marcus tallberg

Jag upplever, speciellt nu när moderaterna är i ledning, att var man är för sig själv och får ta sitt eget ansvar om du skulle förlora allt och hamna på gatan. Alla är medvetna om det men vi skyller på varandra och tar inte steget framåt. Är det verkligen var man för sig själv?

   Häromkvällen såg jag på Disney's version av Ringaren i Notre Dame. Zigenarna i Paris håller i en årlig festival och Ringaren har precis blivit vald till Tokarnas Kung. Allt är glatt. Folket hurrar Ringaren och han får tårar av glädje, tills någon får för sig att förnedra honom genom att kasta en tomat på honom. En efter en i folkmassan startar ett matkrig, inte mot varandra utan enbart mot Ringaren, och alla brister ut i hånskratt.

   Då undrar jag: vem tycker sånt här är roligt? Vem tycker det är kul att förnedra en stackars människa som är så blottad? Kanske ingen, men när det här väl är startat är det ingen som kan stoppa det. Rättare sagt: de kan, men ingen vill. Det finns ingen annan som är villiga att ställa upp för en enda person utifall att man själv blir utsatt för det.

   Detta, mina vänner, är en perfekt jämförelse med samhället. Ingen kan ta ansvar för sina egna misstag. Om bara någon sa: "stopp! Nu är det nog. Låt honom vara" kanske inte Ringaren skulle gå in i kyrkan och hänga sig. Nu gör han inte det förstås, men det skulle verkligen jag ha gjort efter ett sånt här uppror.

   I höstas spelade jag Ralph i Flugornas Herre på teater. Det är ännu en samhällskritisk story som, om man tänker djupt, är skrämmande nära sanningen. Det handlar om ett gäng barn och ungdomar som kraschar på en ö - utan vuxna. Men de måste ha en ledare och det finns två starka karaktärer som gärna vill ta på sig den rollen.

   I ena hörnet av boxningsringen har vi Jack - diktatorn, som använder skräck för att få följeslagare - och i andra hörnet har vi Ralph som tror på demokrati, samarbete och räddning. I början är det Ralph som blir den utvalde ledaren.

   Genom historien försöker Ralph skapa ordning bland barnen och fokuserar på att bli räddade från ön. Men Jack vill jaga och fokuserar istället på att överleva. Han skapar sin egen lilla grupp och barnen blir uppdelade i två läger.  
   Mot slutet av historien finns bara Ralph kvar i sitt läger, eftersom hans två bästa vänner blir mördade och resten har anslutits till Jack i och med att de är rädda för honom och vill överleva. Precis i slutet jagar Jacks gäng Ralph genom skogen för att ta kål på honom, men Ralph ramlar in i en officer och lyckas bli räddad.

   Känns det igen? Jag visste väl att du skulle tycka det. Allt handlar om att rädda sitt eget skinn här också. De andra ungdomarna vågar inte trotsa Jack och därför gör de istället som han säger. Även om det innebär att de nästan dödar en av deras skolkamrater.

   Jag kan hålla med om att viss själviskhet är bra, men inte när det drabbar andra och speciellt inte när det handlar om andras liv. Jag tycker att du ska ta dig själv i nackkragen, öppna ögonen och se vad du kan hjälpa till med för samhället.

   Samhället idag är långt ifrån okej.

Ja, det är egentligen den frågan ställer er själva egentligen. Den frågan som egentligen lyder: "Vad söker du?" och är riktad till mig. Jag är en man som gärna strider mot strömmen och därför formulerar jag om frågan och ställer frågan "Vem är du?".

   Om åtta av tio stämmer in på dig så ställer jag gärna upp på en middag, där du bjuder förstås - om det inte är hemma hos mig, då får du mat.

   Du är en man, ungefär lika lång som jag. Jag är 185cm lång. Du ska inte vara för smal, men heller inte ha "pappa-mage". Det innebär att du är slät, men inte tanig. Pinnar till ben är inget för mig och kroppar där höftbenen krossar mig när vi kramas klarar jag mig utan. Men jag ska heller inte krossas av ditt fett. Alltså: Lagom kroppsform.

