marcus tallberg

   Dag in och dag ut får jag runt omkring mig höra det att den personen har gjort så och att den personen har gjort si. Skitsnack och skvaller är något som är alltför vanligt. Varför? För att det enar folk.

   Jag hade en middag för ett tag sedan med två helt olika grupper av individer. Jag tycker om och trivs i båda grupperna, men de fungerar inte riktigt med varandra. De delar inte varandras intressen och de är två helt olika grupper av människor. Jag å andra sidan har hittat mina länkar med varenda en av dem.

   Det enda vi pratade om under middagen var - kan ni gissa? Jo, precis: skitsnack. Visst fanns det samma människor som de störde sig på, lärare som är som stressmoment och klasskamrater som de hatade i smyg.

   Är skitsnack nödvändigt kan säkert många tycka? Jag önskar att det inte vore det, men å andra sidan är det ett sätt att ventilera. Plus är ju ifall den andra håller med och tycker likadant. Då blir skitsnacket något helt annat, nämligen ett ämne båda brinner för.

   Mitt i veckan samlades en grupp människor på lektionen och startade en konversation om en speciell person de alla känner. Personen i fråga hade betett sig illa efter att ha druckit lite för mycket på en efterfest och handlat fel. Därför fick en hel grupp människor som pratar om hennes missöde bakom hennes rygg.

   Jag vet inte om den sorts skitsnack egentligen är acceptabel. Visst, hon gjorde ett fel - eller flera stycken ska tilläggas - men genom att gång på gång på gång återberätta vad som hände och prata om hur inkompetent hon är löser väl inga problem?

   Har ett problem uppstått ska man ta itu med det direkt och inte spela en falsk Britta som viskar och knivhugger en i ryggen. Det däremot tycker jag är fel.

   Innan du får för dig att jag är någon ängel eller att min pappa är präst (vilket han inte är) så ska du veta att även jag pratar skit. Jag pratar så jävla mycket skit att det finns inga gränser. Men jag pratar inte illa om mina vänner eller klasskamrater. Stör jag mig på något säger jag till och det är väl anledningen att många blir sura på mig.

   Skitsnack är tillåtet så länge det inte skadar någon annan. Rensa luften till exempel ifall du tycker att någon inte sköter sitt jobb eller att du stör dig på en person. Se ifall andra tycker som du och återigen: ta itu med problemet.

   Skitsnack är alltså tillåtet till en viss gräns, se var gränsen sitter och vad du än gör: korsa den inte. Se även till att du inte blir beroende av skitsnacket för då ligger du risigt till.

"Jag förväntar mig inte att få allt jag behöver från en och samma man", berättar Oliver Spencer för Carrie Bradshaw under en lunch. De pratar om öppna förhållanden, "the international gay-rules" och såklart om sex.

   Att ha ett monogamt förhållande kanske gynnar många, men det finns en andel som definitivt inte kan tänka sig att bara ha en partner. Inom gay-världen sägs det vara vanligast med öppna förhållanden. Är det sanning eller fördom?

    Jag känner ett par som faktiskt har ett öppet förhållande. De har varit tillsammans i flera år, kallar varandra "älskling" och pussas kärleksfullt med varandra. De delar på allt: lägenhet, mat, pengar och, ja, män.

   I början kändes det väldigt konstigt, likt allt annat som man är ovan vid. Hur kan man älska flera människor? Eller handlar det bara om sex med andra? Är det skillnad på polygamt och öppet förhållande? Och vad är det för regler som gäller när det handlar om öppna förhållanden?

   Enligt "the international gay-rules" som Oliver Spencer berättar om är det endast avsugningar som gäller OCH man får inte nämna sina efternamn. För det första vill jag veta var de här reglerna kommer ifrån. Jag har då aldrig hört talas om dem. Borde de inte komma med en regelbok så fort man kommer ut som stolt homosexuell?

   Och för det andra: anledningen till att jag inte hört talas om dem - precis som mina vänner inte har - är för att det inte finns några speciella böglagar. Vi fungerar precis som vilka andra människor som helst, den smala skillnaden är att vi är mer öppna med vår sexualitet eftersom heterosexuella inte behöver vara "öppna".

