiska är faktiskt kvinnor, precis som bögar är killar. Bara för att man har en benämning på "det man är" betyder inte det att det är fel, annorlunda eller konstigt.

   Det ska inte finnas någon som kallar dig "sån" eller försöka sätta in dig i fack. Precis som Peter Jöback är som han är, är vi också som vi är. Du är som du, jag är som jag. Förstår du? Och det ska inte finnas någon som säger något annat. Vi är alla människor, precis som svarta är lika mycket värda som vita, är HBT-personer lika mycket värda som hetero-personer.

   Slå bort dina fördomar och börja tänk om. Vad sjutton spelar det för roll om du har sex med den du älskar? Ingen ska väl komma och styra över det?

   För i slutändan är ändå allt som räknas kärlek.

   Dagens samhälle går ut på att tjäna så mycket pengar man kan. Och oavsett hur mycket pengar man tjänar är det aldrig tillräckligt. Det enda man tänker på, redan under tonåren, är pengar, utgifter, skatter och att skaffa jobb. Har vårt samhälle blivit för girigt och har vi glömt bort det som egentligen räknas?

   Jag själv jobbar som journalist, handbollstränare och jag skådespelar även för småpengar. Frågar jag mina elvaåriga spelare vad de vill bli när de växer upp, svarar de att det inte spelar någon roll "bara de blir rika".

   Vad har hänt med "bara jag jobbar med något jag tycker om och trivs med"? Måste vi se till att våra yngre generationer redan innan de kommit in i puberteten ska behöva tänka på att tjäna pengar?

   Visst kan det bli bra att tänka på framtiden och allt vad det innebär. Men måste man ha så bråttom med det? Jag träffade en åttaåring en gång som berättade att hans framtidsdröm var minsann att bli läkare eller advokat, för att hans pappa ville det. Jag undrar varför.

   Vem har sagt att en bagare inte är lika viktig som en advokat?

   Sen spelar det ingen roll vilket yrke du än väljer, för du har aldrig råd med det du vill ha. Att försörja sig är inte lätt och det ser samhället till att det är så med hjälp av höga skatter och dyra priser.

   Det är sagt sedan begynnelsens tid att de med pengar är de som klarar sig bäst. Första klass blir alltid serverade bättre och blir bemötta på ett trevligare sätt. Pengar ger alltså makt och får andra människor att bete sig bättre mot den som har pengar. Varför denna särbehandling?

   Är det så att den övre delen av samhällsklassen är den bättre halvan? Och om det är så, ska vi inte ta hand om dem som är mindre lyckade? För man kommer ingen vart om man inte har tillgång till pengar. Är det så vi vill att vårt samhälle ska se ut när vår nästa generation växer upp?

   Om det är något vi ska satsa på är det att belöna dagisfröknar och personalen på äldrevården. För att de är de som spelar den viktigaste rollen i våra liv. Dagisfröknarna tar hand om oss, formar oss och lär oss vad som är rätt och fel medan äldrevården tar hand om oss när vi vill leva våra sista år i lugn och ro. Jag försäkrar att till och med du, Herr Reinfeldt, kommer att hamna där så småningom.

   Har vi glömt det som verkligen räknas i livet? Kärlek, vänner, nöjen och de små sakerna som att se när våra barn växer upp eller enkla gester som att hjälpa varandra? För i den här jakten på att tjäna pengar sliter vi ut oss och glömmer helt bort det som är viktigt.

   Du kan sätta hur höga mål som helst, och det ska du, men tänk på att allt inte ska handla om pengar. Endast livet är oskattbart och det gäller att göra det mesta av våra dagar med varandra.

Jag upplever, speciellt nu när moderaterna är i ledning, att var man är för sig själv och får ta sitt eget ansvar om du skulle förlora allt och hamna på gatan. Alla är medvetna om det men vi skyller på varandra och tar inte steget framåt. Är det verkligen var man för sig själv?

   Häromkvällen såg jag på Disney's version av Ringaren i Notre Dame. Zigenarna i Paris håller i en årlig festival och Ringaren har precis blivit vald till Tokarnas Kung. Allt är glatt. Folket hurrar Ringaren och han får tårar av glädje, tills någon får för sig att förnedra honom genom att kasta en tomat på honom. En efter en i folkmassan startar ett matkrig, inte mot varandra utan enbart mot Ringaren, och alla brister ut i hånskratt.

