marcus tallberg

När du träffar någon vill du vara till lags med den du träffar. Antingen döljer du en del av dig själv, som exempelvis din favoritlåt för att du råkar veta att det är inget den han/hon gillar, eller så trycker du på en annan del som du vet går hem. Redan där tappar du en pusselbit.

Det sker över en lång period och till slut känner du inte igen dig själv. De självklara valen du skulle gjort för en månad sen är inte särskilt självklara längre. Trots att du inser det hindrar det dig inte från att fortsätta ge ifrån dig bitar. Hur mycket är du villig att offra för den rätta?

Säg att du lever i ett stadigt förhållande. Du berättar att du ser er om tio år med en stor villa, barn och en hund. Din partner är inne på samma spår förutom att hon/han verkligen inte vill ha barn. Stannar du kvar?

Vad händer när man har tappat alla sina pusselbitar? Går det att hitta tillbaka till sig själv?

Det går även om det tar tid. Kärlek gör oss svaga och chansen finns till upprepning. Den här gången har du ett nytt pussel som utgångspunkt. Du är medveten från början och kan börja lära dig från dina misstag. Misstag är något alla måste få göra. Hur ska vi annars kunna pussla ihop oss själva?

I slutändan är det bara vi som kan bestämma över vilka pusselbitar som ska ges bort? ingen annan. Kan du klara dig rökfri? Kan du stå ut med jazzmusiken som din partner spelar? Vad är det du absolut inte klarar dig utan och vad kan du ge upp? Det är val vi måste göra.

Glöm inte bort att Du också tar bitar från andra. Samma val som du gör, gör alla andra. En pusselbit i taget. Precis som din partner gör du inte det medvetet, men du gör det. Vi formar varandra så att vi ska passar in i varandras flikar. Hela proceduren gör att vi till slut ska formas till ett och samma pussel, med de bästa bitarna från båda.

Tänk bara på att inte tappa bort dig helt i atmosfären. Vi alla är unika av en anledning. Glöm inte bort din historia och var du kommer ifrån. Glöm inte heller bort nuet och vem du är, men framförallt ska du komma ihåg ditt mål och var du är på väg. Små bitar som formar oss. Små detaljer av oss själva som skapar en helbild. Kan du se den?


Marcus Tallberg
TTELA, 5 juni 2005

Jag såg på min absoluta favoritfilm Love Actually häromkvällen. Det finns en scen där som jag faktiskt inte lagt märke till så mycket förut, men som jag nu lade lite extra fokus på. Det är på en personalfest och historiens huvudkaraktärer (Love Actually har ju flera historier) dansar. Inte så intressant kanske om man inte känner till deras berättelse, så jag ska faktiskt berätta den nu.

   Det handlar om Sarah och Karl. De har jobbat på samma ställe i två år, sju månader, tre dagar och cirka två timmar när historien börjar. Sarah har varit kär i Karl i ungefär två år, sju månader, tre dagar och cirka en och en halv timme.

   På personalfesten är det första gången deras blickar möts på riktigt. Och jag tänkte efter när jag såg de stå där på dansgolvet. Stämningen de hade mellan sig måste faktiskt ha varit så otroligt nervös, och spännande. Om det hade varit jag som varit den kärlekskranka hade jag inte velat att stunden skulle ta slut. Speciellt inte när han jag är kär i börjar röra vid mitt hår.

   Att ha någon så intimt nära, någon man verkligen tycker om, som det pirrar i magen varje gång man ser denne och som man blir alldeles svettig och darrig av när man är nära, är ju faktiskt en så underbar känsla. Som jag sade: man vill inte att stunden ska ta slut och man är så rädd att göra något fel att man tappar greppet och förlorar honom för alltid. Man blir så nervös att i slutändan blir allt fel ändå.

   Trots allt är den där första stunden, de första blickarna, den första beröringen är det i alla fall jag faktiskt längtar till.

   Och så jämför man det på det med verkligheten och den ser ju inte alls ut sån. Kalla mig bitter (ja, tack) men sånt där händer aldrig. I dagens samhälle är man faktiskt så inspirerad eller så tagen av all media som finns runt omkring att man börjar leva i en slags fantasivärld och tror att man kommer få en prins på en vacker vit springare. Jag säger bara: var glad om han så skulle komma på världens mest deprimerande åsna. (dock inte Ior - för tyvärr är det faktiskt också en påhittad karaktär).

