marcus tallberg

Verkligheten är en skrämmande plats. Förutom att det är vår vardag är den existerande. Den finns, vi kan ta på den, dofta den, se den, känna den. Varje gång man lyckas fly undan från den kommer man på ett eller annat sätt alltid tillbaka. Jag hatar det men det är inget man kan göra åt det. Det är bara att ta ett djupt andetag, sätta sig på bussen och åka tid man nu måste vara.

   Att vara omringad av barn är verkligen som en fräsch morgonkaffe. Man sätts in i nya tankar och sätter sig själv i ett helt annat perspektiv. Jag var och besökte Trollhättan nu i veckan, min hemstad där jag levt i 19 år. Under de fyra senaste åren var jag handbollstränare för ett pojklag. Nu när jag var hemma passade jag på att besöka dem eftersom jag hade lovat dem detta. De var så fantastiska mot mig och tappade total fokus på träningen - vilket kanske inte var så kul mot Caroline, deras tränare, men jag gladde mig åt det. De bad mig komma tillbaka som tränare till hösten och jag förklarade för dem att det går inte. Jag bor i Stockholm.

   "Men flytta tillbaka hit då", sade dem gång på gång. Allt låter så enkelt i deras huvuden. Vilket det kanske egentligen är. Det är bara vi vuxna som gör allt mycket svårare än vad det är.

   Verkligheten är egentligen inte så skrämmande när man tänker efter. För den är fylld med så mycket bra saker att glädja sig åt. Som de här pojkarnas leenden när de fick syn på deras gamle tränare. Eller vårsolen som har hittat tillbaka hit till dystra, vintriga Sverige. Och alla de här hemska måsten man är tvungna att stå ut med är egentligen ingen börda alls om man bara väljer att vara medveten om det som finns runt omkring och se saker mer positivt.

   Varje dag finns det ett tillfälle vi kan fly undan och vara för oss själva. Som morgonen när vi kanske bara för en sekund inte vet var vi är, vem vi är eller vad vi ska göra. Sekunden innan allt flödar tillbaka och man minns. Det är åtminstone en sekund.

   Jag vet att man tänker att "fy, nu måste jag göra det och det och det", jag gör det för ofta. Men om man istället tänker på vad man får ut av att göra det eller vad som kommer dagen efter. Först då kan man uppskatta saker och ting mycket mer än vad man gör.

   Det är i högsta grad livsviktigt att njuta så mycket man kan av livet. Ta en promenad och ta för dig av vår värld. Den är till för dig och mig att gå på. Och tillsammans går vi mot en ljusare verklighet.