marcus tallberg

Jag är handbollstränare, två gånger i veckan tränar jag ett pojklag. När vi hade teorilektion skulle vi lära känna varandra bättre genom att ställa frågor till varandra. En av mina spelare frågade om jag hade en tjej och då svarade jag ärligt att "nej, det har jag inte, för jag vill inte ha någon tjej".
 - Varför inte? Är du gay, eller? frågade han och tyckte att det var skitkul.

   Både han och alla andra började skratta som om de hade svalt en clown till frukost. Jag svarade "visst är jag det" och fick konstiga blickar. Först trodde de mig inte och frågade om och om igen, men fick åter svaret "ja".

Då säger de:
- Men du ser inte ut som en sån.
- Hur ser de ut då, undrar jag.
- Som Peter Jöback! 
    Åter skratt.

   Då tänker jag så här: har HBT-världen inga förebilder? Om det första en 11-åring tänker på är Peter Jöback när de hör ordet "bög"?

   Jag ska försöka motarbeta de här stereotyperna och visa att det finns bögar som inte alls är som Mr Jöback (inte för att det är något fel på honom, han är ju som han är). Det finns faktiskt lastbilschaufförer, bönder, lärare, advokater, föräldrar, syskon, kassörer, politiker och så vidare som också är bögar.

   Men sen får vi inte heller glömma bort att det finns lesbiska tjejer också. Det känns som om de hamnar mer utanför samhället än bögarna. Man hör aldrig att någon pratar om det och det är sällan kändisar kommer ut som flator. Och om de skulle göra det är det inga stora rubriker, vill jag lova.

   Varför då? Är kvinnor så ointressanta? För lesbiska är faktiskt kvinnor, precis som bögar är killar. Bara för att man har en benämning på "det man är" betyder inte det att det är fel, annorlunda eller konstigt.

   Det ska inte finnas någon som kallar dig "sån" eller försöka sätta in dig i fack. Precis som Peter Jöback är som han är, är vi också som vi är. Du är som du, jag är som jag. Förstår du? Och det ska inte finnas någon som säger något annat. Vi är alla människor, precis som svarta är lika mycket värda som vita, är HBT-personer lika mycket värda som hetero-personer.

   Slå bort dina fördomar och börja tänk om. Vad sjutton spelar det för roll om du har sex med den du älskar? Ingen ska väl komma och styra över det?

   För i slutändan är ändå allt som räknas kärlek.

   Dagens samhälle går ut på att tjäna så mycket pengar man kan. Och oavsett hur mycket pengar man tjänar är det aldrig tillräckligt. Det enda man tänker på, redan under tonåren, är pengar, utgifter, skatter och att skaffa jobb. Har vårt samhälle blivit för girigt och har vi glömt bort det som egentligen räknas?

   Jag själv jobbar som journalist, handbollstränare och jag skådespelar även för småpengar. Frågar jag mina elvaåriga spelare vad de vill bli när de växer upp, svarar de att det inte spelar någon roll "bara de blir rika".

   Vad har hänt med "bara jag jobbar med något jag tycker om och trivs med"? Måste vi se till att våra yngre generationer redan innan de kommit in i puberteten ska behöva tänka på att tjäna pengar?

   Visst kan det bli bra att tänka på framtiden och allt vad det innebär. Men måste man ha så bråttom med det? Jag träffade en åttaåring en gång som berättade att hans framtidsdröm var minsann att bli läkare eller advokat, för att hans pappa ville det. Jag undrar varför.

   Vem har sagt att en bagare inte är lika viktig som en advokat?

   Sen spelar det ingen roll vilket yrke du än väljer, för du har aldrig råd med det du vill ha. Att försörja sig är inte lätt och det ser samhället till att det är så med hjälp av höga skatter och dyra priser.

   Det är sagt sedan begynnelsens tid att de med pengar är de som klarar sig bäst. Första klass blir alltid serverade bättre och blir bemötta på ett trevligare sätt. Pengar ger alltså makt och får andra människor att bete sig bättre mot den som har pengar. Varför denna särbehandling?

