What's the Name of the Game?
Kärleken är blind. Det är sant, trots att jag egentligen skulle uttrycka att kärleken gör oss blinda. Hur många gånger har man inte fallit i den fällan? Låtit sig själv bli spelad eller levt i en fantasivärld?
För sex månader sen träffade min kompis en kille. De dejtade fram till den här veckan i stort sett. Under de sex månaderna träffade inte min kompis någon annan och levde monogamt. Under de här sex månaderna uppstod känslor för killen, det var nästan oundvikligt.
Men det var något som inte riktigt kändes rätt. De träffades bara på killens villkor och när de träffades var det alltid intimt. De hade alltid sex.
För någon månad sedan frågade min kompis killen om vad han ansåg att de var. KK, vänner eller något mer. Killen svarade så klart, och jag menar så klart, "inte kk, mer än vänner men inte tillsammans".
Anledningen till att de slutade dejta den här veckan var för att min kompis fick reda på att killen hade dejtat och haft sexuellt umgänge med andra personer och det kändes mer och mer som att han hade blivit utnyttjad. Att det bara hade handlat om sex i alla fall.
Hur ska man urskilja bad boys från de andra? För trots att man har det på känn i början hoppas man att man har fel och varje gång han gör något som talar om för en att han inte är en "bra" person ignorerar man det för varje gång han kommer igenom och överraskar dig vinner han dig tillbaka och du förlorar det enda argumentet för att han inte är den för dig.
Man känner sig liten och obetydlig som människa och det gör ont på ställen man inte visste att man har inom sig. Det spelar ingen roll hur många gånger du ändrar utseende eller hur många glas vin du tar med dina vänner. Du går ändå till sängs varje kväll och går igenom varje liten obetydlig detalj och undra vad du gjorde för fel eller hur du kunde missförstå och hur man kunde inbilla sig själv att man var lycklig.
Och efter allt det, oavsett hur länge det än varar, hamnar du någon annanstans och träffar nya människor som får dig att känna dig hyfsat hel igen. De små bitarna man har förlorat kommer till slut att falla på plats och allt suddigt, alla månader man har förlorat, kommer så småningom att tona bort.
Jag hatar att allt ska vara en lek och att man måste vara strategisk i alla sina beslut. Jag hatar att man blir cynisk när man fortfarande är under tjugo och jag önskar att människor kunde vara med öppna med vad de vill så att de inte förblindar oss med falskhet.