   Då undrar jag: vem tycker sånt här är roligt? Vem tycker det är kul att förnedra en stackars människa som är så blottad? Kanske ingen, men när det här väl är startat är det ingen som kan stoppa det. Rättare sagt: de kan, men ingen vill. Det finns ingen annan som är villiga att ställa upp för en enda person utifall att man själv blir utsatt för det.

   Detta, mina vänner, är en perfekt jämförelse med samhället. Ingen kan ta ansvar för sina egna misstag. Om bara någon sa: "stopp! Nu är det nog. Låt honom vara" kanske inte Ringaren skulle gå in i kyrkan och hänga sig. Nu gör han inte det förstås, men det skulle verkligen jag ha gjort efter ett sånt här uppror.

   I höstas spelade jag Ralph i Flugornas Herre på teater. Det är ännu en samhällskritisk story som, om man tänker djupt, är skrämmande nära sanningen. Det handlar om ett gäng barn och ungdomar som kraschar på en ö - utan vuxna. Men de måste ha en ledare och det finns två starka karaktärer som gärna vill ta på sig den rollen.

   I ena hörnet av boxningsringen har vi Jack - diktatorn, som använder skräck för att få följeslagare - och i andra hörnet har vi Ralph som tror på demokrati, samarbete och räddning. I början är det Ralph som blir den utvalde ledaren.

   Genom historien försöker Ralph skapa ordning bland barnen och fokuserar på att bli räddade från ön. Men Jack vill jaga och fokuserar istället på att överleva. Han skapar sin egen lilla grupp och barnen blir uppdelade i två läger.  
   Mot slutet av historien finns bara Ralph kvar i sitt läger, eftersom hans två bästa vänner blir mördade och resten har anslutits till Jack i och med att de är rädda för honom och vill överleva. Precis i slutet jagar Jacks gäng Ralph genom skogen för att ta kål på honom, men Ralph ramlar in i en officer och lyckas bli räddad.

   Känns det igen? Jag visste väl att du skulle tycka det. Allt handlar om att rädda sitt eget skinn här också. De andra ungdomarna vågar inte trotsa Jack och därför gör de istället som han säger. Även om det innebär att de nästan dödar en av deras skolkamrater.

   Jag kan hålla med om att viss själviskhet är bra, men inte när det drabbar andra och speciellt inte när det handlar om andras liv. Jag tycker att du ska ta dig själv i nackkragen, öppna ögonen och se vad du kan hjälpa till med för samhället.

   Samhället idag är långt ifrån okej.

   Stress, mobbning, utbrändhet, psykiskt och fysiskt illamående är alla kopplat till samma sak: skolan. Elevhälsan och elevdemokrati tas sällan upp, men nu är det dags att någon öppnar munnen.

   Det kanske bara är mig det händer? Det kanske bara är den skolan jag går på och det kanske bara är de lärare, de kuratorer, och de rektorer som jag har som handlar på det sättet? Men det tror jag egentligen inte på. Faktum är att jag vet att det inte är så.

   Vad är det vi gör för att åstadkomma att mobbning och bråk inte förekommer på våra skolor? Har vi lärare som patrullerar korridorerna och ser till att alla håller sams eller har vi små anti-våldgrupper spridda på skolorna?

   Jag hörde från en kompis som sitter med i ett elevråd att hennes rektor hade kommit till ett av deras möten och begärt elevrådet att stoppa allt bråk på skolan. För det första är det inte deras jobb och för det andra kom rektorn med lösningen att elevrådet skulle skriva på skolans monitorer: "Elever! Sluta bråka!"

   Som om det skulle hjälpa.

   I en av de klasser jag har gått fungerade inte samarbetet med en speciell lärare. Så skolans specialpedagog blev inkopplad. Vi hade gruppterapi och det hela slutade med att pedagogen trodde att det var klassen det hela hängde på. Det var fel på oss. Vi kunde inte samarbeta, vi pratade inte med varandra och vi var tvungna att lösa det här. Kunde hon ha mer fel?

   Jag blir så förbannad när skolan säger att det förekommer elevdemokrati och att de utåt säger att alla elevers röster blir hörda när det väldigt, väldigt, väldigt sällan gör det. Ingen lyssnar på oss. Och skulle de faktiskt göra det vänder de på problemet och får det att se ut som om det är vi som är och har skapat problemet.