   Är det så att den övre delen av samhällsklassen är den bättre halvan? Och om det är så, ska vi inte ta hand om dem som är mindre lyckade? För man kommer ingen vart om man inte har tillgång till pengar. Är det så vi vill att vårt samhälle ska se ut när vår nästa generation växer upp?

   Om det är något vi ska satsa på är det att belöna dagisfröknar och personalen på äldrevården. För att de är de som spelar den viktigaste rollen i våra liv. Dagisfröknarna tar hand om oss, formar oss och lär oss vad som är rätt och fel medan äldrevården tar hand om oss när vi vill leva våra sista år i lugn och ro. Jag försäkrar att till och med du, Herr Reinfeldt, kommer att hamna där så småningom.

   Har vi glömt det som verkligen räknas i livet? Kärlek, vänner, nöjen och de små sakerna som att se när våra barn växer upp eller enkla gester som att hjälpa varandra? För i den här jakten på att tjäna pengar sliter vi ut oss och glömmer helt bort det som är viktigt.

   Du kan sätta hur höga mål som helst, och det ska du, men tänk på att allt inte ska handla om pengar. Endast livet är oskattbart och det gäller att göra det mesta av våra dagar med varandra.

"Jag förväntar mig inte att få allt jag behöver från en och samma man", berättar Oliver Spencer för Carrie Bradshaw under en lunch. De pratar om öppna förhållanden, "the international gay-rules" och såklart om sex.

   Att ha ett monogamt förhållande kanske gynnar många, men det finns en andel som definitivt inte kan tänka sig att bara ha en partner. Inom gay-världen sägs det vara vanligast med öppna förhållanden. Är det sanning eller fördom?

    Jag känner ett par som faktiskt har ett öppet förhållande. De har varit tillsammans i flera år, kallar varandra "älskling" och pussas kärleksfullt med varandra. De delar på allt: lägenhet, mat, pengar och, ja, män.

   I början kändes det väldigt konstigt, likt allt annat som man är ovan vid. Hur kan man älska flera människor? Eller handlar det bara om sex med andra? Är det skillnad på polygamt och öppet förhållande? Och vad är det för regler som gäller när det handlar om öppna förhållanden?

   Enligt "the international gay-rules" som Oliver Spencer berättar om är det endast avsugningar som gäller OCH man får inte nämna sina efternamn. För det första vill jag veta var de här reglerna kommer ifrån. Jag har då aldrig hört talas om dem. Borde de inte komma med en regelbok så fort man kommer ut som stolt homosexuell?

   Och för det andra: anledningen till att jag inte hört talas om dem - precis som mina vänner inte har - är för att det inte finns några speciella böglagar. Vi fungerar precis som vilka andra människor som helst, den smala skillnaden är att vi är mer öppna med vår sexualitet eftersom heterosexuella inte behöver vara "öppna".

   Jag känner ett till par där den ena är emot öppna förhållanden och den andra är för öppna förhållanden. De lever monogamt för tillfället, men vem säger att det är rätt? Är det vår värdegrund som ska bestämma vad som är mer värt än det andra?

   Min kompis Rufus är nog den svartsjukaste människa jag känner. Han skulle aldrig kunna tänka sig att dela sin partner med någon annan och skulle Rufus råka falla för någon annan är det den han var med först som gäller.

   I teorin låter det väldigt enkelt, men alla vet att frestelser är lätta att falla för. Är det kanske bättre att ha ett öppet förhållande då - där båda parter är med på spelreglerna och ingen behöver ha skuldkänslor?

   Eller är det öppna förhållanden bara en ursäkt för "tillfälligt förhållande tills jag hittar den rätta"? Jag tror att när du hittar "den rätta" så kommer ditt förhållande att bli fulländat - oavsett vad Oliver Spencer säger.

Opassionerat sex utan kyssar? Frånvarande partner under samlaget? Känns det igen? Då är du antagligen ett komma-över-ligg. Vad gör man när man helt plötsligt inser det? Ska man fortsätta knulla på som fan och tänka "ja, men visst, då vet jag var jag har dig i alla fall" eller ska man helt enkelt stanna upp?

   En kompis sa till mig att alla har komma-över-ligg (KÖL). Men frågan är varför? Varför utsätter vi andra människor för lidande? För att hämnas våra ex? För att intala oss själva att vi går vidare eller är sex bara sex?