   Vårda stunderna som kommer till dig, men försök att vara lite mer jordnära i din jakt på den första stunden. Tänk på att alla inte sjunger "Come Josephine, In My Flying Machine" längst fram på en båt, även om det är en väldigt söt bild att ha i bakhuvudet.

   Däremot har jag inget emot att fly in i filmernas värld ibland och drömma mig bort och hoppas, hoppas, hoppas att det där sagan blir verklighet. Tänk bara på att hitta tillbaka till Moder Jord och faktiskt leva ditt verkliga liv. Det gör faktiskt skillnad.

Verkligheten är en skrämmande plats. Förutom att det är vår vardag är den existerande. Den finns, vi kan ta på den, dofta den, se den, känna den. Varje gång man lyckas fly undan från den kommer man på ett eller annat sätt alltid tillbaka. Jag hatar det men det är inget man kan göra åt det. Det är bara att ta ett djupt andetag, sätta sig på bussen och åka tid man nu måste vara.

   Att vara omringad av barn är verkligen som en fräsch morgonkaffe. Man sätts in i nya tankar och sätter sig själv i ett helt annat perspektiv. Jag var och besökte Trollhättan nu i veckan, min hemstad där jag levt i 19 år. Under de fyra senaste åren var jag handbollstränare för ett pojklag. Nu när jag var hemma passade jag på att besöka dem eftersom jag hade lovat dem detta. De var så fantastiska mot mig och tappade total fokus på träningen - vilket kanske inte var så kul mot Caroline, deras tränare, men jag gladde mig åt det. De bad mig komma tillbaka som tränare till hösten och jag förklarade för dem att det går inte. Jag bor i Stockholm.

   "Men flytta tillbaka hit då", sade dem gång på gång. Allt låter så enkelt i deras huvuden. Vilket det kanske egentligen är. Det är bara vi vuxna som gör allt mycket svårare än vad det är.

   Verkligheten är egentligen inte så skrämmande när man tänker efter. För den är fylld med så mycket bra saker att glädja sig åt. Som de här pojkarnas leenden när de fick syn på deras gamle tränare. Eller vårsolen som har hittat tillbaka hit till dystra, vintriga Sverige. Och alla de här hemska måsten man är tvungna att stå ut med är egentligen ingen börda alls om man bara väljer att vara medveten om det som finns runt omkring och se saker mer positivt.

   Varje dag finns det ett tillfälle vi kan fly undan och vara för oss själva. Som morgonen när vi kanske bara för en sekund inte vet var vi är, vem vi är eller vad vi ska göra. Sekunden innan allt flödar tillbaka och man minns. Det är åtminstone en sekund.

   Jag vet att man tänker att "fy, nu måste jag göra det och det och det", jag gör det för ofta. Men om man istället tänker på vad man får ut av att göra det eller vad som kommer dagen efter. Först då kan man uppskatta saker och ting mycket mer än vad man gör.

   Det är i högsta grad livsviktigt att njuta så mycket man kan av livet. Ta en promenad och ta för dig av vår värld. Den är till för dig och mig att gå på. Och tillsammans går vi mot en ljusare verklighet.

Vi har alla en mental bild av oss själva, hur vi ser ut, hur vi är, våra svagheter och styrkor. Det börjar redan som barn och den utvecklas med tiden. Den här mentala bilden av oss själva kallas i slutändan för självförtroende och har stor betydelse för våra liv.

   Det finns mycket som påverkar vår bild av oss själva. I huvudsak är det hur andra ser oss och hur vi ser oss själva. Speciellt när vi är små barn är det auktoriteterna som utgör grunden för hur vi utvecklar vårt självförtroende, som tränare, lärare och föräldrar. Om de oftare kritiserar än berömmer kommer man att utveckla dåligt självförtroende.

   Därför är det viktigt att för dig som är en auktoritetsfigur inte bara fokuserar på det som kan förbättras utan även på det som är bra. Det mår både du och andra bra av.

   Självförtroendet tar oftast stryk då man söker ett accepterande och inte får det, eller får det på ett annat sätt än förväntat. Men det behöver dock inte komma från andra personer, utan den som kritiserar mest är den inre rösten man har i huvudet.

   Till exempel när man sitter och gör matteläxan tänker man "jag kommer aldrig att klara det här, jag är så dålig".

