marcus tallberg

Livet.
Ett ord med så stor betydelse. Det innehåller så många känslor att jag inte ens kommer ihåg hälften. Livet är hårt. Det är grymt. Det är tufft. Det innehåller besvikelser och hat. Men det innehåller också kärlek och skratt. Men det förstnämnda är inte direkt en dans på mjuka rosblad, ånej, det är ett rent helvete ska jag tala om - i alla fall innan man har hittat rätt. 
   Vägen till det lyckliga är en lång och slitsam process. Speciellt när det handlar om mig.
   Nu, så här i slutet av januari 2009, har jag aldrig känt mig slitnare än vad jag gör nu. Min kropp är alldeles svag och känns som att den ska falla ihop när som helst. Jag glömmer saker, händelser som jag gjorde förra veckan är inte ens ett minne längre och jag måste verkligen tvinga mig att komma upp på morgonen.  Det får egentligen vara nog nu, men det går inte. På fredag till exempel har vi äntligen premiär med Tolvskillingsoperan, som ändå känns för tidig.
   Men det värsta av allt är alla besvikelser jag har fått smaka på de senaste tre åren, framförallt i början och nu i "slutet". Jag är besviken på mig själv, på folk runt omkring och jag är framförallt besviken på min förmåga att hoppas på saker och ting. Det känns som att jag blivit förvandlad till en dryg, cynisk, bitter man som jag inte längre kan identifiera mig med. Jag kan verkligen komma på mig ibland att vara dryg och det är något jag absolut inte vill vara. 

   Jag minns den tiden då folk kom ihåg mig som den glade, varma killen som alltid fanns där till hjälp. Var är han nu? Borta med vinden? Begraven långt under jord? Men framförallt: Hur hittar jag honom igen?
  Det senaste har jag slutat tro och hoppas på folk i min närhet. För när de gång på gång sårar mig eller gör mig besviken orkar jag inte engagera mig längre. Till och med jag har en botten i kistan. Till slut finns det ingen mer energi att hämta. Det spelar ingen roll hur många promenader i frisk luft jag tar, eller hur många chokladbitar jag äter, eller tekoppar jag dricker. Det spelar ingen roll hur många gånger jag ser på Den Lilla Sjöjungfrun, jag kommer till slut att tyna bort. Jag känner det och det är inte trevligt.
   Om det bara fanns någon som kunde sträcka sig en hjälpande hand till mig för en gångs skull, istället för tvärtom som det alltid annars är. Om det fanns någon som kunde ta sig en tid och hålla om mig, stryka mig över håret när jag mår dåligt eller hålla mig i handen när jag behöver styrka.
   Tack och lov är jag inte på Emo-stadiet än, trots att det känns (speciellt när man läser den här krönikan) riktigt nära.

   Jag hatar att medge det, speciellt när folk runt omkring ser mig som totala motsatsen, men jag är en jävligt svag person. Det spelar ingen roll hur många hinder jag kommer över, för det känns alltid som att jag lämnar en del bakom mig efter varje gång. Det spelar ingen roll hur många killar jag dejtar, ingen duger, ingen är tillräckligt "värdig". Och vad är det för jävla skitsnack? Dessutom, när man väl hittar någon som jag känner en gnutta hopp över är han alltid upptagen eller helt ointresserad.
   Nu orkar jag inte mer. Jag behöver komma bort. Resa till Frankrike till en liten vingård, leva lugnt och bara ägna mig åt en syssla. Eller varför inte resa till Afrika och bygga en brunn? Vad som helst, bara jag slipper all den här stressen att hitta en person som kan tycka om mig en gnutta.