   Fast å andra sidan när jag tänker efter så är det ju inte så att man medvetet söker KÖL utan att det först i efterhand man inser det. Så vad är det egentligen som får oss att ta första bästa person, oavsett hur den ser ut, ålder och bakgrund för att få tillfredsställa våra kroppar?

   Handlar det om att man känner saknad, eller vill vi inte vara sämre än våra ex eller är det för att känna uppskattning igen?

   Vilket som är det ganska grymt mot de, som jag vill kalla, offer. Det spelar ingen roll om splittrandet var jobbigt. Om inte alla är med på de regler som gäller ska man inte spela överhuvudtaget.

   Ska sex vara något vi oroar oss för? Nej, absolut inte. Men vet man om att man lätt blir sårad ska man vara extra försiktig. Därför att för vissa är inte sex bara sex. Utan sex kanske är något som leder till något mer?

   Hur ska man sortera bort de som inte tycker likadant som en själv? Finns det små klubbar som speciellt riktar sig till KÖL? Ska man se till att inte ha sex på första, andra eller till och med tredje dejten för att se ifall det leder någonstans?

   Eller ska vi helt enkelt stå ut med att vi är ett KÖL? Ska vi sjunka våra egna standarders för att få den andra nöjd? Jag tycker att alla förtjänar uppmärksamhet och ingen ska nöja sig med att vara någon annans tillfälliga sexleksak.

   Därför att skulle du få känslor för någon som behandlar dig så ligger du tyvärr väldigt olyckligt lottad till. Ditt hjärta kommer brista mer än du kan räkna och dina vänner kommer att tröttna på att höra på ditt eviga beklagande att din partner inte gör så eller si.

   Se därför till att du ställer kraven och står upp för den du är. Ingen vill vara ett komma-över-ligg.

Pang på! Nu kör vi! Knulla, knulla, knulla! Är det inte så? Sex med främlingar på toaletten och nya offer i halmen hela tiden? Har vi glömt bort hur det är att ha älskvärt sex och framförallt: var har förspelet tagit vägen?

   För att en tjej ska kunna ha skönt sex måste hon vara våt. Du kan inte tro att det bara är att sätta på henne och få för dig att allt kommer att bli bra! Sakta ned, ta dig tid att mjuka upp hennes leder! Se till att få henne våt och kåt.

   När det gäller killar så behöver vi egentligen inget förspel, men hur kul är det att varje gång man ska ha sex så slänger man honom på sängen, slita av honom byxorna, spotta i hålet och sätta på så hårt det går?

   Det funkar ibland, absolut, men någon gång skulle man vilja ha mer lugna rörelser. Smekningar längs med rygg, mage, hals, armar, ben, passionerade kyssar och varma kroppar som möts. I alla fall jag vill ha lite connection med den andra. Det blir för opersonligt annars.

   Då man kan strunta i förspelet är när man har till exempel rollspel - eller bråttom till något. Men det röjer inte bort faktumet att tjejen måste vara fuktig för att det inte ska göra ont. Hur ska vi lösa det? Ska hon få onanera tills hon ger dig ett klartecken? Eller måste vi egentligen ha bråttom när det kommer till sex?

   Vad är det man ska hinna med? En buss, ett möte, nästa lektion eller för att inte uppehålla den allmänna toaletten för länge?

   Sex och samlag blir så mycket bättre om man kryddar det med kärlek och passion. Jag skrev en krönika för ett tag sedan om sex utan kärlek och om ni läst den förstår ni vad jag menar. Man får så mycket mer ut av att ha sex med någon man känner och tycker om. Förutom att man redan vet hur varandras kroppar fungerar kan man även testa på nya saker, ställningar och scenarier.

   Och har man inte den turen att ha sex med någon man älskar, ska man lära sig att älska med förspel. Det är som ett slags fuskkort man kan använda sig av. Ta dig tid att känna efter hur den andra fungerar och tryck på de ställen personen njuter mest på.

   Det kan till och med vara så att det är skönare att smeka utanpå kläderna. Om allt är blottat blir det heller inte lika sexigt och man blir inte lika nyfiken eftersom allt ligger där framför dig.