Det känns oftast som att det är lättare att lyssna på den kritiska rösten inne i huvudet, men om man istället bestämmer sig för att bara lyssna till den konstruktiva kritiken kan man återfå kontrollen av sig själv.

   Till exempel att när man sitter med matteläxan tänker man "okej, matte är inte min starkaste sida, men jag är ju grym i historia, jag får göra mitt bästa".

   Varför det är viktigt med självförtroende är för att det bestämmer hur vi lever våra liv. De som känner att de omtyckta och älsklingsvärda har oftast bättre relationer, de ber oftare om hjälp och de stöttar sina vänner och sin familj när det behövs.   
Alltså man lever livet till fullo.

   Att förbättra sin självbild handlar egentligen bara om en stark vilja. Om man bestämmer sig för att inte tänka negativt om sig själv, om man ser sina misstag som lärning och om man siktar på mål kommer ens självförtroende att byggas snabbt. Det är en utvecklande process.

   Det finns enormt många olika sätt att bygga upp sitt förtroende för sig själv, men viktigast är att man tror på sig själv.

   Ta kontroll över din inre röst, ta kontroll över din vilja, ta kontroll över ditt liv.

Livet.
Ett ord med så stor betydelse. Det innehåller så många känslor att jag inte ens kommer ihåg hälften. Livet är hårt. Det är grymt. Det är tufft. Det innehåller besvikelser och hat. Men det innehåller också kärlek och skratt. Men det förstnämnda är inte direkt en dans på mjuka rosblad, ånej, det är ett rent helvete ska jag tala om - i alla fall innan man har hittat rätt. 
   Vägen till det lyckliga är en lång och slitsam process. Speciellt när det handlar om mig.
   Nu, så här i slutet av januari 2009, har jag aldrig känt mig slitnare än vad jag gör nu. Min kropp är alldeles svag och känns som att den ska falla ihop när som helst. Jag glömmer saker, händelser som jag gjorde förra veckan är inte ens ett minne längre och jag måste verkligen tvinga mig att komma upp på morgonen.  Det får egentligen vara nog nu, men det går inte. På fredag till exempel har vi äntligen premiär med Tolvskillingsoperan, som ändå känns för tidig.
   Men det värsta av allt är alla besvikelser jag har fått smaka på de senaste tre åren, framförallt i början och nu i "slutet". Jag är besviken på mig själv, på folk runt omkring och jag är framförallt besviken på min förmåga att hoppas på saker och ting. Det känns som att jag blivit förvandlad till en dryg, cynisk, bitter man som jag inte längre kan identifiera mig med. Jag kan verkligen komma på mig ibland att vara dryg och det är något jag absolut inte vill vara. 

   Jag minns den tiden då folk kom ihåg mig som den glade, varma killen som alltid fanns där till hjälp. Var är han nu? Borta med vinden? Begraven långt under jord? Men framförallt: Hur hittar jag honom igen?
  Det senaste har jag slutat tro och hoppas på folk i min närhet. För när de gång på gång sårar mig eller gör mig besviken orkar jag inte engagera mig längre. Till och med jag har en botten i kistan. Till slut finns det ingen mer energi att hämta. Det spelar ingen roll hur många promenader i frisk luft jag tar, eller hur många chokladbitar jag äter, eller tekoppar jag dricker. Det spelar ingen roll hur många gånger jag ser på Den Lilla Sjöjungfrun, jag kommer till slut att tyna bort. Jag känner det och det är inte trevligt.
   Om det bara fanns någon som kunde sträcka sig en hjälpande hand till mig för en gångs skull, istället för tvärtom som det alltid annars är. Om det fanns någon som kunde ta sig en tid och hålla om mig, stryka mig över håret när jag mår dåligt eller hålla mig i handen när jag behöver styrka.
   Tack och lov är jag inte på Emo-stadiet än, trots att det känns (speciellt när man läser den här krönikan) riktigt nära.

