marcus tallberg

   1993 begick två tioåriga pojkar ett mord. De hade tagit en knappt treårig pojke från ett köpcentrum och slog ihjäl honom med tegelstenar och ett järnrör Detta skapade mycket uppståndelse och uppenbarligen är det fortfarande aktuellt. I Niklas Rådströms De Onda berör han detta ämnet i en grym diskussion.

   När jag kom hem efter att ha sett Rådströms föreställning reflekterade jag över det dem hade sagt. Men även på hur livet efter mordet kan ha sett ut för de båda barnen. Pojkarna blev dömda till fängelse, men efter att en Europadomstol la sig i blev de frigivna. De lever under skyddad identitet idag och en av dem är till och med pappa.

   För mig är det inte alls en självklarhet att vem som helst kan döda. Visst kan det finnas stunder ibland man önskar att man kunde smälla till någon rejält, men man tar sitt förnuft till fånga håller sig tillbaka. Varför?

   Är det för att jag tänker på att jag väntar mig fängelsestraff om jag råkar döda någon? Nej, men däremot skräcken att en dag när jag tjänat mitt straff och kommer ut för att träffa min familj.

   Orden: "Mitt barn, pappa är en mördare" skulle vara så svåra att uttala om näst intill omöjliga.

   Hur känner sig den där pojken som nu är pappa? Det måste vara det jobbigaste som finns. Ett mord som begicks för femton år sedan kommer han aldrig att bli av med. Den upplevdes då, den uppleves nu och den kommer att upplevas för alltid.

   De Onda behandlar ämnet för att beröra publiken. Den vill att vi ska förstå att det kan hända vem som helst. De återupprepar hela tiden att vem som helst kan bli utsatt. "Det kan vara ditt barn, det kan vara mitt barn, det kan vara det barn vi tänker på när vi tänker på barn."

   Vikten i berättelsen ligger dock inte i offret. Offrets namn nämns inte ens förrän en kvinna som påstås vara offrets mamma får ordet. Vikten ligger i de två pojkarna, de tio år gamla mördarna.

   38 människor hade sett pojkarna med tvååringen och ingen hade ingripit. Det var en dam som var väldigt, väldigt nära att gå över gränsen och göra något. 38 människor.

   Man kan aldrig spekulera i hur det hade varit om någon hade gjort så eller si. Däremot kan man tänka på det i framtiden och för att poängtera vad jag menar kan jag förklara ytterligare: Om någon av de här 38 människorna hade tagit sig tid och frågat vad pojkarna hette och hur de kände tvååringen istället för att anta att de skulle ta honom till mamman. Ja, då kanske det hade sett annorlunda ut. Men vem säger att pojkarna inte skulle ta en annan tvååring och göra likadant med den?

   Det vet man inte. Det är en fråga man aldrig kan svara på.

   Jag undrar vad det är för känslor i sig när man väl begår ett mord på någon. Är man ens medveten om att man gör det? Vad är det som gör att man handlar? Ligger det i ens uppväxt? Samhället? Val av vänner?

   Men framförallt känslorna efter måste vara outhärdliga att bära. Skulden man känner måste vara enorm. Eller hur? Speciellt för dessa två tioåringar.

   Tänk att vara tio år och döda någon. Du som läser och jag som skriver kan inte ens föreställa oss hur det kan kännas. Och framförallt. Du och jag behöver inte berätta för våra barn att vi en gång i tiden har dödat ett annat barn.