   Nej, för att förhindra mobbning får man för det första ta sig tid och lyssna på elevernas behov, deras situationer i skolan och ta sig tid att faktiskt göra något åt saken. Anställ fler personal som tar hand om det. Hälsa är det viktigaste i livet för att man ska må bra, och skolan vill väl att eleverna mår bra?

   Något mer som är viktigt för att må bra är att slippa den förbannade stressen vi elever har konstant över oss. Jag känner flera samhällare som ägnar hela sin fritid för att inte hamna efter i skolan. Ska vi alltså inte ha någon fritid längre?

   Stress är livshotande, inte minst för att det bidrar till utbrändhet och det är inget att leka med. Jag vet inte om lärarna njuter av att lägga den ena uppgiften på den andra på våra axlar innan vi ens har avslutat den förra. De bygger berg av uppgifter, redovisningar, prov, prövningar och vi får handskas med den konstanta oron att misslyckas. Det är nog det som är värst: att oroa sig.

   Kan vi inte istället föra konversationer med våra lärare och få klart för oss hur terminen ska se ut, vilka uppgifter som beräknas vara färdiga då och då och under tidens lopp få reda på hur vi ligger till i de olika kurserna? Planering och framförhållning är något jag tror starkt på. Jag vet att det är så det ska gå till, men det är sällan det sätts i praktiken. Mycket sällan där jag går i alla fall.

   Är det inte så samhället är uppbyggt? Att tjejer verkligen måste kämpa för att få någon status medan killar har statusen från födseln? När det kommer till sex och kärlek är det definitivt på det viset.

   Så fort man hör att en tjej har haft sex med flera killar blir hon genast en slampa i allas ögon. Men om en kille skulle göra på precis samma sätt blir han en slags hjälte bland sina kompisar och hans erfarenheter måste då vara enorma = häftigt.

   Dessutom, när en tjej och en kille länge har varit tillsammans men bestämmer sig för att gå åt varsitt håll är det helt okej för killen att dejta andra tjejer. Men skulle hans före detta flickvän dejta andra killar får hon bannemej höra att det inte är okej någonstans, för skulle hennes ex se henne med någon annan skulle hans hjärta brista på fläcken. Vad är det för skitsnack? Vad är det för fel på vårt samhälle egentligen?

   Ovanstående exempel är tagna direkt från mina närmsta vänners liv och de alla låter nästan likadant. Personligen tycker jag att det är galet att det är på det här viset. Varför skulle inte kvinnor få ha samma rättigheter som vi män? Vi är inte ett dugg bättre än dem, utan jag skulle säga att det snarare är tvärtom.

   Killar är ett utdöende släkte medan kvinnorna är på steget att ta över världen. Nej, kanske inte riktigt, men nästan. Jag må vara bög, men kvinnor är trots allt MYCKET mer intressanta än killar. De har mycket mer att säga och det de säger är inte lika flummigt. Kvinnor har ett välformat språk medan killarnas språk endast består av: "öh!", "döh!", grymtningar och skratt. Ja, ibland kommer det några skällsord hit och dit också.

   Men hörru, nu drar vi alla över en gräns igen. Men är det inte så då? Kan inte killar säga något annat än det jag just berättade? Självklart, men det är de killarna som hörs, vilket betyder att det är de som syns och det är då även dem som man pratar om. Vi sofistikerade människor pratas det sällan om "för att vi är tråkiga". Men vi har baskemej mycket roligt vi också.

   Så, är alla tjejer horor och är alla killar stjärnor? Nej, definitivt inte. Dessutom är hora någon som tar betalt för sex, och det är väldigt få jag känner som gör det. Man ska inte sätta värderingar i sex och kärlek, egentligen ska man inte sätta värderingar i människor överhuvudtaget.

Fobi som kommer från grekiskans fobos eller phobia betyder fruktan eller skräck i vanlig tunga. Det är en frekvent återkommande, irrationell, upplevelse av rädsla, oro eller ångest inför en händelse eller sak.

   Arachnofobi är rädsla för spindlar och klaustrofobi är rädsla för trånga utrymmen. Men, homofobi? Är det rädslan för människor? Nej, för tydligen är homofobi en form av xenofobi som är skräck för främmande varelser eller människor.¹

   Vad är det Svenska Akademin vill säga med det? Att homosexualitet inte är mänskligt? Sist jag kollade så är jag en människa av kött och ben, med ludd i naveln. Borde jag inte känna mig åsidosatt när någon kallar mig för en främmande varelse? Någon som inte platsar på vår jord.

