Jag kan aldrig bli lycklig
Det senaste halvåret har jag verkligen funderat mycket på mitt liv och hur jag vill leva det. Det är så mycket man har missat, mycket man saknar och mycket man har.
Någon sade till mig en gång att man ska hitta en person som älskar dig för den man är, och när man gör det ska man hålla kvar vid denne oavsett vad, för att i slutändan är den här personen det enda som räknas. Men var hittar man en sådan person?
Jag kan inte ens hålla kvar en person en vecka. Ibland en månad. Det är alltid något som händer och så fort man känner sig en gnutta glad eller lycklig händer något som gör att man förlorar. Man tappar kontrollen.
Jag vill egentligen inte säga det, men ibland tröttnar man. Och speciellt på det här jävla maktspelet alla måste spela. Hur man ska dra de rätta dragen för att få som man vill. Men tyvärr verkar det vara det enda som fungerar. För så fort man börjar vara sig själv, vara naturlig, blir den andra obekväm och skruvar sig loss från situationen.
Eller som Han: flyr.
Men jag är inte redo att ge upp. Speciellt inte när man vet att det här kan bli rätt.
Mitt enda problem är väl att jag är vet vad jag vill men inte hur jag ska få det.
Varför ska man vara så kräsen, så ytlig och så otålig?
Ibland upplever jag att vara erfaren är ett STORT hinder för framtiden. Speciellt inom dejtingvärlden. För man har liksom gått igenom alla "steg" man måste göra för ett blivande förhållande att man lätt hoppar över dem och börjar direkt på det som är intressant.
Vad man - dvs jag - borde göra är att bojkotta sex över huvud taget, inte ha övernattningar utan skicka hem folk om de kommer hem till mig. Vad jag mer borde göra är att träffa dem ute först. Neutral mark. Prata med varandra där. Innan man börjar umgås. För att få det att fungera får man inte vara lat, utan man får offra sin tid i soffan för att ta en kopp kaffe på obekväma stolar i mysiga fik.
Jag tycker inte att biljetter är ett felsteg heller, utan tvärtom. Jag tycker att när man setts, säg två-tre gånger, jättegärna kan ses inne i en teatersalong eller en biograf. Det är spännande. Att vara två personer, tysta i max tre timmar, viskandes, fnissandes, gråtandes.
Jag tänker inte vara ännu en dörrmatta. Jag tänker inte ge upp om dig.
Marcus Tallberg
april 2009
Någon sade till mig en gång att man ska hitta en person som älskar dig för den man är, och när man gör det ska man hålla kvar vid denne oavsett vad, för att i slutändan är den här personen det enda som räknas. Men var hittar man en sådan person?
Jag kan inte ens hålla kvar en person en vecka. Ibland en månad. Det är alltid något som händer och så fort man känner sig en gnutta glad eller lycklig händer något som gör att man förlorar. Man tappar kontrollen.
Jag vill egentligen inte säga det, men ibland tröttnar man. Och speciellt på det här jävla maktspelet alla måste spela. Hur man ska dra de rätta dragen för att få som man vill. Men tyvärr verkar det vara det enda som fungerar. För så fort man börjar vara sig själv, vara naturlig, blir den andra obekväm och skruvar sig loss från situationen.
Eller som Han: flyr.
Men jag är inte redo att ge upp. Speciellt inte när man vet att det här kan bli rätt.
Mitt enda problem är väl att jag är vet vad jag vill men inte hur jag ska få det.
Varför ska man vara så kräsen, så ytlig och så otålig?
Ibland upplever jag att vara erfaren är ett STORT hinder för framtiden. Speciellt inom dejtingvärlden. För man har liksom gått igenom alla "steg" man måste göra för ett blivande förhållande att man lätt hoppar över dem och börjar direkt på det som är intressant.
Vad man - dvs jag - borde göra är att bojkotta sex över huvud taget, inte ha övernattningar utan skicka hem folk om de kommer hem till mig. Vad jag mer borde göra är att träffa dem ute först. Neutral mark. Prata med varandra där. Innan man börjar umgås. För att få det att fungera får man inte vara lat, utan man får offra sin tid i soffan för att ta en kopp kaffe på obekväma stolar i mysiga fik.
Jag tycker inte att biljetter är ett felsteg heller, utan tvärtom. Jag tycker att när man setts, säg två-tre gånger, jättegärna kan ses inne i en teatersalong eller en biograf. Det är spännande. Att vara två personer, tysta i max tre timmar, viskandes, fnissandes, gråtandes.
Jag tänker inte vara ännu en dörrmatta. Jag tänker inte ge upp om dig.
Marcus Tallberg
april 2009
