marcus tallberg

   Sommarens mitt, det är midsommarnatt och graderna ligger på närmare trettio grader. Överallt kan man känna doften av sju sorters blommor, jordgubbar och vispgrädde. Människorna är glada och går minst tre och tre på gatorna. Skratt och fyrverkerier fyller luften.

   Inne i centrum, vilket inte är så långt ifrån där jag är, hör man partymusik ljudligt. Det är som om de har en högtalare precis vid mitt öra. Stackars folk som dansar där borta, tänker jag. De måste ha förlorat hörseln för flera timmar sedan.

   Mina vänner är där inne, i lägenheten, och festar de också. De är nog också döva vid det här laget och alldeles för berusade. Jag var tvungen att ta ett avbrott så jag tog min drink och satte mig här på balkongen där jag njuter av den här midsommarnatten.

   Dörren öppnas och ut kommer det en kille; han ser ut att vara i tjugoårsåldern, plus minus ett år. Han sätter sig på stolen bredvid mig, sätter händerna bakom huvudet och suckar nöjt. Killen, som inte har hälsat än, blundar och man ser hur han njuter lika mycket som jag över den här underbara atomsfären.

   Trots att det är natt har solen inte riktigt lagt sig än, det varma ljuset värmer allas hjärtan och fyller våra kroppar med välbehag. Jag ser hur han andas - killen som gjorde mig sällskap på balkongen. Hans bröstkorg åker upp och ned, upp och ned och fortsätter i samma rytm hela tiden.

   Jag beundrar hans utseende, det första jag lägger märke till efter hans rytmiska bröstkorg är de smala läpparna. Jag lockas att ta på dem, känna hans fuktiga läppar mot mina fingrar, men tar mitt förnuft till fånga. Eftersom att han blundar ser jag inte hans ögon, men jag föreställer mig dem alldeles blå och klara som safirer. Hans mörka hår ligger perfekt trots att det är halvlångt. Säkerligen har han i rakt för mycket produkter men det gör ingenting.

   Han öppnar ögonen och upptäcker att jag stirrar på honom. Jag ber om ursäkt och han ler.

   "Erik", hälsar han och jag presenterar mig.

   Det känns naturligt för mig att falla för Erik, trots att jag vet att det är fel. Känslan av otrohet dyker upp snabbare än ljusets hastighet och jag är tvungen att gå försiktigt fram. Men man är inte otrogen om man inte har gjort något än? Det är vad jag inbillar mig själv åtminstone.

   Vi pratar hela natten, vi märker inte ens att solen har gått ner och att natten blir någon grad kyligare. Han tänder ett ljus och ställer det på bordet som är mellan oss. Hans ansikte fylls med skuggor och man ser att hans ögon verkligen gnistrar i ljusskenet. Han förför mig inombords på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt.

   När det så småningom börjar ljusna igen meddelar Erik mig att han måste gå. Vi tar adjö och jag undrar när jag någonsin får se honom igen.

   ---

   Det är egentligen det sista sommarlovet, för alla mina vänner utom mig. Jag måste hjälpa pappa med hans fik mitt i stan. Fiket är alltid fyllt med doften av nybakat bröd och nybryggt kaffe. Dem dofterna är min enda tröst i dagens eländiga arbete. Dag ut och dag in får jag slita och se glad ut mot alla kunder.

   Fru Rikardsson är stamkund hos oss och när jag har hjälpt henne med hennes vanliga beställning (tre kanelbullar och dagsfärsk limpa) tar jag rast. Livet på gatan doftar inte lika underbart som slitet där inne, men det är på något sätt ändå behagligare.

   Jag ser mig omkring på allt folk som går förbi, en del tanter hälsar glatt när de ser mig och jag får för mig att jag måste se väldigt ensam ut här ute. På andra sidan gatan går ett gäng killar och spänner sina muskler för varandra, antagligen för att bevisa deras maskulinitet; vad nu det är.

   När jag får syn på honom hoppar mitt hjärta rekord i höjdhopp och landar mjuk på mattan i mitt bröst. Där, precis där, några meter bakom de tuffa killarna ser jag Erik. Han har nog inte sett mig än, så jag ställer mig upp och försöker göra mig så synlig jag bara kan.