   Jag känner ett till par där den ena är emot öppna förhållanden och den andra är för öppna förhållanden. De lever monogamt för tillfället, men vem säger att det är rätt? Är det vår värdegrund som ska bestämma vad som är mer värt än det andra?

   Min kompis Rufus är nog den svartsjukaste människa jag känner. Han skulle aldrig kunna tänka sig att dela sin partner med någon annan och skulle Rufus råka falla för någon annan är det den han var med först som gäller.

   I teorin låter det väldigt enkelt, men alla vet att frestelser är lätta att falla för. Är det kanske bättre att ha ett öppet förhållande då - där båda parter är med på spelreglerna och ingen behöver ha skuldkänslor?

   Eller är det öppna förhållanden bara en ursäkt för "tillfälligt förhållande tills jag hittar den rätta"? Jag tror att när du hittar "den rätta" så kommer ditt förhållande att bli fulländat - oavsett vad Oliver Spencer säger.

Den som säger att han aldrig blivit sårad ljuger. Vi alla vet hur mycket det gör andra illa, men ändå sårar vi och blir sårade om och om igen. Finns det en anledning till beteendet eller är det ett faktum att människan är en känslig art? Vad händer när vi blir våra lager av tjockt hud skalas av? Kommer vi att falla djupare än någonsin och i så fall: var kan man få tag på nya lager hud? 
  Ena stunden har man det mysigt. Man slappar framför Sex and the City och frossar med choklad och helt plötsligt från ingenstans kommer den: Smällen. Precis som den alltid hälsar på dig - som en överraskning från Satan själv.

   Först vet man inte varför man reagerar som man gör, men det gör ont. Det svider i både kroppen och  i själen. För när man får reda på att ens bästa vän dejtar och inte minst: har sex med den person som du själv först dejtade och inte fick ett riktigt avslut med, blir man inte bara smått irriterad. Man blir fruktansvärt förbannad och ledsen - intill märgen.

   Vad är problemet? Är det man själv som är dilemmat? Och om det är så - vad är det man kan göra för att förhindra att liknande saker händer igen - någonsin? Ska man lägga sig under täcket och aldrig mer se dagsljus eller ska man helt enkelt sluta känna?

   Finns det en djupare förklaring till att man blir sårad så kan de flesta fall kopplas samman med en och samma sak: sex och relationer. Måste vi alltså tänka efter innan vi har sex med någon eller är inte sex bara sex?

   Ska vi sluta bli kära i andra människor för att ta vara på ens bästa vänners känslor? Om vi inte gör det - är vi då egoistiska?

   Jag tror på kärlek, jag vill tro på kärlek, men människor runt omkring mig gör det svårt att hålla uppe tron. Jag tror även på konversation och uppriktighet. Men alla tror inte på samma sak som jag - och måste jag då respektera det?

   Jag tror att det handlar om respekt. För respekt är källan till att man inte sårar någon. Har jag respekt för min bästa vän går jag inte och knullar killen han dejtar. Har jag respekt för andra människors känslor, ja, då har dem respekt för dina.

   Det krävs inte mycket för att någon ska bli helt knäckt. Vissa krävs det mer för och andra mindre. Men livet är ingen tävling om vem som faller först. Vad finns vi till för om inte för att ta hand om varandra i vått och torrt?

   När är det dags att vi börjar respekterar varandra och när är det dags att vi slutar såra varandra?

   Hur vet man att det verkligen är över? När kan man vara säker på att det aldrig kommer bli något mer eller att det aldrig kommer vara som det var?  Hur är det med andra chanser? Finns dem? När är det möjligt - om det är möjligt?

   Förhållanden är något av det svåraste som finns. Det är inte speciellt svårt under själva förhållandet, för då är det bara varma känslor, glada stunder, hjärtklappningar, leenden och den totala lyckan. Såvida man inte grälar för ofta eller suckar åt den andras närvaro.

   Det svåra är när det här förhållandet får ett slut, ett avbrott. Det värsta slutet på ett förhållande är när man vet att man måste. Kanske för att den andra helt plötsligt flyttar hundra mil ifrån eller när man vet att det inte kommer att fungera.

   Känslorna är kvar förstås och de är djävulska. De nästan brinner in till skelettet och gnager sig fast där runt musklerna, runt hjärtat. Man går in i den så kalla "sorgsna perioden". Hur länge man stannar där varierar.

