marcus tallberg

När man pratar om mobbning och utanförskap kopplar man det oftast till skolan. Men faktum är att det inte enbart förekommer där. Det finns även på arbetet och framförallt i idrottens värld.
   Jag har själv spelat lagsporter sedan 1994. Under alla dessa år har jag fått erfarenheter av det mesta, och ofta har man känt att man inte passar in bland resten på grund av olika anledningar. Det kan ha berott på
personligheten men jag tror att blyghet, det vill säga att man inte vågade visa vad man kunde fullt ut, var nog den största anledningen.
   Var man inte på rätt position i laget syntes man knappt. Alla visste sin plats och försökte man bryta mönstret blev man knuffad tillbaka.
Så det första jag gjorde när jag blev handbollsledare 2004 var att skapa en stark lagkänsla och samhörighet med spelarna. Jag försökte se till att alla kunde trivas och att alla kunde vara med alla. För jag tror att
lagsporter fungerar bäst om alla känner att de har en plats i laget och känner sig välkomna.
   Eftersom jag själv inte gjorde det under mina tonår tryckte jag extra mycket på det under mina träningar. Vi pratar ofta om det på våra teorilektioner och så fort vi får chansen på träningarna. En av mina trettonåringar, som även spelar med ett annat lag i samma klubb ibland, berättade att det är två helt olika lag han spelar för.
   I vårt lag, sade han, kan alla prata med alla och man är aldrig rädd att göra bort sig. Men i det andra laget är han rädd för att säga fel sak eller att inte prestera tillräckligt för att passa in.
   Jag vill poängtera att det är okej att göra fel och inte alltid vara bäst. Du lär dig av dina misstag och på så vis strävar du framåt. Om du alltid skulle vinna, alltid göra mål och alltid är bäst kommer du inte kunna klara av att misslyckas.
   Under ett av mina handbollsår delades vi upp i två lag. Det ena laget (som jag spelade för) vann nästan allt. Och så en gång förlorade vi med ett mål. Då gick världen under för en av våra spelare och han grät och grät.
   Vi var det sämsta laget som fanns, detta trots att vi vunnit allt annat. Så vad jag vill säga är att alla ungdomsledare måste uppmärksamma vad som händer i sina spelares liv och ta hänsyn till de känslor som finns.
   Framförallt i lagsporter där det oftast är någon som glöms bort. Gör någon något fel så ska man uppmuntra honom eller henne att försöka igen. Ingen lär sig något felfritt första gången de försöker något! Ungdomar behöver
uppmärksammas och det behövs för deras, lagets och vår utveckling.