   Jag hatar att medge det, speciellt när folk runt omkring ser mig som totala motsatsen, men jag är en jävligt svag person. Det spelar ingen roll hur många hinder jag kommer över, för det känns alltid som att jag lämnar en del bakom mig efter varje gång. Det spelar ingen roll hur många killar jag dejtar, ingen duger, ingen är tillräckligt "värdig". Och vad är det för jävla skitsnack? Dessutom, när man väl hittar någon som jag känner en gnutta hopp över är han alltid upptagen eller helt ointresserad.
   Nu orkar jag inte mer. Jag behöver komma bort. Resa till Frankrike till en liten vingård, leva lugnt och bara ägna mig åt en syssla. Eller varför inte resa till Afrika och bygga en brunn? Vad som helst, bara jag slipper all den här stressen att hitta en person som kan tycka om mig en gnutta.

Ja, det eller "jag känner kärlek för en viss person" som det egentligen betyder. Att vara kär är det jobbigaste jag har varit med om på väldigt länge, och det säger mycket med tanke på allt jag fått utstå det sista tre åren.

   Nja, det kanske är en överdrift. Men det tar upp väldigt mycket av mina tankar nu förtiden. På tre år, sen jag avslutade ett förhållande med äkta känslor, har jag inte känt så här för någon. Och på grund av att det gått så lång tid har jag inte en susning på vad jag ska ta mig till eller hur jag ska göra.

   Inte nog vill jag ha kontakt med honom varje dag, jag vill även träffa, se, prata, höra, lyssna, röra honom hela tiden. Au secours!

   Hur ska man ha tid att träffas, när båda är så helt upptagna. Men framförallt. Hur vet man att den andre vill träffas och ses? Det är ju inte så att man pratar om det, när man inte sett varandra så speciellt länge. Allt jag minns är att det klickade till och att magkänslan var helt fantastisk. Men hur vet man om det är ömsesidigt?

  
   Som jag skrev i min förra krönika: Kärleken är blind. Eller snarare, den förblindar oss. Den får oss att tro saker, den får oss att hoppas på att något ska hända och till slut lever man i en illusionsvärld utan ett enda grepp om verkligheten... och man är förlorad.

   Jag hatar att en enda liten känsla kan väcka så otroligt mycket tankebanor och få mig att känna mig som den minsta människan på jorden. Jag känner mig hjälplös, för jag vet att jag kommer att sabba allt! Jag vet inte hur jag ska bete mig överhuvudtaget!

   Och när vet man att det här påståendet jag skrev som rubrik verkligen är sant? Tänk om det bara är något temporärt? Fast å andra sidan så dök den här killen bara upp av en ren slump och egentligen äger han inte något av mina kriterier.  Det är det som är det lustiga i hela den här röran. Men sen är det ju alltid att den man minst anar det om överraskar tusenfaldigt.

   Jag känner mig som en hjälplös fjortonårig flicka fast med en fantasi jag inte blir av med. Hur går jag vidare ifrån den här rutan? Vad ska jag göra för att slippa hamna tillbaka på ruta ett?

Kärleken är blind. Det är sant, trots att jag egentligen skulle uttrycka att kärleken gör oss blinda. Hur många gånger har man inte fallit i den fällan? Låtit sig själv bli spelad eller levt i en fantasivärld?

För sex månader sen träffade min kompis en kille. De dejtade fram till den här veckan i stort sett. Under de sex månaderna träffade inte min kompis någon annan och levde monogamt. Under de här sex månaderna uppstod känslor för killen, det var nästan oundvikligt.

   Men det var något som inte riktigt kändes rätt. De träffades bara på killens villkor och när de träffades var det alltid intimt. De hade alltid sex.
   För någon månad sedan frågade min kompis killen om vad han ansåg att de var. KK, vänner eller något mer.  Killen svarade så klart, och jag menar så klart, "inte kk, mer än vänner men inte tillsammans". 

Anledningen till att de slutade dejta den här veckan var för att min kompis fick reda på att killen hade dejtat och haft sexuellt umgänge med andra personer och det kändes mer och mer som att han hade blivit utnyttjad. Att det bara hade handlat om sex i alla fall.

   Hur ska man urskilja bad boys från de andra? För trots att man har det på känn i början hoppas man att man har fel och varje gång han gör något som talar om för en att han inte är en "bra" person ignorerar man det för varje gång han kommer igenom och överraskar dig vinner han dig tillbaka och du förlorar det enda argumentet för att han inte är den för dig.