   Ett år går, två år passerar men när det tredje tar sin början ser man hoppet i gryningen. Den person, den enda person man älskat, flyttar tillbaka eller så blir man påmind om känslorna. Man vill börja om.

   Hur blir det då med andra chansen? Ska man ta upp förhållandet igen, vetandes att det kommer bli precis som förut - eller kanske det aldrig kan bli som det var? Det är svårt i början, förstås, men jag tror att vill man något tillräckligt mycket så klarar man allt.

   Det jobbigaste med att veta om att det är den rätta för dig som du har förlorat är att tro på att det aldrig kommer att bli något igen. Det är som att riva ut hjärtat från ditt bröst, spotta på det, hugga det med gafflar, gräva det med skedar, stampa på dem med mormors leriga stövlar för att sedan stoppa tillbaka det igen.

   De valen är svåra, men kanske nödvändiga. Om inte för dig själv utan för de som håller dig kär runt om. Någon gång kanske det är nödvändigt att släppa taget.

   Det som räknas är de som består; dina vänner, dina barn, din familj, fundera inte på något annat än att försöka rädda det som finns.

   Det kommer nya chanser fast kanske i form som något annat. Det kanske finns två "nummer ett"? Ja, allt är möjligt i vår lilla, lilla värld.

   Du kommer att gå vilse i jakten på den rätta, du kommer att vandra på många olika stigar men till slut kommer du få din andra chans. Jag vet det, för jag har fått känna på den.

Du är singel. Du vill ha ett långvarigt förhållande. Du vet inte var du ska leta. Du är inte ensam om det. Singellivet i all ära, men saknar du inte någon att dela din vardag och kärlek med? Jo, när du tänker efter är det nog så - eller hur?

   Men! Var ska man börja leta? Och hur går det till?

   Visst, klubblivet fungerar för det mesta om man vill hitta någon snabbt. Men då gäller det för det mesta engångsragg och dessutom måste man ha rätt utseende. Och med rätt menar jag att man måste vara snygg och ha en utstrålning som vet de duga. Hur många kan räknas in i den skalan? Några få, och det kanske fungerar för dem, men resten är betydligt fler. Stryk klubblivet.

   Hur är det med Internet? Är det rätt plats att hitta någon? Ja, absolut, det vill säga om du lyckas hålla intresset uppe länge nog innan båda är beredda att träffas. Samtal, MSN och webcam är ett måste för de mest försiktiga och för de andra som vill träffas efter att man bytt tre mail med varandra handlar det för det mest om sex.

   Nehe, om inte klubblivet eller Internet är säkra källor att träffa någon: var ska man då leta?

   En av mina närmsta vänner var nyligen i Österrike med sina kompisar. Tyvärr fick hon åka själv hem eftersom hennes brudar skulle stanna kvar en extra vecka.

   På tågresan, som tog mer än en dagstur lång, lyckades hon komma i kontakt med två svenska killar. Hon fick umgås med dem hela resan tillbaka till Sverige och de hade jättetrevligt.

   Den ena killen hade flickvän, men den andra var lika singel som en skalad räka. Därför siktade hon in sig på honom. Det ena ledde till det andra och det räcker med att berätta att de tillbringade natten i hans kupé och att de nu flitigt håller kontakten med varandra genom flörtiga sms och dyra samtal.

   Om hon lyckas - varför inte du? Om du ser någon på stan som verkar intressant, någon som går mot dig på Kungsgatan, eller som lyckas fånga din blick på Videomix eller som står utanför Starbucks och röker - vad är det som hindrar dig från att ta kontakt med denne "någon"?

   Är det så pinsamt att fråga om ni kan ta en fika tillsammans eller kvällsbion på torsdag? Eller är det så att vi är rädda för att bli dissade?

   Om man tänker djupare in i detaljerna så i grund och botten har vi ingenting att förlora. Speciellt inte i en storstad där chansen att ni möts igen är minimal - det enda du kan tänkas förlora är en gnutta självförtroende i en liten stund.

   Egentligen finns det inget "rätt" ställe att hitta kärleken på, utan med tålamod kommer den till dig. För kom ihåg den viktigaste regeln i jakten på kärleken: var inte desperat!