   Homosexualitet är precis lika normalt som heterosexualitet eller någon annan sexuell läggning för den delen. Bara för att något inte stämmer överens med den norm vi är vana vid i samhället betyder det inte att man ska smutskasta eller behandla någon annorlunda.

   Jag träffade en person på årets Pridefestival i Stockholm. Han kom fram till mig och mina vänner när vi satt och tog det lugnt. Han presenterade sig och berättade att han en gång i tiden hade varit homofob. Han hade torterat och misshandlat bögar för att han ogillade dem så mycket, för det var nämligen mycket underhållande när bögarna grät som små flickor när de hängde i källaren upphängda i kedjor. Allt fick en vändning när hans syster kom ut som lesbisk. Då fick han en helt annan bild av det hela.

   Samma syster som han hade älskat, lekt med och känt hela sitt liv var tydligen en homosexuell person. Hur gick det ihop? Han fruktade ju homosexuella. Skulle han då vara rädd för sin egen syster? Nej, han mognade och tänkte om. Några månader efter kom hans andra syster ut som lesbisk och då tog han emot henne med öppna armar.

   En kväll när de skulle ut och festa tillsammans med systrarnas kompisar, som bara råkar vara bögar och flator, mötte de ett så kallat skin-heads-gäng.  Den här killen som hade torterat och misshandlat bögar så länge stod nu helt plötsligt och försvarade en bög som det här gänget började ge sig på. Kvällen slutade med att ex-homofob-killen hamnade på sjukhus med en sprucken näsa.

   För att återgå till ämnet vad homofobi är så handlar det om ovisshet. Man tror för mycket på medier och på de stereotyper som vi i samhället ger varandra. Alla bögar är ju fjolliga, klär sig i glitter och rosa och dessutom lyssnar de bara på schlager. Det finns inga flator som inte är manliga, snaggat hår och klär sig i herrkläder. FEL, FEL, FEL!

   Självklart finns det dem också, men de är en minoritet i HBT-världen. Homosexuella är precis som alla andra. Naturligtvis finns det de som skiljer sig mot mängden, men gör inte vissa heterosexuella det också? Varför ger vi oss inte på dem istället?

   Nej, vi får helt enkelt ta att acceptera att alla är olika. För det finns inget vi kan göra åt det ändå förutom att lära sig att leva tillsammans.

^{1 homO.se}

   Helt ärligt! Vem av er föräldrar där ute tycker inte att leksaker är alldeles för dyrt? Jag blir helt galen när jag tänker efter vad det är jag egentligen kan köpa till mina små kusiner i julklapp utan att själv bli bankrutt. Strumpor ligger nog i en bra prisklass men det kanske inte är så uppskattat.

   Barn vill ha leksaker, lego, Barbies (eller är det Bratz som gäller numera?) och annat smått och gott som kostar på rak arm för mycket. Men varför?

   Är det för att företagen som gör leksakerna vet att föräldrarna betalar vad som helst för deras barn och höjer då priset lite extra? Eller? I så fall blir jag galen på vår giriga värld.

   Jag hörde från min moster att skulle hon köpa en fejk-Bratz till min kusin skulle hon bli mobbad i skolan. Är det så vi vill uppfostra våra barn? Att är det inte äkta vara platsar du bannemej inte i vårt umgänge! Gå till dem som låtsas vara något på andra sidan gatan.

   Fisher-Price är bara ett av leksaksföretagen som hör till prisklassen för dyrt. Köper föräldrarna av företaget för att det är ett välkänt märke? Som Gucci eller Björn Borg? Varför ska allt vara så märkvärdigt?

 - Se, Mitt barn leker minsann med det dyraste märket!

   Eller hur låter argumenten där hemma? Jag skulle vilja veta om barnen märker någon skillnad om det är Fisher-Price eller Bellino de leker med.

   Sen hörde jag den absurda idén att det nu finns barnvagnar med plasmateve inbyggd för att barnen ska ha något att göra under tiden. Då tappade jag huvudet när jag fick höra det. Mig veterligt ska barn inte sitta framför teven när de är veckor gamla. När föräldrar frågar om det verkligen är nödvändigt med alla funktioner och tillbehör får de tillsvar:

 - Skulle ditt barn klara dig utan dem?

