marcus tallberg

Det ligger frost på gatorna nu. Det är kallt ute och vi har till och med ställt om klockorna till vintertid. Trots att det redan är november har vi levt i korta dagar ett bra tag nu.Det innebär att hösten, som knappt börjat, är snart över.
   Egentligen tycker jag om hösten. Träden får granna och vackra färger, man får ta på sig snygga höstkläder, mysiga ulltröjor och allt vad höstkollektionen nu har att erbjuda. Men djupt under den här vackra fasaden ligger en depression. Som ett dolt och mörkt hot som lurar.
   Enda sedan jag flyttade till Stockholm har jag i stort sett bara jobbat. Och när jag inte har jobbat har jag träffat kompisar och andra typer av människor. Det är väldigt sällan jag har fått en stund för mig själv, och visst, jag har gillat det. Men efter ett tag klarar inte kroppen av sena nätter och tidiga morgnar. Kroppen måste få vila ut ibland också, man måste få unna sig några dagar helt för sig själv. Men hur ska man ha tid med det?
   Är det inte tvätt som ska göras är det städning. Eller så ska man handla mat, eller så måste man kontakta läkaren för att foten har en inflammation. Vardagssysslor som egentligen inte ska vara en börda. Det ÄR INTE en börda egentligen. Men släng på scenariot att du blir hemlös över en natt, eller att du måste söka nytt jobb för att säsongsjobbet du hade är över. Släng på att du måste leta ny bostad samtidigt som du ska balansera jobbet så att du får ut pengar. För att du måste ha pengar för att överleva.
   Med livsfilosofin "Allt löser sig" klarar man det alltid. Man får helt enkelt ha tillit i sig själv för att lyckas. Man måste vara driftig och våga ta en risk för att sedan kunna njuta. Men när har man kämpat klart? När kan man slå sig till ro? För om sju månader är du utan bostad igen och måste göra om samma process igen. Jag kan i alla fall trösta mig med att jag fortfarande har minst ett av mina nuvarande jobb kvar då.
   Det känns som att man bara faller och faller och faller hela tiden och att man gång på gång måste kravla sig uppåt. Strävan uppåt och framåt är det enda man kan göra. Jag vägrar ge upp, packa mina saker, sluta på jobben, svika mina åtanganden för att flytta hem till mamma och bli omhändertagen ett tag. Det är som att säga farväl till mina drömmar.
   Jag har stött på så många motgångar de sista fem månaderna då jag har bott i Stockholm. Alldeles för många kan jag tycka. Men. Om jag inte hade mött dem, hade jag då varit där jag är? Kanske inte. Det gäller att hitta lyckoträffar. Som den gången min kompis frågade mig om jag kunde städa på hans kompis café en dag för att de saknade personal. Först sa jag nej eftersom jag skulle jobba eftermiddag på Gröna Lund. Men, så tänkte jag, jag behöver verkligen de här extra pengarna och det kanske till och med kan bli roligt! Så jag ringde caféföreståndaren och frågade om vi kunde börja tidigare så att jag hann till mitt andra jobb efteråt. Det gick. Tre månader senare flyttar vi ihop. Vi fick nycklarna i måndags och ska storstäda Vår lägenhet på söndag. Ibland slår det rätt och jag är så djupt tacksam för allt stöda jag har fått av mina vänner här uppe som har hjälpt mig i vått och torrt.
   Jibberish. Det kanske är det du ser när du läser den här texten. Men det finns ett djup även här. Det handlar om att man inte ska ge upp. Att man måste skapa kontakter, hitta vägar i livet men framförallt att man inte ska låta den här höstdepressionen ta kål på dig.
   Förra veckan blev det nästan för mycket för min del. För att jobba i stort sett varje dag, och sen när du inte jobbar går ut och klubbar eller träffar folk eller gör dina fritidsintressen flera månader i rad blir till slut för mycket. Och jag har inte gråtit en enda gång sen jag flyttat hit. Inte en enda. Och det tycker jag är så fruktansvärt irriterande med tanke på allt negativt jag varit med om. Jag ringde min mamma i fredags efter att nästan ha gått in i väggen. Jag visste inte vad jag gjorde, knappt var jag var. Jag var så grymt trött och min kropp gjorde så ont. Alla känslor jag hade inom mig borde ha utlöst ett vattenfall, eller i alla fall en tår. Men nada. Torr som en vedbit är jag. Var är mina tårar? Och när kommer dagen då allt bara kraschar?
   Jag hoppas aldrig. Men den kommer att komma. Och förhoppningsvis en dag då jag är ledig.

Spela svårflörtad? Spela lätt byte? Spela dum? Spela smart? Spela tillitsfull för att sedan slänga bort all när man väl fått det man vill? Varför spela något över huvud taget? Varför kan man inte bara vara sig själv och se vad som händer efter det?

   Att dejta är redan svårt som det är. Först och främst måste man hitta någon som är tillräckligt intressant, någon man är nyfiken på och vill lära känna mer. Tydligen är det den enklaste biten. För när man väl har hittat "den där" ska man bete sig på rätt sätt så att man behåller honom eller henne. Minsta lilla felsteg kan innebära slutet för en början.

   Är det därför man spela svårflörtad? Så att den andra verkligen måste kämpa med att "vinna" ett intresse som tydligen redan finns där? That's just mean! Och varför gör man det egentligen? Är det för att se hur långt den andra kan gå innan de förlorar lusten?

   Om man fortsätter spela på det viset skulle i alla fall jag inte se någon framtid där. För hur vet man säkert att den man dejtar inte fortsätter spela sen?

Hur vet man när rätt ögonblick för att göra stöten är? När ska man ha sex för första gången? Och det viktigaste: hur långt ska man dejta innan det känns rätt?

   Jag tycker att det beror helt på individen, men ett förhållande ska man inte kasta in sig i förrän båda är säkra på sin sak. Visst kan man vara kär de första dagarna/veckorna och känna att "ja, men visst, det här är den rätta". Men vänta ytterligare en eller två dagar för att se om det fortfarande känns så.   

   En viktig sak i dejtningsprocessen är att när det väl har gått några veckor ska man ta en tid ifrån varandra och göra något på varsitt håll. Då kan du ifrågasätta dina känslor och se hur du verkligen känner. Längtar man tillbaka eller är det nog?

   Sen är kommunikation otroligt livsnödvändigt. Om man inte kommunicerar vet man ju aldrig hur den andra känner, eller hur? Och även om man klarar sig utan sex är det en viktig del för förhållandet, tycker jag. Ska man ha sex efter tredje dejten, fjärde, första? Det beror helt på hur du och den andre känner, eller hur? Det finns inga regler för att avgöra sånt!

   Lägg in en stöt när det känns rätt för dig och hoppas på det bästa. Om inte.. baby, here I am.