   Desperation i kärlek är som att blanda ketchup och glass - måste jag skriva att det inte är en bra blandning? Det är en stor nackdel och söker man kärlek i desperation hittar man aldrig den rätta. Möjligtvis snabba affärer som håller i max två månader.

   Ta allt med en gnutta salt och njut av livet! Glädje till livet är den mest attraktiva egenskapen som finns.

Ja, det är egentligen den frågan ställer er själva egentligen. Den frågan som egentligen lyder: "Vad söker du?" och är riktad till mig. Jag är en man som gärna strider mot strömmen och därför formulerar jag om frågan och ställer frågan "Vem är du?".

   Om åtta av tio stämmer in på dig så ställer jag gärna upp på en middag, där du bjuder förstås - om det inte är hemma hos mig, då får du mat.

   Du är en man, ungefär lika lång som jag. Jag är 185cm lång. Du ska inte vara för smal, men heller inte ha "pappa-mage". Det innebär att du är slät, men inte tanig. Pinnar till ben är inget för mig och kroppar där höftbenen krossar mig när vi kramas klarar jag mig utan. Men jag ska heller inte krossas av ditt fett. Alltså: Lagom kroppsform.

   Det är viktigt för mig att du är attraktiv, det är en självklarhet och inget som går att överklaga tyvärr. Men attraktiv kan vara mycket. Kanske är det din själ jag attraheras av eller dina blåa ögon? Oavsett vad så ska du vara vacker eftersom jag ska tända på dig. Utan eld och gnistor blir sexet inte bra - även om sex inte är allt.

   Bortser man från utseendet ska du vara jordnära och otrolig mogen. Helst ska du vara några år äldre (dvs upp till ca 24-25 max just nu). Men är du en mycket mogen 17-åring, så varför inte? Du ska vara lugn och sakna attityd - det har jag gott om. Men det betyder inte att du ska vara helt platt och blyg utan att du ska vara utåtriktad, ta lite plats men gärna lämna utrymme till mig.

   Eftersom jag är trött på att ta hand om folk, vänner och familj hela tiden vill jag att du tycker om att ta hand om mig. Gärna att middagen nästan är klar när jag kommer hem från ett hårt arbetspass och att du mer än gärna hjälper till med disk, städning och att tömma sopor.

   Du ska vara målinriktad och ha en dröm att sträva efter. Gärna att den hamnar på samma geografiska plats som min, men helst ett helt annat område än det jag strävar efter. Vi ska kunna leva tillsammans men intressen behöver inte vara desamma, bara du respekterar mina. Jag respekterar garanterat dina. Då kommer vi till nästa sak: du ska vara öppensinnad och ödmjuk. Du ska inte döma folk och respektera att andra människor gör på vissa sätt. Du behöver inte hålla med dem, men respekt är något av det viktigaste som finns.

   Ärlighet likaså. Du ska inte ljuga eller hålla saker bakom min rygg. Är du otrogen så vill jag hellre att du berättar om snedsteget än döljer det för mig. Hur fungerar tilliten annars?

   Sist men inte minst ska du vara romantisk, spontan, initiativtagande, rar och rolig. Du ska kunna laga mat, veta vad ekonomi är, vara något kulturintresserad och inte för mycket sport. Du ska vara flexibel, anpassningsbar, helt underbar och mysig.

   Jag söker trygghet och ju mer mysiga stunder du ger mig, desto mer svävar jag.

   Har du någon gång i ditt liv undrat hur det vore att leva i en saga? Och hur underbart det vore att leva i en sagovärld? Jag ska berätta för dig att det inte är speciellt trevligt, rent av läskigt. För vem skulle vilja bli uppäten av vargen även om man vet att jägaren kommer i slutet och skär upp vargens mage? Eller vem skulle vilja stöta på den elaka styvmodern?

   En av mina närmsta vänner levde ett helt normalt liv för två år sedan. Han bodde tillsammans med sin familj och allt var väl så bra man kunde ha. Inga som helst problem med fadern i huset trots att det småkivades med modern.

   Så kom den dagen då fadern bestämde att han ville skiljas. Mamman flyttade ut och pappan var snabb nog att starta ett nytt förhållande med en yngre kvinna. Gräl började uppstå mellan familjemedlemmarna och livet blev förjävligt rent ut sagt. Allt blev overkligt och händelser som inte förekommer i vanliga, dödliga människors liv började plötsligt bli en vardag.

