marcus tallberg

Livet.
Ett ord med så stor betydelse. Det innehåller så många känslor att jag inte ens kommer ihåg hälften. Livet är hårt. Det är grymt. Det är tufft. Det innehåller besvikelser och hat. Men det innehåller också kärlek och skratt. Men det förstnämnda är inte direkt en dans på mjuka rosblad, ånej, det är ett rent helvete ska jag tala om - i alla fall innan man har hittat rätt. 
   Vägen till det lyckliga är en lång och slitsam process. Speciellt när det handlar om mig.
   Nu, så här i slutet av januari 2009, har jag aldrig känt mig slitnare än vad jag gör nu. Min kropp är alldeles svag och känns som att den ska falla ihop när som helst. Jag glömmer saker, händelser som jag gjorde förra veckan är inte ens ett minne längre och jag måste verkligen tvinga mig att komma upp på morgonen.  Det får egentligen vara nog nu, men det går inte. På fredag till exempel har vi äntligen premiär med Tolvskillingsoperan, som ändå känns för tidig.
   Men det värsta av allt är alla besvikelser jag har fått smaka på de senaste tre åren, framförallt i början och nu i "slutet". Jag är besviken på mig själv, på folk runt omkring och jag är framförallt besviken på min förmåga att hoppas på saker och ting. Det känns som att jag blivit förvandlad till en dryg, cynisk, bitter man som jag inte längre kan identifiera mig med. Jag kan verkligen komma på mig ibland att vara dryg och det är något jag absolut inte vill vara. 

   Jag minns den tiden då folk kom ihåg mig som den glade, varma killen som alltid fanns där till hjälp. Var är han nu? Borta med vinden? Begraven långt under jord? Men framförallt: Hur hittar jag honom igen?
  Det senaste har jag slutat tro och hoppas på folk i min närhet. För när de gång på gång sårar mig eller gör mig besviken orkar jag inte engagera mig längre. Till och med jag har en botten i kistan. Till slut finns det ingen mer energi att hämta. Det spelar ingen roll hur många promenader i frisk luft jag tar, eller hur många chokladbitar jag äter, eller tekoppar jag dricker. Det spelar ingen roll hur många gånger jag ser på Den Lilla Sjöjungfrun, jag kommer till slut att tyna bort. Jag känner det och det är inte trevligt.
   Om det bara fanns någon som kunde sträcka sig en hjälpande hand till mig för en gångs skull, istället för tvärtom som det alltid annars är. Om det fanns någon som kunde ta sig en tid och hålla om mig, stryka mig över håret när jag mår dåligt eller hålla mig i handen när jag behöver styrka.
   Tack och lov är jag inte på Emo-stadiet än, trots att det känns (speciellt när man läser den här krönikan) riktigt nära.

   Jag hatar att medge det, speciellt när folk runt omkring ser mig som totala motsatsen, men jag är en jävligt svag person. Det spelar ingen roll hur många hinder jag kommer över, för det känns alltid som att jag lämnar en del bakom mig efter varje gång. Det spelar ingen roll hur många killar jag dejtar, ingen duger, ingen är tillräckligt "värdig". Och vad är det för jävla skitsnack? Dessutom, när man väl hittar någon som jag känner en gnutta hopp över är han alltid upptagen eller helt ointresserad.
   Nu orkar jag inte mer. Jag behöver komma bort. Resa till Frankrike till en liten vingård, leva lugnt och bara ägna mig åt en syssla. Eller varför inte resa till Afrika och bygga en brunn? Vad som helst, bara jag slipper all den här stressen att hitta en person som kan tycka om mig en gnutta.

Ja, det eller "jag känner kärlek för en viss person" som det egentligen betyder. Att vara kär är det jobbigaste jag har varit med om på väldigt länge, och det säger mycket med tanke på allt jag fått utstå det sista tre åren.

   Nja, det kanske är en överdrift. Men det tar upp väldigt mycket av mina tankar nu förtiden. På tre år, sen jag avslutade ett förhållande med äkta känslor, har jag inte känt så här för någon. Och på grund av att det gått så lång tid har jag inte en susning på vad jag ska ta mig till eller hur jag ska göra.