   Men vänta lite, vad håller jag på med? Har jag inte gått igenom det här förut? Otrohet är fel, varför ska jag då slänga mig i hans famn?

   Precis när jag är på väg in igen känner jag en hand på min axel. Jag vänder mig förskräckt om och upptäcker att han står där bakom mig. Han med sitt leende och sina smaragdgröna ögon (ja, jag hade fel angående blåa safirer). De tittar på mig och jag tittar på dem. Hans ögon förför mig återigen och jag måste sansa mig innan jag kan hälsa på honom.

   Han undrar vad jag gör och jag berättar om mitt dagliga arbete i pappas fik. Lustigt, säger han för han undrade om vi skulle ta en fika. Jag visar honom in och bjuder honom på en kaka. Där sitter vi igen, precis som vi gjorde den där natten för så många år sedan.

   År? Har det gått så lång tid redan? Det känns som evigheter sen jag såg de där ögonen och de där läpparna i ljusskenet från ljuset han tände åt oss.

   Erik berättar att han har kommit hem igen, han klarade inte slutprovet och kunde därför inte ansöka om det sista året på högskolan. Jag tröstar honom men han berättar att det är okej.

   Efter en stund måste han gå vidare, men innan han går lämnar han en lapp till mig. En lapp med hans telefonnummer och adress "ifall jag har tråkigt en dag". Jag tackar för lappen och fortsätter arbetet.

   På kvällen hemma ligger jag på rygg i min mjuka säng. Det är bara min sänglampa som lyser, överallt annars är det mörkt. Jag hör ljud från någon uggla eller något annat hoande djur. Kanske är det en katt? I min hand håller jag lappen från i förmiddags; lappen med Eriks telefonnummer och adress. Jag läser lappen om och om igen tills jag kan den helt utantill, då läser jag den många gånger till.

   Vad var hans syfte? Vad ville han? Varför vågar han ta stegen när jag är för rädd för att fortsätta. Otrohet är bara dumt, jag kan inte vara otrogen mot någon annan än mig själv. Kan man ens vara det? Jag är ändå ensam, singel, vem är jag otrogen mot och varför dyker den känslan fram så fort jag tänker på Erik? Vem är jag otrogen mot?

   ---

   Dagarna blir veckor och veckorna blir månader, snart har det gått ett halvår och vintern regerar utomhus. Alla glada sommardagar förvandlas till en vinterdepression som ingen riktigt trivs med. Kylan gnager in till våra ben och isar varje lem i kroppen.

   Lappen med Eriks telefonnummer och adress sitter fast på min korktavla ovanför skrivbordet. Jag tittar på den, granskar hans handstil och tycker att den är mycket fin. Runt omkring mig är det tyst. Tystnaden är ännu en nackdel vintern kommer med.

   Jag har inte utnyttjat varken numret eller adressen på grund av brist på mod. Vad skulle jag säga om jag ringde honom? Vad skulle han göra om jag bara kom och hälsade på honom plötsligt en dag? Frågor som jag är nyfikna på svaret, men som jag inte har vågat sätta i praktiken. Vad är jag rädd för? Fast, jag känner honom knappt och ändå har han nästlat in sig inom mig. Han har virat in sig i varje sena på mina muskler, framförallt på min viktigaste muskel i kroppen; hjärtat.

   Jag tar upp min mobil från min högra byxficka och tittar på den en sekund, sen tittar jag på lappen och sedan på min mobil igen. Jag tar ett djupt andetag och öppnar sms-funktionen. Jag skriver smset noggrant, för att det inte ska bli några missförstånd eller felaktigheter i texten.

   När jag har skrivit om det nio gånger och är hyfsat nöjd med min mening skickar jag iväg det.

   Hjärtat gör ännu ett rekord i sin favoritgren höjdhopp och jag är tvungen att lägga mig ned. Det dröjer inte länge förrän jag får ett svar. Jag vågar inte titta på mobilen men beslutar mig för att göra det ändå. Han har avslutat meddelandet med en glad smile-gubbe och en kram. En kram.

   Jag ler för mig själv och lägger mig ned i sängen återigen. Fast den här gången är det av glädjerus. Jag kramar om mig kudde glatt och skrattar kärleksfullt.