   Sen när behövs det stötdämpare till hjulen eller luftkonditionering i barnvagnen? Och vad har barnen att jämföra med? Det är ju inte så att de testligger barnvagnarna innan de bestämmer sig för vilka de ska ha.

   Ska dagens barn bli alldeles för bortskämda? Eller är det ett faktum att barn i dag inte klarar sig utan alla bekvämligheter? Jag menar, min generation har allt klarat sig bra utan det ena eller det andra - varför ska inte nästa generation göra det också?

   Jo, det ska jag tala om för dig: för att det finns folk som vill tjäna pengar. Det finns ingen annan förklaring utan den att vi lever i en alldeles för girig och bortskämd värld. Sen kanske det hör till saken att vi konsumenter, och då framförallt föräldrarna, är medskyldiga till allt det här. Vi låter ju faktiskt företagen lura oss att spendera pengar.

   För att motstå detta borde vi vara mer uppmärksamma och tänka igenom ordentligt innan vi bestämmer oss för att köpa en viss pryl. Är den här verkligen nödvändig? Kommer jag eller mina barn använda den här om ett halvår? I de flesta fallen kan du lägga pengarna på något bättre.

   Hur börjar man skriva? Hur tar en berättelse eller ett stycke text form? Man har ju det klassiska exemplet: "Det var en gång..." eller "I sjumilaskogen bodde" eller något helt annat.

   Jag ska börja med att citera en väldigt känd fras: "Jag har en dröm."

   Jag har en dröm, precis så sade Martin Luther King för ett antal år sedan och precis som han önskade, vill nog de flesta människor i dagens samhälle också att det ska vara: Rättvisa och jämlikhet.

   Det jag pratar om handlar om att alla ska behandlas på lika villkor och att allas röster ska få bli hörda. Alla är vi olika och det är något vi inte kommer ifrån. Därför tycker jag att man ska kunna acceptera varandras olikheter och uppskatta varandra för det var och en är eller står för.

   Mobbning och utfrysning som till slut leder till hemska öden är allt för vanliga företeelser i dagens samhälle.

   Skolan kommer ingen undan. Det är det enda ställe där man har obligatorisk närvaro som ungdom. Tycker ni inte att det då är viktigt att man trivs där? Att när man kommer hem från skolan så ska man fortfarande må lika bra som innan man kom dit?

   Det tycker åtminstone jag.

   Speciellt under grundskoletiden. Det är då man börjar lära sig om livet, utveckla en personlighet eller olika personligheter och det är även då man listar ut vem man är och var man hör hemma.

   Högstadieperioden är, enligt min men även enligt många av mina vänner, de värsta åren i hela utbildningen. Redan på mellanstadiet börjar grupper bildas och man börjar umgås med vissa människor.

   Grupper går inte att undvika, däremot kan man undvika mobbning eller utfrysning genom att så tidigt som möjligt lära barn om alla olikheter och om acceptans mot andra människor som inte är likadana som man själv. Jag tycker det är hemskt när folk blir utfrysta av sina klasskamrater eller när man slutar på dagen och finner sin cykel slängd i rabatterna eller när folk försöker göra sig lustiga genom att kalla mobboffren för hemska ord.

   Vad finner man för mening i det?

   Och vad kan man göra för att det ska bli bättre? Måste alla klä sig på ett visst sätt? Klippa sig på ett visst sätt? Lukta eller gå på ett visst sätt? Vad är det som krävs?

   Jag svarar: Inget av det ovanstående. Alla människor ska kunna få en chans att vara sig själva. Det handlar om rättvisa och jämlikhet.

   Du är inte annorlunda för att du är tjej och har snaggat hår; du är inte annorlunda bara för att du är svart och pratar ett annat språk. Vi är alla lika.

   Jag tycker att man ska kunna vara annorlunda och våga vara annorlunda. Samhället idag bygger tillräckligt mycket på att man ska vara stark, att det inte ska behövas i skolan. Skolan ska vara det ställem, dit man kommer för att lära sig saker och prata med sina vänner. Man ska inte gå dit för att hamna i fack eller oroa sig för något annat än sin utbildning.

   Hur många kan svara att de tycker att skolan är en rolig plats att vara på?

   Min dröm är att alla ska kunna göra det.