Mitt hjärta är kallt som sten
Är det på grund av att jag inte kelar, det vill säga klänger, pussas, kramas när vi inte längre har sex? Jag klänger, pussas, kramas ju på andra människor runt mig. Med andra ord vänner och familj. Men när människor jag knappt känner börjar ta och pussas på mig på det där "pojkvänsaktiga" sättet börjar jag förstå den här Nederländaren jag träffade senast. Det är jobbigt! Jag får panik och tänker: "ge mig tillbaka min privata sfär! Låt mig vara ifred!"
Är jag verkligen så här självisk? Jag vill inte tro det, men det ligger säkert något i det. Jag är otroligt fördomsfull när det kommer till nya killar. Är de inte på ett visst sätt förkastar jag dem i antingen återvinningshögen för senare bruk eller, tyvärr, i papperskorgen.
Det är dags att jag slutar tänka så här kategoriskt, jag får sluta hitta alla nackdelar hos folk och det är dags att jag blir mindre ytlig. Om jag fokuserar på det positiva och inte förblindar mig att min perfekta pojkvän ska se ut som en Lacoste-modell kanske jag själv mår bättre?
Mest beror nog mitt singelliv av det här, men sen har jag slutat låta mig falla för andra nästan helt. Jag känner verkligen inga känslor för andra. Och de dyker inte heller upp. Det fanns ju en period då man lät sig bli kär i nästan varenda kotte. Vart tog den perioden vägen? Varför slutade jag bli kär? Jo, för i slutändan blev det ändå bara korta förhållanden (det kortaste varade en månad, knapp) eller så blev man grymt sårad då den andre parten inte kände likadant. Ganska mycket fjortistänkande, men i alla fall. Jag hatar att medge det, men det är på grund av mina två senaste förhållanden som jag har förvandlats till den här kalla varelsen jag är idag.
Sen är mitt liv jävligt stressigt just numer. Ständigt på jakt efter ett nytt jobb och en ny bostad. Jag har för få stunder för mig själv där jag verkligen kan ta mig tid att andas ut.
Hur ska jag göra för att komma tillbaka? För det drabbar ju inte bara eventuella pojkvänner utan eventuellt nya vänner också. Jag har kört med den här "men jag har tillräckligt med vänner, det är dags att rensa bort de som inte håller standarden". B U L L S H I T!
Vänner kan man aldrig ha för mycket av. Och fortsätter man med den filosofin kommer man till slut att stå där ensam kvar. Och när det gäller att hitta ett förhållande ska jag leva efter mina egna råd: var inte desperat, se positivt och framförallt ta det lugnt! Även om det tar lång tid ska jag öppna mitt hjärta för de som är villiga att ta emot det.
Det är en ny dag imorgon. Vem vet vad som väntar mig där?
september 2008
sålänge jag inte blir bortrensad :)
Kände igen mig massor i det där...
Ibland kan man behöva rensa bland sina vänner för att få tid för djupare relationer och för att må bättre. Man kan aldrig få för många bekanta men för många vänner tror jag att man kan få.
Hej! Jag brukar titta in här och läsa det du skriver. Du är duktig på att skriva och verkar väldigt vettig, tycker jag! :) Vad intressant att du skrev om just detta. Jag känner igen mig massor i din beskrivning. Blir lite nyfiken på om du har funderat något på varför du "förkastar dem", så som du beskriver!?
Ha det gott och lycka till med kärleken och allt annat!
Hälsar Kristin
jag tycker inte du är kall, känslolös eller elak :O
jag tycker du är underbar.
när vi var hemma hos dig när du bodde i trolhättan skulle jag göra allt för att få vara tillsammans med dig,
så nu vet du det.
Hej!
Läste din blogg. För första gången kände jag att en blogg var 100% ärlig och att du verkligen menade något med det du skrev.
Tack för det!
Gud vad det kändes som att läsa mina ehna tankar...
har själv suttit och reflekterat över det på samma sätt fast i min dagbok
Du skriver jättebra och jag känner igen mig en massa. Men du är verkligen inte kall. Nej, inte på något plan. Du är lika varm som en nybakad kanelbulle! puss