   Nåja, det gick väl inte att hjälpa. Men min vän och hans syster mådde inte bra under den här perioden. Deras psyke blev allt mer och mer belastat och tillslut så fick min vän nog.

   Han konfronterade sin pappa och bad honom att lyssna. Men faderns öra tillhörde nu någon annan, sin nya älskarinna. Den nya älskarinnan förhäxade honom med sina ord och till slut tillhörde även faderns ögon kvinnan.

   Förgäves försökte min vän komma åt sin pappas själ, men gång på gång misslyckades han. Inte ens andra människor runt omkring fadern kom inom räckhåll. Detta ledde eventuellt till att min vän började få ont av styrka och han hittade ingen utvägar eller lösningar till sveken fadern kom med.

   Ett mörker växte inom honom och hans kropp började en dag i taget att ge upp. Det kom gånger då hans liv hängde på sköra trådar, skolarbetet gick utför och relationer med sina andra vänner kom till sin spets.

   Då hörde min vän en röst från ovan, att han måste ta tag i sitt liv oavsett vad.

   Han tog kontakt med sin far, satte honom ned. Konversationen spårade ur och vände upp och ned på helvetet.

   Ni kan väl gissa vad detta har lätt till?

   Hans kontakt med sin far har kommit till ett minimum och hatet för sin far har växt enormt. Detta vill jag påstå är den elaka styvmoderns fel. För precis som i sagornas värld får hon fadern för sig själv och bryr sig inte om hans ättlingar. De tillhör nämligen det förflutna, och det förflutna vill hon inte röra om i, för det bränns.

   Ja, sagornas värld kan verka intressant och fängslande, men akta dig för att komma för nära. Det kan sluta med förödelse.

   Någon sade en gång till mig att det bara finns tjugofyra timmar på ett dygn. Ja, mer sanning än så går det väl inte att få? Vad han menade var att det inte går att göra två-tre saker samtidigt, såvida du inte är Superman eller någon som kan dela sig själv i flera personer.

   Jag är uppbokad sju dagar i veckan. Tisdagar, onsdagar och söndagar spelar jag teater och har rollen som Ralph i Flugornas Herre. Måndagar och fredagar spelar jag rollen som handbollstränare vilket även följer upp de flesta lördagar och söndagar med matcher och cuper. På det har jag varannan vecka möte med vår redaktion och varje vardag är det skola.
   Är jag trött? Ja, visst! Men jag äter rätt och somnar vid bra tider för att göra så bra ifrån mig som möjligt.

   Ett annat problem när man har ett så hektiskt schema är att det finns risk för utbränning, men det löser jag genom att försöka ta mig dagar då jag bara tillbringar med mig själv, titta på en film och slappa.

   Stress är ett vanligt problem. Människor stressar av naturen, och det blir inte bättre när man slänger på en massa jobb och skola på våra redan hektiska liv. Jag är bara glad att jag inte är en mamma till fyra ungar som ska uppmärksammas dagligen, för det hade blivit för mycket för min del.

   Du tror att du hinner med väldigt mycket när du stressar runt från plats till plats, men faktum är att du missar det som är viktigt med livet. Du får svårt att koncentrera dig på att läsa, du talar fortare och har svårt att lyssna på andra, du börjar glömma småsaker och ibland viktigare saker som möten eller födelsedagar, du blir rastlös och blir lättirriterad.

   För att undvika stress bör du tänka igenom alla projekt du vill genomföra och se till att du verkligen prioriterar det viktigaste. Det viktigaste är kanske att ta hand om dig själv? Du behöver dessutom inte göra allt på en och samma gång, planera och ta en sak i taget - gör ett beteendemönster som passar dig!

   Ta dig tid att gå omkring, långsamt, och uppmärksamma allt omkring dig. Visste du att himlen var blå och solen alldeles klar i tisdags? Har du tänkt på att hösten är på väg och att löven redan har börjat skifta färg? Känn efter hur vinden smeker din kind och ta åt dig åt stillheten.

   Slösa inte energi på att vara arg på något du inte kan göra något åt - som en lärare som du vet aldrig kommer att ändra på sig eller en förälder som klagar i onödan. Ta istället hand om din egen kropp, ät rätt, andas djupt och slappna av.

