marcus tallberg

Nästan alla har varit i kontakt med ett långdistansförhållande. Många av oss har det slutat olyckligt för och brytit förhållandet. Är det vanligare att långdistansförhållanden inte håller lika länge som förhållanden när båda parter bor hyffsat nära varann? Hur kommer det sig i så fall och hur sjutton undviker man det?
   Mitt första riktigt seriösa förhållande satte ribban för kommande pojkvänner i framtiden för mig. Vi träffades på en midsommar och blev tillsammans tre månader efter. Man kunde verkligen se skillnaden hos båda oss, vi var glada, vi hade ett sken runt om oss och vi mådde bra. Jag hade aldrig varit lyckligare än då, jag har fortfarande inte känt likadant och nu har det gått tre-fyra år.
   En dag kommer han hem och säger att han ska flytta, och inte till vilken plats som helst utan ungefär 100 mil ifrån mig. Och den värsta biten var att hans plan var att stanna där i några år. Hans största intresse är musik och anledningen han skulle dit var för att läsa på en musikskola. Detta kunde sätta en grund på hans karriär, och en sådan sak ska man inte stå i vägen för. Alla har rätt till sina drömmar.
   Så det enda jag kunde göra var att acceptera det och försöka klara av ett långdistansförhållande. Jag klarade det i ungefär två månader, sen bröt jag ihop. I ett förhållande söker jag närhet och jag kan inte få närhet på 100 mils avstånd från den jag älskar. Vi gjorde slut, eller hur man nu fint säger att vi inte längre var tillsammans. Efter det här förhållandet har jag haft väldigt svårt att ens bli kär igen. Jag väntar fortfarande på en riddare på vit hingst.
   Men jag har trots detta har jag ändå blivit klokare. Jag är fortfarande väldigt skeptiskt till långdistans och skulle nog inte gå in i en likadan situation igen. Men det finns ju dem som gör det, väldigt många av mina vänner har långdistansförhållandet. Det finns stora chanser att klara av ett långdistansförhållande, det vill säga om man verkligen vill kämpa.

   De svåraste är att man inte får kramar, inga kyssar, man kan inte se varandra öga mot öga om man inte träffas kanske varannan helg eller så (beroende på hur mycket pengar man har till resa). Å andra sidan blir ju själva mötena mycket mer intressanta och fyllda med passion. Men för det första måste man verkligen ha ett klart intresse av den man är tillsammans med, man längtar till den och man ler när man tänker på honom/henne.
   I ett långdistansförhållande måste man verkligen kunna visa och dela med sig av sina känslor (där sprack det direkt för mitt förhållande, eftersom känslor var något han ytterst hade svårt att yttra). Tänk ert förhållande i framtiden, var är ni på väg? Står ni stilla på en dry-spot eller finns det ett mål?
   Man måste träffas så ofta man kan, även om det kanske bara blir en gång i månaden (efter löning?), och planera era träffar så att ni utnyttjar så mycket ni kan av tiden ni har. Och när ni inte träffas måste ni kommunicera på annat sätt. Om ni inte har råd att ringa, så skicka mail, ha webkonferens eller chatta. Vi lever i en modern tid, pojkar och flickor. Fast det kan bli jobbigt och irriterande att prata exakt varje dag också och ofta tröttnar man och får tysta telefonsamtal med bara andetag som hörs. Tillåt er en ledig dag från varandra. 
   Men det viktigaste i ett långdistansförhållande måste ändå vara ACCEPTANS! Ja, att acceptera den andra och undvika svartsjukan. Onödiga bråk gör bara saker och ting värre och tilliten blir inte speciellt bra. Lita på att din partner är dig trogen, och titta själv på dig själv. Är du?
   Det gäller att vara positiv och ha hopp för framtiden. Även om inte jag klarar av det gör säkerligen du det.