   Det är viktigt för mig att du är attraktiv, det är en självklarhet och inget som går att överklaga tyvärr. Men attraktiv kan vara mycket. Kanske är det din själ jag attraheras av eller dina blåa ögon? Oavsett vad så ska du vara vacker eftersom jag ska tända på dig. Utan eld och gnistor blir sexet inte bra - även om sex inte är allt.

   Bortser man från utseendet ska du vara jordnära och otrolig mogen. Helst ska du vara några år äldre (dvs upp till ca 24-25 max just nu). Men är du en mycket mogen 17-åring, så varför inte? Du ska vara lugn och sakna attityd - det har jag gott om. Men det betyder inte att du ska vara helt platt och blyg utan att du ska vara utåtriktad, ta lite plats men gärna lämna utrymme till mig.

   Eftersom jag är trött på att ta hand om folk, vänner och familj hela tiden vill jag att du tycker om att ta hand om mig. Gärna att middagen nästan är klar när jag kommer hem från ett hårt arbetspass och att du mer än gärna hjälper till med disk, städning och att tömma sopor.

   Du ska vara målinriktad och ha en dröm att sträva efter. Gärna att den hamnar på samma geografiska plats som min, men helst ett helt annat område än det jag strävar efter. Vi ska kunna leva tillsammans men intressen behöver inte vara desamma, bara du respekterar mina. Jag respekterar garanterat dina. Då kommer vi till nästa sak: du ska vara öppensinnad och ödmjuk. Du ska inte döma folk och respektera att andra människor gör på vissa sätt. Du behöver inte hålla med dem, men respekt är något av det viktigaste som finns.

   Ärlighet likaså. Du ska inte ljuga eller hålla saker bakom min rygg. Är du otrogen så vill jag hellre att du berättar om snedsteget än döljer det för mig. Hur fungerar tilliten annars?

   Sist men inte minst ska du vara romantisk, spontan, initiativtagande, rar och rolig. Du ska kunna laga mat, veta vad ekonomi är, vara något kulturintresserad och inte för mycket sport. Du ska vara flexibel, anpassningsbar, helt underbar och mysig.

   Jag söker trygghet och ju mer mysiga stunder du ger mig, desto mer svävar jag.

   Stress, mobbning, utbrändhet, psykiskt och fysiskt illamående är alla kopplat till samma sak: skolan. Elevhälsan och elevdemokrati tas sällan upp, men nu är det dags att någon öppnar munnen.

   Det kanske bara är mig det händer? Det kanske bara är den skolan jag går på och det kanske bara är de lärare, de kuratorer, och de rektorer som jag har som handlar på det sättet? Men det tror jag egentligen inte på. Faktum är att jag vet att det inte är så.

   Vad är det vi gör för att åstadkomma att mobbning och bråk inte förekommer på våra skolor? Har vi lärare som patrullerar korridorerna och ser till att alla håller sams eller har vi små anti-våldgrupper spridda på skolorna?

   Jag hörde från en kompis som sitter med i ett elevråd att hennes rektor hade kommit till ett av deras möten och begärt elevrådet att stoppa allt bråk på skolan. För det första är det inte deras jobb och för det andra kom rektorn med lösningen att elevrådet skulle skriva på skolans monitorer: "Elever! Sluta bråka!"

   Som om det skulle hjälpa.

   I en av de klasser jag har gått fungerade inte samarbetet med en speciell lärare. Så skolans specialpedagog blev inkopplad. Vi hade gruppterapi och det hela slutade med att pedagogen trodde att det var klassen det hela hängde på. Det var fel på oss. Vi kunde inte samarbeta, vi pratade inte med varandra och vi var tvungna att lösa det här. Kunde hon ha mer fel?

   Jag blir så förbannad när skolan säger att det förekommer elevdemokrati och att de utåt säger att alla elevers röster blir hörda när det väldigt, väldigt, väldigt sällan gör det. Ingen lyssnar på oss. Och skulle de faktiskt göra det vänder de på problemet och får det att se ut som om det är vi som är och har skapat problemet.

