marcus tallberg

Jag hittade igår mina äldsta krönikor och tänka att jag skulle återge min ALLRA FÖRSTA publicerade krönika. Här är den.


POJKEN MED DÖDSÖNSKAN

Natten har slagit in. Tystnaden har spridit sig i huset för länge sedan. Det enda som hörs är den högljudda klockan i pojkens sovrum.
   Pojken är vaken, han har släckt alla lampor i hela rummet ch ligger i sin loftsäng som han själv har gjort. Han tittar upp i taket och tänker på massor av saker. Ida ville han ta livet av sig, han orkade inte mer. Det hade pågått för länge nu att han inte helt enkelt inte orkade mer, grälen, skriken och de salta tårarna som forsade ned för kinderna varje natt.
   Varför måste jag leva, tänkte han. En tanke som så många gånger hade poppat upp i huvudet på honom. Varför var hon tvungen att vara sån?

   Pojken är queer, en rar pojke med massor av kompisar och ett liv som kretsar runt en sport. Pojken har det svårt. Vissa säger att han är stark att han klarar sig. Är han verkligen så stark? Är man stark om man varje natt ligger och gråter och önskar att man ska dö? Det kan diskuteras. Jag tycker att pojken är hyfsat stark. Han överlever dagen och dagen därpå, men alltid är det detsamma, tänkandet, ensamheten. Pojken hatar att vara ensam, det är då han börja tänka på dessa saker.

   Idag hade han och hans mamma ännu ett gräl. Ett gräl som handlade om pojkens läggning, huvudämnet i alla grälen. Gå och dränk dig, hade hon sagt. Utan att visa sina sårade känslor hade pojken svarar: Nej, för världen behöver mig. Självförtroendet som speglade. Han måste visa sjävlförtroende. Men vet ni vad mamman svarade då? Jo, hon sa: Världen behöver ingen mer GAY, de behöver en till STRAIGHT!
   Det är tack vare sånt som pojken önskar livet av sig. Han ångrar djupt att han ens nämnde "bög" för sin mamma. Nu vågar inte ens säga det till sin pappa, eller syster. Men varför är det så viktigt för dem att veta det då?

   Jo, för pojken vill genomföra en dag där han inte behöver ljuga. Säga till dem att han är kär i en annan pojke, berätta var han egentligen träffade de nya kompisarna, kunna säga var han egentligen befinner sig. Än kan han inte ha det så, han är inte tillräckligt stark.

   Om han nu vill ta sitt liv, varför gör han inte det då? Pojken är inte så självisk. Han tänker mest på sina kompisar, sin styrka i dem. Ja, det är från sina vänner han får sin styrka. Styrkan som gör dem han är. En trevlig och positiv prick för det mesta.

   Sen tänker han på sporten, som han är rätt bra i. en av de bästa faktiskt. Om han dog, vad skulle hända med lagstämningen då, de fantastiska kompisarna och känslan av att göra någonting bra? Handbollen, som är pojkens sport, är pojkens oas. Där kan han ta det lugnt, varva ned, det är där som an släpper loss alla sina aggressioner. Istället för att ta droger eller liknande.. spelar pojken handboll.

   Skolan klarar han väl bra, betygen funkar och han kommer in på den linjen han har tänkt. Han ses som skolans bög just nu. Visst, det funkar väl. skulle han då ta livet, skulle han låta "dem" vinna, något som han aldrig skulle låta hända. Han klarar sig genom skolans dag och hoppas på att han kan vara en slags förebild för de få "smygbögar" som säkert finns på skolan. Visa att man kan vara sig själv.

   Sedan måste han vara kvar här på jorden för att se om det kna bli något med den söta killen han länge spanat in. den kramgoa, likasinnade personen med de gulliga bambiögonen som man lätt smälter för. En underbar pöjk.
   Livet är svårt, och det kommer det att vara jämt. Man måste bita ihop, vara med sina kompisar och att leva ut livet. Inte stanna inn på sitt rum och mögla och bara tycka synd om sig själv.

Pojken måste leva.
Jag måste leva.
För den trevliga och positiva pojken med dödsönskan är jag.

"Varför lever vi, omte för att göra livet enklare för varandra...?"