   I och med att man stressar blir sömnen mycket sämre också. För då blir kroppen inställd på att vara aktiv hela tiden och glömmer bort att man måste varva ned ibland. En vuxen person behöver sex till nio timmars sömn per natt så se till att du får de timmar sömn du behöver.

   Tänk på att det bara finns tjugofyra timmar på ett dygn.

   I-landsproblem är alltid roliga att prata (eller skriva) om. Nu ska det handla om mat. Ja, den vi stoppar i oss dagarna i ända, nyttig som onyttig. Tänk er egentligen hur otroligt lyckligt lottade vi i Sverige är när det gäller mat. Vi har "för" mycket mat att välja mellan att det blir problematiskt att bestämma sig för vilken typ av maträtt man ska tillaga.

   Sjukt.

   Jag stod i matkassan häromdan och lyckades överhöra ett samtal som ett ungt par hade.

   "Fy, det kommer att gå på cirka tvåtusen kronor allt som allt. Fan, vad mat är dyrt!" sade en utav dem. Jag vände mig diskret om för att se ned i deras kundvagn och skrattade för mig själv när jag såg vad som fanns däri.

   Det är klart att det blir dyrt när man köper potatis för tvåhundra kronor i form av chips och dessutom köper färdiglagad mat som det bara är att stoppa in i mikrovågsugnen och värma - det är ju någon annan som har lagat den maten åt dig eftersom du är för lat att laga din egen mat. Naturligtvis ska de ha betalt för sitt arbete. Eller?

   Dessutom var jag i London nu i sommarn och bodde på ett vandrarhem där man fick laga sin egen frukost.

   Fy, varje morgon längtade jag tillbaka till Sverige där jag skulle få äta god och bra frukost. Och jag önskade varje gång jag gick in i den lokala supermarketen att jag skulle hitta "riktig" mat.

   Frukterna var övermogna, brödet smakade inte bara illa utan var även inpackad i likadant material som vi har korv och kött i (förutom att vårt hårda, svarta var vanlig hårdplast).

   En sista sak jag blir galen över när det gäller mat är att varje gång jag kommer hem till en kompis och deras föräldrar säger: "det finns mat att värma till dig i mikron" och kompisen svarar - efter att ha upptäckt vilken mat det är: "oh, den maten vill jag ju inte ha. Jag gör något annat istället."

   Jag gapar varje gång och märker hur ett svart moln sakta dundrar fram ovanför mitt huvud. De får ju i alla fall mat färdigserverad och de har inte behövt betala för den. Var tacksamma istället! Jag menar, vi som bor ensamma måste för det första betala vår egen mat och dessutom tillaga allt själv varenda dag.

   Ta för dig medan du kan, är väl mitt råd till dig som fortfarande bor hemma. Klaga mindre och njut av den färdiglagade maten.

   Med det sagt vill jag bara påpeka att jag älskar mat. Nja, jag älskar god mat. Och bara att jag skriver så tyder på att jag är alldeles för bortskämd med mat. Om jag bara hade fått äta ris varje dag hade jag inte klagat ett dugg över att få ett fat spenat serverat eller blodpudding, eller grislever, eller.. ja, ni fattar.

   Så, en sista uppmaning: Slösa inte med maten!

   När vi tänker på hur våra liv kommer att se ut i framtiden hoppas vi att allt kommer att bli helt okej. Vi blir fyllda med förväntningar och hopp om att vi kommer att lyckas med något och att vi kommer att leva ett bra liv.

   Visst har vi förväntningar att bidra med något till världen och visst hoppas vi att vi klarar av våra utbildningar för att få bra jobb? Vi har förväntningar på hur våra liv kommer att se ut och vi har förväntningar på våra olika mål.

   Vägen dit är lång, men tillslut... lyckas vi.

   Visst blir vi ledsna eller arga när vi inte når upp till våra förväntningar. Men ibland är våra förväntningar alldeles för höga eller för svåra att nå.

   Vem har inte stött på hinder här i livet? Vem har inte varit med om att du som hyresgäst i en lägenhet inte kan tvätta på flera veckor för att tvättschemat är fullt, eller att du inte kunde vara med på en händelse som du förväntades att medverka i för att man var sjuk eller bortrest?

