marcus tallberg

Jag såg på min absoluta favoritfilm Love Actually häromkvällen. Det finns en scen där som jag faktiskt inte lagt märke till så mycket förut, men som jag nu lade lite extra fokus på. Det är på en personalfest och historiens huvudkaraktärer (Love Actually har ju flera historier) dansar. Inte så intressant kanske om man inte känner till deras berättelse, så jag ska faktiskt berätta den nu.

   Det handlar om Sarah och Karl. De har jobbat på samma ställe i två år, sju månader, tre dagar och cirka två timmar när historien börjar. Sarah har varit kär i Karl i ungefär två år, sju månader, tre dagar och cirka en och en halv timme.

   På personalfesten är det första gången deras blickar möts på riktigt. Och jag tänkte efter när jag såg de stå där på dansgolvet. Stämningen de hade mellan sig måste faktiskt ha varit så otroligt nervös, och spännande. Om det hade varit jag som varit den kärlekskranka hade jag inte velat att stunden skulle ta slut. Speciellt inte när han jag är kär i börjar röra vid mitt hår.

   Att ha någon så intimt nära, någon man verkligen tycker om, som det pirrar i magen varje gång man ser denne och som man blir alldeles svettig och darrig av när man är nära, är ju faktiskt en så underbar känsla. Som jag sade: man vill inte att stunden ska ta slut och man är så rädd att göra något fel att man tappar greppet och förlorar honom för alltid. Man blir så nervös att i slutändan blir allt fel ändå.

   Trots allt är den där första stunden, de första blickarna, den första beröringen är det i alla fall jag faktiskt längtar till.

   Och så jämför man det på det med verkligheten och den ser ju inte alls ut sån. Kalla mig bitter (ja, tack) men sånt där händer aldrig. I dagens samhälle är man faktiskt så inspirerad eller så tagen av all media som finns runt omkring att man börjar leva i en slags fantasivärld och tror att man kommer få en prins på en vacker vit springare. Jag säger bara: var glad om han så skulle komma på världens mest deprimerande åsna. (dock inte Ior - för tyvärr är det faktiskt också en påhittad karaktär).

   Vårda stunderna som kommer till dig, men försök att vara lite mer jordnära i din jakt på den första stunden. Tänk på att alla inte sjunger "Come Josephine, In My Flying Machine" längst fram på en båt, även om det är en väldigt söt bild att ha i bakhuvudet.

   Däremot har jag inget emot att fly in i filmernas värld ibland och drömma mig bort och hoppas, hoppas, hoppas att det där sagan blir verklighet. Tänk bara på att hitta tillbaka till Moder Jord och faktiskt leva ditt verkliga liv. Det gör faktiskt skillnad.