   Försök att kittla, kyssa på de ömmare ställena och smek med allt du har. Därefter kan du börja med att plocka bort ett plagg i taget. Snälla, lär dig att älska med förspel.

Se på mig. Ta mig för den jag är. Räcker inte det? Inte för somliga. Porrfilmer är nästan ett måste för vissa medan andra tycker att se på en porrfilm under sex: är som att ha en trekant. En av mina vänner tyckte även att det nästan gills som otrohet. Är porr bara något man ska syssla med enskilt eller är det en gruppaktivitet?

   Det kanske inte alls är själva porren som är grejen, utan vad det är för slags porr man tittar på? Ska man matcha porrhandlingen med det man håller på med? Ska det vara militärt, sjuksköterskor, BDSM eller lugnt älskande? Och hur mycket ska man fokusera på porrfilmen utan att få den andra avundsjuk? Eller ska den helt enkelt bara vara på för att man ska bli kåt?

   Skulle någon se på porrfilm på grund av den sistnämnda anledningen när han hade sex med mig, ja, då skulle jag känna mig otroligt ful och oattraktiv. Inte minst förnedrad.

   Min kompis Max berättade om en av sina sexerfarenheter. Han hade sex med sin pojkvän och pojkvännen hade sprutat långt innan Max ens var i närheten att komma. Pojkvännen var av det materialet att när han hade kommit blev han avtänd och trött. Så Max fick ta saken i egna händer. Han gick till arbetsrummet och satte sig med en p-rulle för att han hade bestämt sig för att avsluta det hela.

   Efter ett tag kommer pojkvännen in och frågar om han ska hjälpa till, Max svarar ja och blir avsugen tills det blir resultat.

   Är porr tillåtet under sex när det är av en sådan anledning?

   Räcker det inte med att man spelar upp scener i huvudet istället? Om man känner att man är på väg att tuppa av men verkligen vill fortsätta ändå kan man tänka på andra människor som man tänder på istället. Sen kan man ifrågasätta om det är schysst mot den du har sex med - fast å andra sidan behöver hon eller han inte veta det.

   Fantasier är till för att förverkligas eller för att behålla för sig själv under extrema tillfällen. Om man tycker att sex är en självisk akt ska man definitivt tänka på dessa saker. Att tänka på porr, skolans heting eller fantasier är helt klart något man ska ha i tankarna under sex med någon man inte känner attraktion med, men att sätta på en porrfilm utan att den andra är med på det är ganska förnedrande.
   Så se på mig och ta mig för den jag är.

Det händer ofta att ens tankar vandrar iväg när man har sex. Även om man inte gör det medvetet är det oundvikligt. Varför gör man det egentligen och finns det speciella ställningar där det är vanligast att det händer?

   "Har jag verkligen tvättid imorgon", "vad ska jag äta för något idag" och "vilken tid gick bussen nu igen" är nog de värsta och mest avtändande tankarna man kan tänka när man har sex med en annan.

   När det sker betyder det antingen att du borde göra något helt annat än det du håller på med eller att sexet är fruktansvärt dåligt. Vill du verkligen ha sex med den du har det med? Kanske du skulle tänka en extra gång.

   Under sex ska man bara fokusera på det man håller på med, för att slippa att man anstränger sig för mycket och för att den andra - likväl som du själv - fortsätter vara kåta tills akten är över.

   Tankar som "lite mer till vänster", "hårdare" och "jaaaaaa" är godkända och helt klart det man ska tänka på. Man ska inte bara ligga som en död fisk och bli antastad, såvida det inte är vad den andra och man själv tänder på.

   Jag kan tänka mig att när man är på väg att bli avtänd och verkligen vill fortsätta ska man istället tänka på saker och scenarier som gör en kåt. Oftast får det en att fungera igen utan att den du har sex med har en aning om vad du tänker på.

   Tankvandringen sker nog oftast när man blir slickad, avsugen, rimmad eller gör något annat där ens huvud är långt ifrån ens eget. Hur ska man agera då? Var ska man göra av händerna? Ska man stöna och hur ska ens ansiktsuttryck se ut?

