marcus tallberg

"Jag förväntar mig inte att få allt jag behöver från en och samma man", berättar Oliver Spencer för Carrie Bradshaw under en lunch. De pratar om öppna förhållanden, "the international gay-rules" och såklart om sex.

   Att ha ett monogamt förhållande kanske gynnar många, men det finns en andel som definitivt inte kan tänka sig att bara ha en partner. Inom gay-världen sägs det vara vanligast med öppna förhållanden. Är det sanning eller fördom?

    Jag känner ett par som faktiskt har ett öppet förhållande. De har varit tillsammans i flera år, kallar varandra "älskling" och pussas kärleksfullt med varandra. De delar på allt: lägenhet, mat, pengar och, ja, män.

   I början kändes det väldigt konstigt, likt allt annat som man är ovan vid. Hur kan man älska flera människor? Eller handlar det bara om sex med andra? Är det skillnad på polygamt och öppet förhållande? Och vad är det för regler som gäller när det handlar om öppna förhållanden?

   Enligt "the international gay-rules" som Oliver Spencer berättar om är det endast avsugningar som gäller OCH man får inte nämna sina efternamn. För det första vill jag veta var de här reglerna kommer ifrån. Jag har då aldrig hört talas om dem. Borde de inte komma med en regelbok så fort man kommer ut som stolt homosexuell?

   Och för det andra: anledningen till att jag inte hört talas om dem - precis som mina vänner inte har - är för att det inte finns några speciella böglagar. Vi fungerar precis som vilka andra människor som helst, den smala skillnaden är att vi är mer öppna med vår sexualitet eftersom heterosexuella inte behöver vara "öppna".

   Jag känner ett till par där den ena är emot öppna förhållanden och den andra är för öppna förhållanden. De lever monogamt för tillfället, men vem säger att det är rätt? Är det vår värdegrund som ska bestämma vad som är mer värt än det andra?

   Min kompis Rufus är nog den svartsjukaste människa jag känner. Han skulle aldrig kunna tänka sig att dela sin partner med någon annan och skulle Rufus råka falla för någon annan är det den han var med först som gäller.

   I teorin låter det väldigt enkelt, men alla vet att frestelser är lätta att falla för. Är det kanske bättre att ha ett öppet förhållande då - där båda parter är med på spelreglerna och ingen behöver ha skuldkänslor?

   Eller är det öppna förhållanden bara en ursäkt för "tillfälligt förhållande tills jag hittar den rätta"? Jag tror att när du hittar "den rätta" så kommer ditt förhållande att bli fulländat - oavsett vad Oliver Spencer säger.