   Nej, för att förhindra mobbning får man för det första ta sig tid och lyssna på elevernas behov, deras situationer i skolan och ta sig tid att faktiskt göra något åt saken. Anställ fler personal som tar hand om det. Hälsa är det viktigaste i livet för att man ska må bra, och skolan vill väl att eleverna mår bra?

   Något mer som är viktigt för att må bra är att slippa den förbannade stressen vi elever har konstant över oss. Jag känner flera samhällare som ägnar hela sin fritid för att inte hamna efter i skolan. Ska vi alltså inte ha någon fritid längre?

   Stress är livshotande, inte minst för att det bidrar till utbrändhet och det är inget att leka med. Jag vet inte om lärarna njuter av att lägga den ena uppgiften på den andra på våra axlar innan vi ens har avslutat den förra. De bygger berg av uppgifter, redovisningar, prov, prövningar och vi får handskas med den konstanta oron att misslyckas. Det är nog det som är värst: att oroa sig.

   Kan vi inte istället föra konversationer med våra lärare och få klart för oss hur terminen ska se ut, vilka uppgifter som beräknas vara färdiga då och då och under tidens lopp få reda på hur vi ligger till i de olika kurserna? Planering och framförhållning är något jag tror starkt på. Jag vet att det är så det ska gå till, men det är sällan det sätts i praktiken. Mycket sällan där jag går i alla fall.

Kanske det vanligaste som händer när man tar med sig någon hem från baren är att direkt hoppa i hösäckarna. Med lite förspel, smek och hångel har man redan halva inne. Därefter kommer oralsex och oralsex i all ära, men hur säger man på ett artigt sätt att man suger men inte sväljer?
   En killkompis till mig säger att de killar som trycker in den i munnen på flickorna och väntar på att utlösas därinne är mansgrisar och män som inte förtjänar trevliga kvinnor. Har han rätt? Är det bara kvinnomisshandlare som har behovet att spruta sin mansvätska i munnarna på andra och blir kvinnorna satta i ett underläge?
   Jag tror de flesta kvinnor i mina umgängeskretsar är enade om att de inte är så förtjusta i att svälja, men att många väldigt gärna kan ställa upp på att suga. De vill dock ha samma behandling tillbaka.
   Hur är det med bögarna då? De kukfixerade männen som älskar att suga? Nja, det är väl att dra alla över en gräns skulle jag tro. Trots att jag träffat killar som likt bebisar försöker suga ut den sista droppen finns det män som avskyr sperma och allt kladd. Jag räcker upp handen för en av dem.    Sperma är det äckligaste och den mest jobbigaste vätskan som finns. Inte bara fastnar den på kläderna utan den stelnar fast på kroppen, den luktar inte speciellt fräsch och den är vit. Vit! Kunde vi inte få en roligare färg en sorgens tråkiga färg?
   Ska man visa med kroppsspråket att man inte vill? Genom att trycka bort den stora hudklumpen ifrån ansiktet i sista minut eller kan man förklara på ett trevligt sätt att man inte tillhör bebiskategorin? 
   Sen finns det dem som faktiskt tycker om att dricka den vita vätskan som droppar från killarnas - förhoppningsvis långa - skaft. Hur kan man urskilja dem som tycker om det och dem som inte gör det från mängden? Finns det brickor man kan köpa på apoteket där det står "Sväljer" och "Sväljer inte"? Eller ska man kanske ska köpa t-shirtar med stor text istället?
   En sak är säker i alla fall. Oralsex innebär njutning. Orgasm är målet. Men måste målet vara inne i munnen? Nej, inte om den andra inte vill. Sex ska inte vara en självisk akt, utan man ska kunna respektera varandra på ett enat plan. Det gäller inte bara att få njutning utan även att ge.
   Killar och män: tänk er för var ni stoppar in den, för det är inte lika uppskattat överallt. Låt oss slippa bära t-shirtar och brickor med förklaringar. Det lönar sig inte i längden.