marcus tallberg

Jag upplever, speciellt nu när moderaterna är i ledning, att var man är för sig själv och får ta sitt eget ansvar om du skulle förlora allt och hamna på gatan. Alla är medvetna om det men vi skyller på varandra och tar inte steget framåt. Är det verkligen var man för sig själv?

   Häromkvällen såg jag på Disney's version av Ringaren i Notre Dame. Zigenarna i Paris håller i en årlig festival och Ringaren har precis blivit vald till Tokarnas Kung. Allt är glatt. Folket hurrar Ringaren och han får tårar av glädje, tills någon får för sig att förnedra honom genom att kasta en tomat på honom. En efter en i folkmassan startar ett matkrig, inte mot varandra utan enbart mot Ringaren, och alla brister ut i hånskratt.

   Då undrar jag: vem tycker sånt här är roligt? Vem tycker det är kul att förnedra en stackars människa som är så blottad? Kanske ingen, men när det här väl är startat är det ingen som kan stoppa det. Rättare sagt: de kan, men ingen vill. Det finns ingen annan som är villiga att ställa upp för en enda person utifall att man själv blir utsatt för det.

   Detta, mina vänner, är en perfekt jämförelse med samhället. Ingen kan ta ansvar för sina egna misstag. Om bara någon sa: "stopp! Nu är det nog. Låt honom vara" kanske inte Ringaren skulle gå in i kyrkan och hänga sig. Nu gör han inte det förstås, men det skulle verkligen jag ha gjort efter ett sånt här uppror.

   I höstas spelade jag Ralph i Flugornas Herre på teater. Det är ännu en samhällskritisk story som, om man tänker djupt, är skrämmande nära sanningen. Det handlar om ett gäng barn och ungdomar som kraschar på en ö - utan vuxna. Men de måste ha en ledare och det finns två starka karaktärer som gärna vill ta på sig den rollen.

   I ena hörnet av boxningsringen har vi Jack - diktatorn, som använder skräck för att få följeslagare - och i andra hörnet har vi Ralph som tror på demokrati, samarbete och räddning. I början är det Ralph som blir den utvalde ledaren.

   Genom historien försöker Ralph skapa ordning bland barnen och fokuserar på att bli räddade från ön. Men Jack vill jaga och fokuserar istället på att överleva. Han skapar sin egen lilla grupp och barnen blir uppdelade i två läger.  
   Mot slutet av historien finns bara Ralph kvar i sitt läger, eftersom hans två bästa vänner blir mördade och resten har anslutits till Jack i och med att de är rädda för honom och vill överleva. Precis i slutet jagar Jacks gäng Ralph genom skogen för att ta kål på honom, men Ralph ramlar in i en officer och lyckas bli räddad.

   Känns det igen? Jag visste väl att du skulle tycka det. Allt handlar om att rädda sitt eget skinn här också. De andra ungdomarna vågar inte trotsa Jack och därför gör de istället som han säger. Även om det innebär att de nästan dödar en av deras skolkamrater.

   Jag kan hålla med om att viss själviskhet är bra, men inte när det drabbar andra och speciellt inte när det handlar om andras liv. Jag tycker att du ska ta dig själv i nackkragen, öppna ögonen och se vad du kan hjälpa till med för samhället.

   Samhället idag är långt ifrån okej.