marcus tallberg

   Jag vandrade genom Göteborgs lugna gator härom söndagen. Jag hann med två kaféer och en lång morgon i strålande väder, trots att det fortfarande blåser kyliga vintervindar. När jag gick där på kullerstenarna slog det mig att framtiden står för dörren och började fundera på allt vad det innebär.

   Framtiden är det enda man inte riktigt kan planera in i minsta detalj - som jag gör med allt annat. Hur kommer mitt liv att se ut om tio år? Hur kommer mina vänner att leva och kommer du fortfarande att läsa mina krönikor?

   Man kan i alla fall önska sig saker som ska hända. Som att backpacka runt i världen, skaffa intressanta jobb som delfinskötare i Australien eller apelsinplockare i Spanien, få dykarcertifikat, besöka Tokyos nattliv och kanske någon massajby i Kenya. Eller för min egen del att jag jobbar med en stor film som jag både regisserar och medverkar i.

   Yes, jag ska och då menar jag ska jobba som regissör och jobba som det under minst de tio år jag bor i Stockholm. Där jag förstås bor i en mysig lägenhet på Söder.

   Ska man tänka ännu längre fram kommer familj in i bilden. Det är min dröm att när jag har ordnat en bra ekonomisk grund ska jag slå mig till ro på Upper East Side, Manhattan, tillsammans med ett litet liv. Jag dagdrömmer om de sju första åren då vi har picknickar i någon park, mysiga stunder på vårt stamkafé eller när jag läser sagor jag hittat på själv varje kväll.

   Jag tror att det är på grund av den kommande studentexamen dessa tankar bubblar inom en.

   För när du väl har tagit studenten finns det inte längre något nät som fångar upp dig när du faller. Då är det bara du och världen som ska komma överens. Du får ta hand om alla ansvarsuppgifter som kommer med vuxenlivet; du måste skaffa jobb, få en ordnad ekonomi, betala räkningar till ditt ett rum och kök på 20 kvadrat och inte längre få maten färdigserverad på bordet när du kommer hem. Då kan du inte längre ta dina föräldrar för givet.

   En annan sak som är svår, är att säga "hej då". Hur ska man kunna klara av att lämna allt man har haft kärt så länge utan att känna sig vemodig? Det går inte. Jag tror att det kommer bli det värsta för mig. Bland annat att ta farväl till handbollskillarna jag har fostrat i fyra år, sett växa och utvecklas både som personer och som spelare. Ta adjö till vännerna som har stått mig nära och stöttat mig i vårt och torrt.

   Men man kan inte offra sina drömmar på grund av att man inte är stark nog att göra uppoffringar. Se det som de här klassiska dörrarna: stänger man en öppnas två andra. Det gäller bara att välja rätt dörr.

   Förhoppningsvis ordnar allt sig och du kan sikta in dig på dina drömmar. Skulle det inte lösa sig kan du alltid slå mig en signal så kan du säkert bo ett tag i min alldeles för stora lägenhet i Stockholm, tills du landar på fötterna igen.

   Det kommer antagligen att lösa sig och jag tror att det finns hopp om du bara vågar drömma. För kom ihåg: gräset kan alltid bli grönare.

Marcus Tallberg