   Bara man är sig själv och inte bygger upp en frånvarande mur är nog allt tillåtet. Använd fantasin! Rör på kroppen och framförallt: se till att den andra njuter lika mycket som du själv!

   Så vissa tankar kanske är bra så länge man tänker syndiga tankar, men så fort man far iväg och börjar tänka på mammas födelsedagskalas nästa vecka blir allt bara så fel.

Den som säger att han aldrig blivit sårad ljuger. Vi alla vet hur mycket det gör andra illa, men ändå sårar vi och blir sårade om och om igen. Finns det en anledning till beteendet eller är det ett faktum att människan är en känslig art? Vad händer när vi blir våra lager av tjockt hud skalas av? Kommer vi att falla djupare än någonsin och i så fall: var kan man få tag på nya lager hud? 
  Ena stunden har man det mysigt. Man slappar framför Sex and the City och frossar med choklad och helt plötsligt från ingenstans kommer den: Smällen. Precis som den alltid hälsar på dig - som en överraskning från Satan själv.

   Först vet man inte varför man reagerar som man gör, men det gör ont. Det svider i både kroppen och  i själen. För när man får reda på att ens bästa vän dejtar och inte minst: har sex med den person som du själv först dejtade och inte fick ett riktigt avslut med, blir man inte bara smått irriterad. Man blir fruktansvärt förbannad och ledsen - intill märgen.

   Vad är problemet? Är det man själv som är dilemmat? Och om det är så - vad är det man kan göra för att förhindra att liknande saker händer igen - någonsin? Ska man lägga sig under täcket och aldrig mer se dagsljus eller ska man helt enkelt sluta känna?

   Finns det en djupare förklaring till att man blir sårad så kan de flesta fall kopplas samman med en och samma sak: sex och relationer. Måste vi alltså tänka efter innan vi har sex med någon eller är inte sex bara sex?

   Ska vi sluta bli kära i andra människor för att ta vara på ens bästa vänners känslor? Om vi inte gör det - är vi då egoistiska?

   Jag tror på kärlek, jag vill tro på kärlek, men människor runt omkring mig gör det svårt att hålla uppe tron. Jag tror även på konversation och uppriktighet. Men alla tror inte på samma sak som jag - och måste jag då respektera det?

   Jag tror att det handlar om respekt. För respekt är källan till att man inte sårar någon. Har jag respekt för min bästa vän går jag inte och knullar killen han dejtar. Har jag respekt för andra människors känslor, ja, då har dem respekt för dina.

   Det krävs inte mycket för att någon ska bli helt knäckt. Vissa krävs det mer för och andra mindre. Men livet är ingen tävling om vem som faller först. Vad finns vi till för om inte för att ta hand om varandra i vått och torrt?

   När är det dags att vi börjar respekterar varandra och när är det dags att vi slutar såra varandra?

   Hur vet man att det verkligen är över? När kan man vara säker på att det aldrig kommer bli något mer eller att det aldrig kommer vara som det var?  Hur är det med andra chanser? Finns dem? När är det möjligt - om det är möjligt?

   Förhållanden är något av det svåraste som finns. Det är inte speciellt svårt under själva förhållandet, för då är det bara varma känslor, glada stunder, hjärtklappningar, leenden och den totala lyckan. Såvida man inte grälar för ofta eller suckar åt den andras närvaro.

   Det svåra är när det här förhållandet får ett slut, ett avbrott. Det värsta slutet på ett förhållande är när man vet att man måste. Kanske för att den andra helt plötsligt flyttar hundra mil ifrån eller när man vet att det inte kommer att fungera.

   Känslorna är kvar förstås och de är djävulska. De nästan brinner in till skelettet och gnager sig fast där runt musklerna, runt hjärtat. Man går in i den så kalla "sorgsna perioden". Hur länge man stannar där varierar.

   Ett år går, två år passerar men när det tredje tar sin början ser man hoppet i gryningen. Den person, den enda person man älskat, flyttar tillbaka eller så blir man påmind om känslorna. Man vill börja om.

   Hur blir det då med andra chansen? Ska man ta upp förhållandet igen, vetandes att det kommer bli precis som förut - eller kanske det aldrig kan bli som det var? Det är svårt i början, förstås, men jag tror att vill man något tillräckligt mycket så klarar man allt.