   Inte nog vill jag ha kontakt med honom varje dag, jag vill även träffa, se, prata, höra, lyssna, röra honom hela tiden. Au secours!

   Hur ska man ha tid att träffas, när båda är så helt upptagna. Men framförallt. Hur vet man att den andre vill träffas och ses? Det är ju inte så att man pratar om det, när man inte sett varandra så speciellt länge. Allt jag minns är att det klickade till och att magkänslan var helt fantastisk. Men hur vet man om det är ömsesidigt?

  
   Som jag skrev i min förra krönika: Kärleken är blind. Eller snarare, den förblindar oss. Den får oss att tro saker, den får oss att hoppas på att något ska hända och till slut lever man i en illusionsvärld utan ett enda grepp om verkligheten... och man är förlorad.

   Jag hatar att en enda liten känsla kan väcka så otroligt mycket tankebanor och få mig att känna mig som den minsta människan på jorden. Jag känner mig hjälplös, för jag vet att jag kommer att sabba allt! Jag vet inte hur jag ska bete mig överhuvudtaget!

   Och när vet man att det här påståendet jag skrev som rubrik verkligen är sant? Tänk om det bara är något temporärt? Fast å andra sidan så dök den här killen bara upp av en ren slump och egentligen äger han inte något av mina kriterier.  Det är det som är det lustiga i hela den här röran. Men sen är det ju alltid att den man minst anar det om överraskar tusenfaldigt.

   Jag känner mig som en hjälplös fjortonårig flicka fast med en fantasi jag inte blir av med. Hur går jag vidare ifrån den här rutan? Vad ska jag göra för att slippa hamna tillbaka på ruta ett?

Kärleken är blind. Det är sant, trots att jag egentligen skulle uttrycka att kärleken gör oss blinda. Hur många gånger har man inte fallit i den fällan? Låtit sig själv bli spelad eller levt i en fantasivärld?

För sex månader sen träffade min kompis en kille. De dejtade fram till den här veckan i stort sett. Under de sex månaderna träffade inte min kompis någon annan och levde monogamt. Under de här sex månaderna uppstod känslor för killen, det var nästan oundvikligt.

   Men det var något som inte riktigt kändes rätt. De träffades bara på killens villkor och när de träffades var det alltid intimt. De hade alltid sex.
   För någon månad sedan frågade min kompis killen om vad han ansåg att de var. KK, vänner eller något mer.  Killen svarade så klart, och jag menar så klart, "inte kk, mer än vänner men inte tillsammans". 

Anledningen till att de slutade dejta den här veckan var för att min kompis fick reda på att killen hade dejtat och haft sexuellt umgänge med andra personer och det kändes mer och mer som att han hade blivit utnyttjad. Att det bara hade handlat om sex i alla fall.

   Hur ska man urskilja bad boys från de andra? För trots att man har det på känn i början hoppas man att man har fel och varje gång han gör något som talar om för en att han inte är en "bra" person ignorerar man det för varje gång han kommer igenom och överraskar dig vinner han dig tillbaka och du förlorar det enda argumentet för att han inte är den för dig.

Man känner sig liten och obetydlig som människa och det gör ont på ställen man inte visste att man har inom sig. Det spelar ingen roll hur många gånger du ändrar utseende eller hur många glas vin du tar med dina vänner. Du går ändå till sängs varje kväll och går igenom varje liten obetydlig detalj och undra vad du gjorde för fel eller hur du kunde missförstå och hur man kunde inbilla sig själv att man var lycklig.

   Och efter allt det, oavsett hur länge det än varar, hamnar du någon annanstans och träffar nya människor som får dig att känna dig hyfsat hel igen. De små bitarna man har förlorat kommer till slut att falla på plats och allt suddigt, alla månader man har förlorat, kommer så småningom att tona bort.

Jag hatar att allt ska vara en lek och att man måste vara strategisk i alla sina beslut. Jag hatar att man blir cynisk när man fortfarande är under tjugo och jag önskar att människor kunde vara med öppna med vad de vill så att de inte förblindar oss med falskhet.