   Det bästa med hinder är att det är meningen att man ska komma över dem, att man får sträcka sig för att nå till höjder man aldrig trodde var möjligt. Är det fullt i tvättstugan har du säkert föräldrar eller vänner som har en tvättmaskin du kan få låna, det vill säga om du verkligen har så brått med att tvätta, och är du sjuk eller bortrest vid ett tillfälle vet du att det alltid kommer nya händelser du kan vara med på längre fram.

   När man stöter på ett hinder och faller, ska man alltså resa sig upp och försöka igen, och igen, och igen, tills man till slut lyckas. För du kommer att lyckas.

   Varför hänger vi oss fast vid våra förväntningar? Kanske för att det är förväntningarna som för oss framåt i livet och håller oss kvar med båda fötterna på jorden. Kanske för att det är hoppet om något gott som bidrar med glädje.

   Om vi håller hoppet uppe vet jag att vi inte bara kommer närmare våra mål, utan att vi dessutom lyckas ta oss ända fram. Det kan vi alla räkna med

   Det vi inte räknar med, är bara början på en lång väg och är något som förändrar våra liv.

   När någon dör, är ett exempel. Döden påverkar oss mer än vad vi vill tro. Vi förväntar oss att de som står oss nära alltid kommer att finnas nära till hands och stötta oss. När dessa människor, som vi förväntar oss det av, plötsligt försvinner är det bara naturligt att man förändras.

   Förändringar är något vi måste vänja oss vid, för oavsett hur mycket du kämpar för att inte ändra dig kommer det ske av sig själv. Det kan du förvänta dig.

   Det är många saker i livet vi är vana vid att ha: en bostad, familj, vänner, skola, mat och så vidare. Väldigt få av oss stannar upp och tänker på det vi har runt omkring oss, utan vi fortsätter att vandra på jorden utan den minsta tanke på det vi delar.

   För någon vecka sedan var jag på ett seminarium nere i Prag, det var i KFUM-KFUKs regi. Där nere träffade jag trettio andra människor från arton olika europeiska länder och lärde mig av deras kulturer, språk och livsstil.

   Bland annat blev jag påmind om att man tillsammans med sina vänner bildar man ett enastående lag som kan åstadkomma storartade saker, men även att vi här i Sverige är väldigt lyckligt lottade. Jag träffade en tjej från Slovakien som berättade att hennes månadsinkomst är ca 1500 svenska kronor och hon kämpar för att överleva.

   Under seminariet fick jag dessutom ett sms från en av mina närmsta vänner där denne berättade att han eventuellt hade blivit smittad med HIV. Jag läste smset om och om igen, för att försäkra mig om att jag hade läst fel. Men tyvärr så kunde jag inte sudda bort det.

   "En av mina vänner? HIV-positiv? Det går ju inte..."

   Hela min tankevärld stannade upp för ett ögonblick och jag blev otroligt upprörd, rädd och ledsen. Men jag vet inte vad jag var upprörd över, rädd för eller varför jag var ledsen. Min vän skulle ju inte dö om han var smittad, det finns bromsmediciner och folk kan leva ett bra och långt liv även om de har HIV.

   Den här lilla händelsen skakade om mitt liv lite. Även det här påminde mig om att man inte ska ta sina vänner för givet, för helt plötsligt en dag så finns de inte där längre. Kanske är det här lite väl dramatiskt tänkt, han kanske inte ens har HIV och ändå börjar man reagera som om han hade det. Varför gör man det? Är det för att förbereda sig för det värsta?

   Hur som helst fick jag några dagar senare reda på att hans blodresultat var negativa och jag kunde andas ut igen.

   Så jag tänkte avsluta med lite råd, för att förhoppningsvis få dig att stanna upp lite och tänka. Ta inget för givet här i livet, inte din familj, inte dina vänner, inte din utbildning eller att du får mat och har ett tak över huvudet. Ta dessutom vara på alla glada stunder.

   Alldeles för många här i världen saknar familj, är ensamma, har inte råd med utbildning, mat eller bostad. Alldeles för många svälter och dör i ensamhet.

   Och trots att det här är ganska mörka tankar, är det viktiga tankar.

   Kämpa för det som är rätt och för en bättre värld.

   Du är unik.