Man känner sig liten och obetydlig som människa och det gör ont på ställen man inte visste att man har inom sig. Det spelar ingen roll hur många gånger du ändrar utseende eller hur många glas vin du tar med dina vänner. Du går ändå till sängs varje kväll och går igenom varje liten obetydlig detalj och undra vad du gjorde för fel eller hur du kunde missförstå och hur man kunde inbilla sig själv att man var lycklig.

   Och efter allt det, oavsett hur länge det än varar, hamnar du någon annanstans och träffar nya människor som får dig att känna dig hyfsat hel igen. De små bitarna man har förlorat kommer till slut att falla på plats och allt suddigt, alla månader man har förlorat, kommer så småningom att tona bort.

Jag hatar att allt ska vara en lek och att man måste vara strategisk i alla sina beslut. Jag hatar att man blir cynisk när man fortfarande är under tjugo och jag önskar att människor kunde vara med öppna med vad de vill så att de inte förblindar oss med falskhet.

Man hör oftast frasen: "I just want meaningless sex NOW". Åtminstone om man umgås med de jag umgås med. men jag undrar egentligen: vad sjutton är meningslöst sex? I min värld kan sex aldrig bli meningslöst, förvisso kan det bli tråkigt, men aldrig meningslöst.
   Känslan av att hitta någon snabbt och ha sex med denne utan komplikationer kallas kåthet. Och jag håller med dig om att det är mycket roligare att dela känslan med någon annan än din bäste hand. Qruiser.com är ett jättebra exempel på kåta gubbar. Det är bara att skriva "kåt" i sin statusruta så får man genast fem erbjudanden. Oftast är det övermogna män som ställer upp, men ett erbjudande är ju ändå ett erbjudande, sen får man avgöra själv vad man ska göra åt saken.
   Okej, så säg nu att du lyckas få tag på en random kille eller tjej. Ni har sex. Ni går åt varsitt håll. Vad var det? Meningslöst? Nej, det tror jag knappast. Ni båda fick ur er det ni ville och ni båda känner förhoppningsvis nöjda efteråt. Det kallas inte meningslöst sex utan one-night-stand och det har vi gott om. Så, snälla, vad är meningslöst sex?
   Jag läste ett inlägg på aftonbladets blogg om "meningslöst sex" (länk hittar ni längst ned). Där stod det bland annat att meninglöst sex "sprider sjukdomar och drar ner allt det fina i sex i skiten" och att skribenten bakom inlägget inte vill "ha sex med en kille som legat med för många människor för sin ålder. Det betyder bara att han inte kommer ha nån jävla respekt för mig heller. Jag är bara ett av alla de knullen."
   Fy fan. När jag läser sånt här blir jag så arg. Herregud. Hon vet inte vad hon snackar om. För det första finns det inget som heter meninglöst sex och för det andra pratar hon om så kallade players och vad det låter som: sexberoende. Eller har den här Heidi rätt? Är det meningslöst sex som sprider sjukdomar? Gud. Rewind and erase.
   Meningslöst i SAOL betyder lönlöst. Och när kan sex bli lönlöst? Men det betyder också innehållslöst. Och sex innehåller ju så otroligt mycket! Kåthet, svett, vätskor, kyssar, runk, sugningar, ryckningar och listan blir bara längre och längre. 
   Alltså, jag kan sitta här och rabbla upp enormt mycket, men jag kommer aldrig att förstå mig på frasen "meningslöst sex" och jag kommer alltid att undra: Var hittar man meningslöst sex?

Blogginlägg om "Meninglöst Sex..." av Heidi


.

Teater Accénts stora musikalensemble repeterar verket Tolvskillingsoperan av Bertolt Brecht, musik Kurt Weill. Premiär på Dieselverkstan den 30 januari klockan 19.00, 2009. Boka din biljett enklast hos mig (Marcus Tallberg, din eviga vän).

Regissör och koreograf
Linda Krüger

Översättning
Johan Schildt

Scenograf/Kostymör
Mathias Clason

Maskmentor
Eva Fänge

Ljus
Anton Sjöstrand

Kapellmästare
Robert Karlsson

Sångmentorer
Charlotte Ardai Jennerfors
och Joakim Jennerfors

Producent
Jonas Reinicke

PR-ansvarig
Marcus Tallberg

Affisch/Grafik
Martin Gradén


Speldatum
30 och 31 januari
19.00
Dieselverkstan i Sickla

Pris
Ungdom (upp till 19) 100kr
Vuxen 200kr

Ses då!!

/Marcus