   Det jobbigaste med att veta om att det är den rätta för dig som du har förlorat är att tro på att det aldrig kommer att bli något igen. Det är som att riva ut hjärtat från ditt bröst, spotta på det, hugga det med gafflar, gräva det med skedar, stampa på dem med mormors leriga stövlar för att sedan stoppa tillbaka det igen.

   De valen är svåra, men kanske nödvändiga. Om inte för dig själv utan för de som håller dig kär runt om. Någon gång kanske det är nödvändigt att släppa taget.

   Det som räknas är de som består; dina vänner, dina barn, din familj, fundera inte på något annat än att försöka rädda det som finns.

   Det kommer nya chanser fast kanske i form som något annat. Det kanske finns två "nummer ett"? Ja, allt är möjligt i vår lilla, lilla värld.

   Du kommer att gå vilse i jakten på den rätta, du kommer att vandra på många olika stigar men till slut kommer du få din andra chans. Jag vet det, för jag har fått känna på den.

Du är singel. Du vill ha ett långvarigt förhållande. Du vet inte var du ska leta. Du är inte ensam om det. Singellivet i all ära, men saknar du inte någon att dela din vardag och kärlek med? Jo, när du tänker efter är det nog så - eller hur?

   Men! Var ska man börja leta? Och hur går det till?

   Visst, klubblivet fungerar för det mesta om man vill hitta någon snabbt. Men då gäller det för det mesta engångsragg och dessutom måste man ha rätt utseende. Och med rätt menar jag att man måste vara snygg och ha en utstrålning som vet de duga. Hur många kan räknas in i den skalan? Några få, och det kanske fungerar för dem, men resten är betydligt fler. Stryk klubblivet.

   Hur är det med Internet? Är det rätt plats att hitta någon? Ja, absolut, det vill säga om du lyckas hålla intresset uppe länge nog innan båda är beredda att träffas. Samtal, MSN och webcam är ett måste för de mest försiktiga och för de andra som vill träffas efter att man bytt tre mail med varandra handlar det för det mest om sex.

   Nehe, om inte klubblivet eller Internet är säkra källor att träffa någon: var ska man då leta?

   En av mina närmsta vänner var nyligen i Österrike med sina kompisar. Tyvärr fick hon åka själv hem eftersom hennes brudar skulle stanna kvar en extra vecka.

   På tågresan, som tog mer än en dagstur lång, lyckades hon komma i kontakt med två svenska killar. Hon fick umgås med dem hela resan tillbaka till Sverige och de hade jättetrevligt.

   Den ena killen hade flickvän, men den andra var lika singel som en skalad räka. Därför siktade hon in sig på honom. Det ena ledde till det andra och det räcker med att berätta att de tillbringade natten i hans kupé och att de nu flitigt håller kontakten med varandra genom flörtiga sms och dyra samtal.

   Om hon lyckas - varför inte du? Om du ser någon på stan som verkar intressant, någon som går mot dig på Kungsgatan, eller som lyckas fånga din blick på Videomix eller som står utanför Starbucks och röker - vad är det som hindrar dig från att ta kontakt med denne "någon"?

   Är det så pinsamt att fråga om ni kan ta en fika tillsammans eller kvällsbion på torsdag? Eller är det så att vi är rädda för att bli dissade?

   Om man tänker djupare in i detaljerna så i grund och botten har vi ingenting att förlora. Speciellt inte i en storstad där chansen att ni möts igen är minimal - det enda du kan tänkas förlora är en gnutta självförtroende i en liten stund.

   Egentligen finns det inget "rätt" ställe att hitta kärleken på, utan med tålamod kommer den till dig. För kom ihåg den viktigaste regeln i jakten på kärleken: var inte desperat!

   Desperation i kärlek är som att blanda ketchup och glass - måste jag skriva att det inte är en bra blandning? Det är en stor nackdel och söker man kärlek i desperation hittar man aldrig den rätta. Möjligtvis snabba affärer som håller i max två månader.

   Ta allt med en gnutta salt och njut av livet! Glädje till livet är den mest attraktiva egenskapen som finns.